Tänk, när du suckar över reklam gör miljontals andra det också. Därför är TV bättre än film...

Nåra dagar har gått. En helg har susat förbi. Jag hat haft det relativt lugnt med sockstickning och TV/filmtittande. Serverade och donade tillsammans med några andra talkoarbetare som mig själv Silver Beatles på Scala söndag kväll. Trots lite bokningar blev det en bra mängd människor i publiken. Vilken tur. Jag är nog inget Beatles-fan direkt men i denna tappning så är det riktigt bra och de förtjänar en stor publik.
Strumpstickning ja...detta är vad som producerats. De ser lite märkliga ut på bild men har bra passform ändå. Jag gissat att det är det tjocka garnet som ger dem dess märkliga form.

Dålig bild...färgmässigt...tur jag inte JOBBAR som fotograf :P

Som alltid glömmer jag något. Detta sånt som var tänkt till förra inlägget.

# 1. Det fanns faktiskt något negativt med trippen till Vasa. Ingen märkte mitt nya örhänge. Ringen i trä...ringen som var nästintill OMÖJLIG att få fast. Kändes som 10 minuter å var nog inte långt ifrån med alla svordomar och höljudda suckar... Menmen, jag tar det som att resten av mig var så vackert att ingen kunde märka den lilla detaljen ;)

# 2. Nytt rekord. Det jag tidigare drivit om 3 månader ? dagar har blivit 3 månader och 10 dagar. Ett nytt rekord, på gott och ont, förut var det längsta 3 månader 6 dagar. Blä.

# 3. Ett annat "jubileum" finns också denna månad...ett jag visste var i November men inte vilken dag...trodde det var 20:e nånting men tydligen var det redan 3:e. Tankarna går till lördagen den 3:e November 2012. Jag på Scala...får för mig fasansfulla nyheter i öronen...kunde knappt andas före jag med egna ögon såg att allt var OK. Men det borde ses som något positivt att jag INTE mindes :D

Såg idag ett intressant program. "Obese. A year to save my life". Tränaren Jessie Pavelka tar sig an kraftigt överviktiga personer som kanske inte skulle leva länge till om de fortsatta i samma fotspår. Jag brukar inte följa dessa program, även om tränaren är VÄLDIGT...fotogenisk.

Försökte hitta en bild som inte såg så photoshoppad ut...skitsvårt...

Idag var det en ung 24årig kille, Ben Taylor. Han började på 171 kg. Samma ålder som mig, 10 kg mer i startvvikt. Intressant livsöde. Naturligtvis gick han ner mer i vikt å snabbare än mig men han hade personliga tränare som pushade osv. Som sagt. Ett väldigt bra avsnitt...så sällan man hinner med daytime television...

Ikväll gällde EasyBaking-party. Riktigt dålig idé. Jag skulle inte ha något, behövde inte något. Inte före jag kom dit och hittade allt jag behövde och ville ha. Det får räknas som julklappar, till mig själv och andra :)


Imorgon Jeppis igen då nån timme. Denna gång är samtliga betydligt mer förberedda. Vilken tur. Ändå hoppas jag att det blir en "kort" dag, halv 12, 12. Tänker ta fasta på vad som sades av en chef sist, "Inte behöver det bli en heldag, en halvdag eller någon timme räcker ju bra".., dåså...hoppas på både lunch och kaffe på A8...igen då... :)


Tack och godnatt då!

"Flyger nu iväg till Drömmarnas Rike...Nangiala...Narnia...Never Ever Land... Platsen där allt kan hände. Där jag drömmer om killen jag verkligen gillar..
Om mannen som bara alltid är där...
Och killen som förra natten verkade perfekt där vi höll om varandra under de blommande äppelträden och allt han hoppades på var att jag inte brydde mig fast han var 39 år... Det gjorde jag inte...
(som jag skrev som fb uppdatering i samband med denna bild igår)
(fast förra natten drömde jag om ett EX som inte kunde simma, men jösses vilken syn han var med sina små röda badshorts.

Exakt såna var det...men resten inte lika bra....

Och någon som jag aldrig vill att ska bli ett EX stod i disken på restaurangen vid marinan, NÄSTAN så han lyckades se skitsnygg ut i "hårnät", stövlar och diskförkläde. Får se vad det blir till inatt...

Abc

Jag sa för mig själv att denna vecka skulle jag ha tid, tid att skriva. Ett inlägg om dagen eller helst varannan dag.  Nåja, vi var nu nått fredag och ni kan själv bedömma hur det gick.
Jag fick en sen star på dagen efter att ha vandrat på i morgonrock till kl.16. Så KAN man göra, visserligen sker det ju inte ofta. Jag sov si och så, drömde, vaknade, somnade igen, vaknade, drömde, vaknade. Inte mycket energi samlades på det sättet. Steg upp å lade upp den SISTA vanten. 4 timmar senare var jag klar och hade sammanlagt 5 par vantar att fästa ändar på. 30 stycken. Det tog sin tid men när det ÄNTLIGEN var klar kändes det riktigt bra.16 par stickade, alltså 15 (14) julklappar klara. Och sammanlagt 96 stycken trådar fästa...den värsta uppgiften som finns.
Byta sängkläder, städa upp lite och så var det att klä på sig å vara som folk.


Jag börjar med ett tillägg som glömdes bort i föregående inlägg. Minnet sviker ibland å man minns inte allt man menat skriva. I förra inlägget var det så. I ena stycket kommer jag på något jag borde skriva eller tillägga i ett annat men när det jag skriver på är skrivet så är det ju glömt...ålderdomen...
De senaste veckorna har jag en liknande situation inträffat 2 gånger. Något som fått mig, lite smått att undra..."Kan jag månne sjunga, helst lite?" Båda på jobbet, kvällsskifte.
Fösta incidenten var det en sköterska som undrade om det var jag som sjöng. Jag låtsades som ingenting men hon insisterade på att hon nog hört mig så jag erkände, jo, jag sjunger i disken...ensam, en bra bit från avdelningen och jag tänker art diskmaskinen överröstar mig. Hursomhelst sa sköterskan, som jag låter förbli namnlös,  att det lät bra och undrade om jag tog sånglektioner. Chockad och smickrad.
Cirka en vecka senare står jag där igen. Ensam...tror jag. Plötsligt går flertalet polisköterskor förbi...i spetsen en av de kvinnliga läkarna. Hön ger tummen upp och ler...hon säger något men inte hundra på VAD hon sa: "Bra att du sjunger" el. "Va bra du sjunger"...kan inte säga att jag tror mera på någondera av förslagen.
Själv anser jag väl att jag sjunger hellre än bra men faktiskt låter det....ibland...inte helt fy skam.

Måndag morgon. Bara att stiga upp...vare sig jag ville eller inte. Bussen till Jakobstad avgick kl.07:15. Och första stoppet gällde mitt yrkesprov. NATURLIGTVIS hade Jakobstadsborna fått sina trådar korsade och kommunikationen hade återigen inte funkat och ingen visste nånting. Visserligen "redde det upp sig" några timmar senare och ett nytt försök görs nästa vecka.
Ändå var dagen LÅNGT från förstörd. Jag begav mig glatt iväg till A8...i lunchtid. Omnomnom. Vilken god mat...och service "som får tiden att stanna". Väldigt mätt går jag därifrån...hade planer att hälsa på Boman. Dessvärre var hon icke anträffbar... ringde ett samtal för att se om en gammal skolkamrat jag inte träffat på kanske ett år var hemma. Inget svar. Kl.14 skulle jag infinna mig på A8 för kaffe så i väntan på detta satte jag mig ner vid fönster vad Café Fredrika och stickade i 1 1/2 timme...från ett café till ett annat.
Jisses vilket gott kaffe de har på A8 ;)

Tisdag.
Egentligen en sådär dag man enkelt kunnat hippa över just denna vecka...behövs verkligen VARJE tisdag... Jag vaknade och kände genast värken i bakhuvudet och tinningarna. Jag väntade lite och 30 minuter senare kändes det bättre helt utan piller. Puh. Jag tig mig ut tull butiken för att beställa lite bulla till Scala och SikverBeatles på söndag. (Bara att komma. Börjar kl.18. Biljetter 20€ vid dörren). Jag satte mig ner å sticka...kända att det malde på. Startades tvättmaskin och stickade vidare. Lade bort stickningen å såg på TV en stund. Slöt ögonen och vilade. Det blev inte bättre...det bultade i huvudet. Låt mig bara säga att inte mycket blev gjort den dagen och klockan var inte ens 22 på kvällen när jag gladeligen gick sova.

Onsdagen började med att bestämma beslag till Scala-köket. Köpa fläkt å kolla lampor. En bra start.
Passade på att ta några timmar med mitt handarbetande. Sen var det bara att göra sig vacker. Tillräckligt för att kunna "strut my stuff on the streets" i Vasa. Å jag hann perfekt utan stress. Mitt gäng bestående av Dreya, Ninna och Sofia var försenade och jag tror faktiskt inte jag han öppna bildörren helt innan det förklarades VEM som rådde för det.,, som om jag inte visste :P
Det var en VÄLDIGT lyckad eftermiddag/kväll. Trevligt sällskap, god mat (pizza, Pikku Quatro, samt lite annat smått å gott på vägen) bra väder...OCH jag såg en OTROLIGT snygg blond kille...inga klagomål av mig när jag sen kom hem strax efter kl.22.
Jag är så glad dagar man får "klä upp sig lite"...smycken och hela köret :)



Torsdag.
Lite skrämmande när man på fredag börjar undra "vad gjorde jag igår?". Helt enkelt gjorde jag då lite som möjligt. Jag var hemma. Inga planer innan kvällen...hade sovit dåligt så tog en rätt rejäl sovmorgon. På kvällen talkörer på Scala. Simpel dag.
Men en dag att minnas. Dagen när snön ÄNTLIGEN kom. Man bara MÅSTE ju ta en vinterpromenad :)

 

Och jag tänkte bara halka 2 ggr. Måste nog skaffa nya skor, sommarlenkkarna inget vidare i snö å halka tydligen. Men hölls på benen...båda gångerna.

 

Så hade vi 5 dagar där då...det var ju enkelt.
Dessa dagar har ett ord på något sett grått i fokus lite här å var...SKITPRAT. I både ord och handling. Detta något som nog inte borde förvåna en Nykarlebybo, skildrat å skvaller är något negativt staden nog är rätt känd för. Å själv är jag nog inte dålig på det heller. Ibland, dessvärre. Att prata bakom folks ryggar sker hela tiden och går nog inte att stoppa, å håller man sig till sanning så.

Men i måndags, då fick håg höra något...något som gav mig en mordisk blick...RENA LÖGNER..."inte vill smutsa ner sina händer"...gaah..endel är bara såå.... Tänkte jag skulle se om mina gamla fyrverkerier och smällare kunde få en postlåda att flyga i luften...


Där hade vi det då...nästa projekt för fredagen är en stilla afton...troligen framför TV...stickande på min första stickade socka. Dagarna tickar ner inför julen...flertalet projekt ännu kvar...


Bara för att...

Arresto momentum

"Jag hade ju såna planer" (ett citat från något, minns inte vad). Kan verkligen inte säga att jag hade några planer för idag, eller jo, jag hade planer; att göra så lite som möjligt. Jag tänkte stiga upp, svepa in mig i morgonrocken, sätta mig i soffhörnet och skriva ett blogginlägg. Strunta i disken, att bädda sängen och att det borde torkas damm och troligen dammsugas. Sedan fortsätta med stickningen och se på film.
Det VAR en bra idé.
Steg upp å  klädde på mig genast. Inget wi-fi som funkade så det måste ju åtgärdas. Gick faktiskt mycket enklare än jag trodde, bara att starta om modemet uppe hos mamma. Sen började jag faktiskt skriva...något som inte alls lät bra, kunde inte koncentrera mig och suddade ut. Sängen skulle bäddas, disken diskas och golvet, ja, något behövde göras. Detta blev gjort, lugnt och sansat, och sedan såg jag på film. En riktigt bra film verkligen. "I Do".

Sen var det bara att äta lite gott och då var det fritt fram att skriva.


Veckan som gått går varit rätt fullbokad, denna också. Visserligen främst med jobb. Det går ju lite ojämnt, förra veckan inget alls å denna jobbade jag måndag -lördag.

Måndag morgon. Efter en vecka med ledighet å sovmorgnar, nåja, inte nå långa sådana men betydligt längre än kl.06:15, var det dags igen.  Det var grått ute, det lockade nog inte alls att lämna lägenheten men jag hade ju inte dirrekt något väl. Kort skifte på jobbet slutade reda kl. 13. Hade ett paket på posten, ett som jag gick och hämta genast jag slutade. Och vilket trevligt paket sen.

De flesta ser nog bara garn när de tittar på bilden...själv ser jag julklappar, 3 par vantar, 3 par sockor (jag brukar säga strumpor men när de är stickade heter det definitivt sockor) samt 1 st babyfilt. Och julklappstillverkningen fortsatte...


Tisdag. Ännu tidigare väckning än måndag. 05:50. Mardröm. Men såna dagar brukar jag tänka "hur gick det förr?". Förr kunde jag stiga upp kl.05, 1-3 ggr i veckan efter att bara sovit maximalt 4 timmar. Å det gick ju bra. Visserligen var det ju antalet år sedan så jag var ju betydligt yngre då... Men jo, jobbet kallade och också denna dag fanns det paket att hämta. Denna gång från NetAnttila. Innehållet var bl.a. en ny badrumsvåg. En ny DVDspelare (den gamla ville efter 10 år inte spela mer, tack för denhär tiden LG). Och naturligtvis nån julklapp, det börjar vara den tiden nu.
Sen detta med att koppla en DVD...intressant...förutom att det inte fanns med en enda sladd att koppla själva spelaren till TV:n med typiskt. Men nöjd med julklapparna och speciellt vågen åt mig själv...

Onsdag kom. Kvällskvisten väntade så jag fick ju sova lite längre. Första etappen på dagen var att inhandla en HDMI-KABEL på den lokala affären så DVD:n kunde kopplas. Det kan ju inget annat sägas än att denna affär tar överpriser på det mesta. Visserligen har den alltid gjort det så inget nytt, men mitt inköp blev faktiskt inte mycket mer än jag gissade. Men jag har inga problem med överpriser...just där. Tänk på vilken trevlig och attraktiv betalning man får. Den familjen (och jag känner bara det manliga ledet) har fått väldigt bra gener...verkligen ;)
Installera DVD:n...sticka några varv och sen till jobbet. Vad mer behöver man egentligen göra på en dag. På kvällen var det slipningstalko på Scala men av självklar anledning kunde jag ju inte närvara. Mitt jobb har inte mycket flextid. Men faktiskt ifrågasattes det smått av en närstånde(vårdare) hur jag riktigt mådde när jag inte bytt skifte...tänk om...vilken tur det visade sig att jag slapp ångra mig :)
När torsdagen kom hade jag helt totalt glömt att jag varit ledig veckan innan och jobbet rullade på. Ett morgonskifte som följdes av mera städning. Grundlig sådan. Gipsdamm...spackeldamm....damm, damm, damm. Hela cafét Scala vitt av DAMM. Inte undra på men inte passande när en kör skulle dit och kolla akustiken så jag ryckte ut. Ensam, något jag försäkrade mig om. Vissa saker föredrar jag att göra ensam så det blir "rätt" gjort (alltså på mitt sätt :P ). 2 timmar senare var det fixat och jag går otroligt nöjd hem men hade hunnit ifrågasätta min mentala hälsa när jag torkade damm av både verktyg och slipmaskinen :P

Googlad bild men så var det...minst...skulle däremot ALDRIG använda dammsugare...

FREDAG. Nästsista jobbdagen först å främst, kvällen. Sen var det ett "jubileum", på ett dåligt sätt. 3 månader. Allt jag säger. 3 MÅNADER. Har gått relativt bra faktiskt men....ännu inget nytt rekord turligtvis... Jag var slö den förmiddagen, stickade å såg på TV, nån minut sen blev jag kanske men sånt händer ju.
Jobbet som vanligt.
Det hade börjat regna under eftermiddagen men hade redan tidigare känn att jag borde gå och handla efter jobbet, något jag fick bekräftat under kvällen. Efter jobbet i ett sticks regn blev det då att, utan paraply, ta en omväg hem, via butiken. Mycket bra val. Ovanligt glad när jag kom hem.,, leenden gillar jag och Turkiskt yoghurt på -50%...perfekt kombo. Sen bara for den kvällen...jag skulle mysa med min påse Taffel nötcoctail men hann inte ens öppna den.

Vet inte vad som hände...nåja, vet å vet.,,var uppe till kl.03 och hade det trevligt...jojo...man måste passa på ;)

Lördag. Tidig väckning, speciellt för en lördag.Grått å kallt ute. Till jobbet skulle jag även om det på något vis kändes som om jag var den enda som var vaken. Såg faktiskt ingen annan ute heller och alla fönster på min väg var mörka. Ändå gick dagen över förväntan.
Det var skönt att komma hem och veta att man sen var ledig på söndagen efter. Jag stickade en vante jag stickade 2. Innan dagen var helt över alltså. Såg på Downtown Abbey på kvällen och hann nu äta min nötcoctail...puh.

Söndagen avslutar denna vecka som alla andra. Världens slöardag. Första lediga dagen efter många (nåja 6) dagar i jobbet resulterar oftast i extrem slöhet och det finns det inte mycket att göra något åt. Jag har försökt.


I detta nu gäller, efter publicering, en promenad. Via Scala så det är städat ännu inför styrelsemötet imorgon å sen kanske (troligen) via butiken...bara för att...och kanske köpa kokosflingor och/eller nötter...


Imorgon börjar en ny vecka. I detta nu så har jag där inga skiften men förstod i fredags att det kanske skulle komma att ändras. Vi får väl se. Hursomhelst blir det att tå en tidig buss till Jeppis imorgon...för repetition av yrkesprov...IGEN. Varför förstår jag inte själv ens...men...
Kanske hinner jag sen med både lunch och eftermiddagskaffe på A8...kanske en snabbsväng till Boman..vi får väl se...


Hoppas jag får mer gjort på handarbetsfronten nästa vecka bara, lite trögt har det ändå känts denna vecka. Ännu 3 vantar (stycken, inte par) kvar, 8 tummar och trådar att fästa på dessa. Sen tror jag FAKTISKT att jag är HELT klar på vantfronten (återstår att se), sen 4 par sockor, 1 mössa samt en babyfilt kvar...hinner jag det innan jul? Ja det tror jag...hmm...HOPPAS jag...


God fortsättning gott fick. Avslutningsvis lite bilder från Facebook utan vidare storys runtomkring...

 

All helgona/Halloween

(läste lite vad jag skrivit på sistone, såg detta inlägg och upptäckte mycket som "autocorrect" skrivit å måste genast ändra på det. Varför du hela inlägget måste hoppa upp till toppen och datumet ändras till idag, bara för en liten uppdatering, vet jag inte. Hursomhelst, gammalt inlägg skrivet på All Helgona (31.10?))

En dag att minnas. Minnas de som inte finns med oss mer, som rycktes bort för tidigt. Som ni märker tar jag mer fasta på All Helgona än Halloween. Inget frestar med med halloween (fast tro mig, när jag någon i livet blir sambo ska jag ha grymma Halloweenfester :D )

Jag har senaste dagarna och speciell idag tänkt på de som är borta. Vänner som är borta. Familjemedlemmar och släktingar. Idag kom mormor på tal och det kändes så underbart att höra något snällt om henne, fast har nog aldrig hört något elakt.
"Ja-a, Margits goda köttbullar. Jag minns nog när hon kockade hos oss i pälningstiden, det var en fröjd att sätta sig till bords varje gång"
Jag saknar verkligen min mormor...hon gick bort när jag bara var 10 år och jag önskar hon kunde få träffa den jag är nu.

Var igår och gick en tur på gravgården, tände ljus å hade mig...mormors grav, farmors grav, Mailys grav...en gravsten värre än den andra att se...men så är det...

 

Farsdagsångest

Vilken dag. Vilken låååååång seg dag. Som på något märkligt sätt ändå gått fort. Jag har spenderat dagen till 98% i vågrät ställning...på soffan...i sägen...på golvet...you name it... Teven har varit på hela tiden även om där inte funnits något intressant. Mest för att distrahera. Det har helt enkelt varit en dålig deprimerande dag...några sekunder tidig eftermiddag log jag men annars så... Inte haft det så på ett kort tag nu så det var helt ok, ingen svart slöja dock, skulle jag bara rubbats lite skulle det nog ordnat sig men jag hade ju inga planer så det spelade ingen roll...

Farsdag idag å det är alltid lite...njaa...jobbigt..orsak:

# 1.
Jag å min far har aldrig hade världens bästa kontakt. Vilket i sig väl också har flera orsaker. Pappa blev sjuk när jag var bebis, då visade sig de första symptomen på hans Parkinson. Detta en sjukdom som gradvis blev sämre under min uppväxt och jag kan inte säga att jag skulle minnas en tid när han var 100% frisk så att säga.
Jag växte upp på landet. Vi var bönder. Jag var bondson (vem skulle ha kunna ana), pappa jobbade (slet) tidigt till sent å man såg honom på det sättet sällan. Svår att skapa kontakt med då som barn.
När jag var 9 separerade mina föräldrar å vi flyttade från landet till centrum, bara 4 kilometer bort men jag som då inte hade något intresse av landet blev snabbt "stassbo" å var bara ca. 1-2 ggr i månaden å spenderade en hel dag på landet, hälsade på vänner, farmor OCH pappa. Det var kontakten vi hade då.
Hans sjukdom blev aggressivare och ganska snabbt efter vi flyttat avvecklades jordbruket. Knappa 2 år senare klarade pappa inte av trapporna mera och kunde inte ens komma till oss i höghuset mer.
Pappa bodde kvar i Forsby med min äldsta bror och hemhjälp. Sjukdomen framskrider sakta...nån tur på sjukhus å sen gick det bättre igen. Till slut blev det ohållbart. Han flyttade (flyttades) till pensionärshem och efter det till servicebostad. Med detta klarade han sig någorlunda i många år. När han bodde på dessa ställen var det närmare att hälsa på honom. Inte lättare men närmare. Jag har växt upp med hans sjukdom på ett annat sätt än mina bröder å tror jag kan hantare den lättare. Ändå är det svårt. Man hälsade på honom för sällan. Råkade man komma på en bra dag, när han var med i sinnet, talet var tydligt å man såg han mådde bra blev man glad. Men andra dagar, när han "råddade", talade väldigt otydligt kunde knappt röra sig (som de flesta dagar var) blev det längre till nästa gång igen.
Till slut blev också dessa boenden fel. Han blev sämre. Snabbt. Han blev sängpatient. Flyttad till samma bäddavdelning jag jobbar på. På ett sätt en lättnad, på en annan inte. Jag ser honom nu varje dag, behöver inte fara till någon särskild plats för att besöka honom men har ändå dåligt samvete när jag vissa dagar inte talat med honom. Men det är inte alltid så roligt. Han vet inte vem jag är för det mesta. Ibland om en sköterska frågar eller säger att här kommer någon du känner kan han le men ändå inte veta vem jag är, bara någon bekant. men ibland när de gör så kan han så glatt, leende med de några tänder han har, svara "klart han känner pojken sin" eller skämta att "han ser nog bekant ut, säkert nå släkt". Jag hjälper honom äta om jag hinner, matar honom och pratar med honom. Han ser på mig å jag vet att han inte vet att jag är hans son. Jag jobbar där å är snäll, thats it. Däremellan är han klar...som inget skulle vara fel. De stunderna är man SÅ tacksam för.
Min pappa känner mig inte. Vet inte vem jag är, varken inuti eller utanpå. Vad ska man säga. Han vet nog inte ens om min homosexualitet. Och ingen vits att säga det mer. Det blir inget bättre av det.
Jag är ledsen för att jag inte känner min egen far. Han känner inte mig. Om jag någon dag träffar någon kommer jag med glädje presentera honom å visa upp honom för mamma. Men inte pappa. Vi skulle bara vara 2 besökare i mängden. Usch!
Men han är ändå min pappa å jag älskar honom som så.
Nu kan ni ju förstå varför jag inte gillar denna dag. Har ni en pappa. En frisk pappa. En sjuk pappa. En pappa ni älskar. Ta vara på honom. Se till att ni känner honom. Ta vara på den tid ni har...vi vet inte vad som kan hända här i världen...ingen gör...


# 2.
Så finns det en annan orsak. En knuten mer till mig.
Ska JAG någonsin själv bli pappa. Å vill jag verkligen bli pappa. Vissa tycker säkert att detta är en löjlig fråga att tänka på som homosexuell. Bara för att man är det betyder det inte att man inte vill ha barn.
Förr var jag säker, jag ville ha barn, skulle ha barn. På ett eller annat sätt. Nu vet jag inte längre. Kanske kan jag nöja mig med att ha "bonusbarn"...vänners barn, syskonbarn osv....å riktigt skämma bort dem. Jag ser mig tyvärr inte med en stadig partner inom en snar framtid, en jag flyttar ihop med, förlovar mig, kanske giftermål å sen barn. Adopterade, surrogatmamma eller något alls. Tiden får visa vad det blir till.
Tror ändå jag skulle bli en bra pappa, en bra förälder...

Så, en dålig dag helt enkelt. Imorgon börjar ny vecka. Med jobb.Mycket sådant. Måndag till lördag. Jag har alltid gillat mitt jobb, i våras var det en svacka men sen dess riktigt bra. Nu igen vet jag inte. Ingen arbetsro liksom. Men men...bäst att inte tänka så mycket...

"Sitting next to you doing absolutely nothing, means absolutely everything to me."

Enligt det humöret jag har inställd denna dagen borde jag nu egentligen skriva ett "Oscar-Jonas / Oscar-Rasmus" story... Redigera den med fet och kursiv stil samt centrerad den innan jag publicerar den. Nu tänker jag inte göra det. Man skriver inte en sån story bara sådär från grunden, en sån story kommer till en.
Men så har jag denna app på min GalaxyTab, "Love & Romance quotes". Underbar app full av citat av  vilka jag nästan till 100% kunde varit författare. Citat som får mig att le, minnas, tänka, förstå...

"There is no feeling more comforting and consoling than knowing you are right next to the one you love."

Detta har väldigt samma innebörd som rubriken. Och jag vet verkligen vad det betyder. Med vissa personer känner jag mig trygg, alltid intresserad, aldrig tråkigt...att sitta där bredvid. Då bryr jag mig inte om man är i världens mest tråkiga situation med människor man inte orkar med. Man bryr sig inte en sekund, man tittar på personen man är där med och plötsligt är allt värt det.
Eller kanske sätter man livet på linjen (hur översätter man "life on the line") längs en isig väg, mörkt och snöigt, bilen åker i 100 km/h minst och chauffören är distraherad. Ändå är man trygg.

 

"He looks at me and my heart starts skipping beats, my face starts to glow, and my eyes start to twinkle. Imagine what he would do to me if he smiled!"

 

"I was finally getting over you and actually believing I didn't need you. I was finally accepting you had another girl. Then you smiled at me and ruined it all."

Två citat om faran av ett leende. Jag kan ALLT om detta med leenden.

"You make me smile for no reason whatsoever, you make me laugh at the unfunny things, but most of all, you make me love you when I shouldn't be loving you."

 

"Last night I looked up and matched each star with a reason why I love you; I was doing great, until I ran out of stars."

Jag minns...inte allt för långt i det förflutna...när en vän sa till mig, jag var upprörd och bannades över ett X, "Bra början, nu fortsätter vi bara med mer negativt"...det fanns inte mycket, jag är mera för det berömmande och minns och ser bara det goda.

"If you asked me how many times you have crossed my mind I would say once because you never really left."

 

"I get the best feeling in the world when you say hi or even smile at me because I know, even if its just for a second, that I've crossed your mind."

Ett leende. Ett hej. Ett spontant meddelande. Att veta att nån verkligen tänkt på en, någon man själv också tänkt på...betyder så mycket.

"I am nothing special of this I am sure. I am just a common man with common thoughts. There are no monuments dedicated to me and my name will soon be forgotten. But I've loved another with all my heart and soul, and to me, that has always been enough."

 

"There's this place in me where your fingerprints still rest, your kisses still linger, and your whispers softly echo. It's the place where a part of you will forever be a part of me."

 

"You have to remember that with love, you're not the only one involved. You've unknowingly put your life, your heart into the palms of another persons hands and said, "Here. Do what you will. Mash it into mince meat. Or forget I ever handed it to you. As long as you have it."

Ja dessa tre kräver nog inte mycket vidare kommentarer.

Jag var gjort mycket i mitt liv. Min uppväxt har varit stormig. Bra men stormig. Jag växter upp tidigt, började pröva mina vingar. När jag tänker på det gjorde jag mycket dumt, mycket farligt i mina yngre år. Jag sökte närhet. Relationer. De flesta var inget långvarigt. En del var längre. Nån gång visste jag genast att detta funkar inte å genast backat ur. Andra gånger slängde jag mig in i det som ingenting. Jag fann något som blev längre men som också rann ut ur sanden...livet är så...flyktigt.
Man vet aldrig vad som händer, vad det har att bjuda på. Men man får inte leva om sitt liv, så det ska levas. Man ska sen inte ångra något för att man INTE gjorde det, ska man ångra ska det vara något man gjort.

En dag ska verkligen Oscar hitta den rätta.
Kanske tar Rasmus sitt förnuft till fånga.
Kanske ser Jonas vad han har mitt framför näsan.
Kanske dyker en Thomas upp och gör allting rätt.

Ingen vet, inte jag, inte Oscar. Verkligen inte Rasmus eller Jonas. Kanske Thomas. Kanske väntar han bara...
Kanske imorgon, nästa vecka, nästa månad..kanske inatt...kanske redan ikväll. Storyn kan få sin upplösning eller nåt start närsomhelst. Bara tiden vet. Bara ödet vet.
Tills dess...
The show must go on...

New this Week

Måndag...tisdag...onsdag, torsdag, fredag..,,

En vecka går fort, så väldigt fort. Jag hade planerat att detta skulle bli en låååååång vecka. En lång, tråkig vecka. Den skulle kännas som minst 2 veckor å varje dygn skulle innehålla 48 timmar. Jag kunde behövt en sådan vecka.  Men veckan är ju inte slut ännu...lördag eftermiddag. Klockan är inte ens halv 7 när jag börjar skriva på detta. Ännu finns det mycket tid väl :)

Måndagen var första dagen på en lång ledighet. Skrämmande. Vad skulle jag göra av mig själv å all min ledig tid. Jag skrev på bloggen som sedan fick sig en rejäl ansiktslyftning. Ny bild. Ny presentation. Ny bakgrund. Nys typsnitt.  Blev riktigt nöjd. Det blev mera jag.


Tisdag förmiddag hade jag Annika på snabbvisit. Hon behövde teknisk hjälp som jag kunde bidra med...vilken tur jag hade extra microsimadapters hemma... Jag lagade mat (massor, så var ju det ur vägen då) kollade Nip/Tuck och tog i tur med att sticka tummar på vantarna. Var faktiskt klar med ALLA innan dagen var över.

Så tog jag också mod till mig och drog igång planeringen av yrkesprovsomtagningen...först kändes det bra men sen så visade det sig i stort sett genast att det blev många brutna löften redan från början. Måste väl bara vänta å se nu.


Onsdag. Steg upp tidigt och hoppade i duschen. Planen var en tripp till Jakobstad. Med 2 enkla planer. Hinna träffa Linda (det är verkligen inte som förr i tiden när det bara var att gå över till Seminariegatan)  och sedan kaffe på A8 med D. Den ena pratstunden trevligare än den andra. Och sen skjuts hem. Man tackar :D
Jakobstad. Är där lite nu som då. Dricker inte deras kranvatten varje gång. Tur det Men när jag gör det...usch...först smakar det som det gör å sen dyker minnen upp. Minns tiden man vaknade i den staden, tidigt, drack vattnet eller borstade tänderna. Det var faktiskt väldigt tidigt. Man blev skjutsad hem så ingen skulle märka man inte sovit där. Konstigt vad lite vatten kan göra.

När jag sen kom hem var jag speedad. Och den dagen hade jag lärt mig något nytt "1 steg = 1 kalori men 1 danssteg = 2 kalorier" vilket innebar att det bara var att dra på sig dansskorna och dansa fram medan jag ordande upp i lägenheten.

Efter detta när jag sedan, tids nog, hade hunnit varva ner lite var det bara att ta tag i stoppnålen. Nu skulle 9 par vantar samt 3 halsdukar fästas och halsdukar få fransar. Att fransa och ge liv åt halsdukar är riktigt roligt men trådfästandet...MARDRÖM...på något märkligt sätt kändes det som om det tog DUBBELT den tid det tog att sticka dem. Men vid kl.01 torsdag morgon var det klart.

Torsdag. Talkodag. Både förmiddag och kväll gick åt till att riva och planera för köksrenovering på Scala. Mycket att riva...men det blev gjort. Jag var väldigt slut på kvällen men så hade jag heller inte hunnit/kommit mig för att äta ordentligt på hela dagen så det blev socker/kolhydratbomb på kvällen. Väldigt tacksam att vi hade hjälp att riva ut den gamla köksmattan, mitt blodtryck tillåter inte mig att stå på huvudet så värst länge för tillfället. Men ang. renoveringen så är jag säker på att när köket är klart kommer det att bli riktigt RIKTIGT bra...
På stickfronten hann jag också lägga upp en halsduk å sticka den halvfärdig innan jag gick sova...

Fredag.
Inte varje dag som börjar med att man väljer en ny golvmatta på Wargendahl men just så började denna dag. Inte mig emot, riktigt roligt faktiskt.
Sen lunch. På A8. I Jakobstad. En spontanlunch. Med Annika. Annika gillar att störa mitt kontrollbehov och introducerar därför denna typen av spontanitet i nitton liv. Och det är jag glad för.
Kan verkligen rekommendera A8 om du har vägarna förbi, väldigt god mat. Över förväntan. Till ett bra pris. Sedan kan man verkligen inte klaga på servicen...nejdå, top  notch. Fast klart, det som dig ner det lite var ju att bordet vi hoppades på med vit linneduk, silverbestick, kristallglas, fin utsikt osv. inte stod redo. Fast detdär med god utsikt fick man ändå...uppenbarligen...eller för att citera Annika "tyckte det såg ut som tiden stannade lite". Mycket ögongodis...svarta jeans är en speciellt bra kombo på vissa.

Innan vi åkte hem visade jag Annika, på begäran, vissa speciella ställen åt Annika. Hon gick t.o.m. in vid ett, då blev jag orolig big time, vem vet vad hon kunde kommit ut med. Men nu vet hon var hon ska leta efter mig om jag går upp i rök, detta innan hon kallar in polis å sjöbevakning som hon brukar hota med :P

Efter lunchen satte jag mig nöjt ner i soffan. Stickade klart, fäste trådar och fransade den senaste halsduken medan jag såg klart säsong 4 av TVD (The Vampire Diaries).

 

Då satt det bra med frisk luft och en promenad som avslutades med en sväng via Torghallen där nötter och annat gott inhandlades samt en pratstund med D. A very good outing in other words.
En lång, varm dusch. En mysig hemmakväll för mig själv (förstår inte varför, jag är ju ett riktigt kap) och sen kröp jag till sängs mellan en renbäddad säng med vädrade sängkläder och strukna lakan. Ett kap som sagt.

Jag sov 10 timmar, minst, den natten. Det behövde jag nog på ett sätt. Sen tog det stopp. Har idag inte fått gjort något vettigt, något som inte tilltalar mig väldigt.Man kan ju inte ligga å låta sig en hel dag va. Visserligen har ju 2 blogginlägg skapats å ert tredje i huvudet så inte helt bortkastad dag. Å så måste jag, innan kl.23, komma mig ut till butiken efter kattmat åt mammas fyrbentingar, annars blir det kusligt imorgon, farsdag när butikerna är stängda och maten är slut.


God fortsättning på dagen. Just nu önskar jag att jag bodde i Jakobstad.

Ytlig...utseendefixering...

"Beauty is a curse of the world". Detta är en replik från serien Nip/Tuck. På ett sett kan man inget annat än art hålla med, på ett annat så har ju skönhet sina fördelar.
Jag har aldrig kunnat påstå mig själv vara utseendefixerad mot mig själv eller ytlig mot andra. Visst har jag anklagats för det, jojo, minns en kille många år tillbaka. Så fort jag nämnde honom sa alla "jo visst är han snygg men...". Det retade gallfeber på mig, inte för att jag förnekar att han var snygg då och är nog det fortfarande också helt ärligt. Men jag såg mer den inre skönheten än den yttre.
Mitt gamla jag var stolt över sig själv, gillade andra men jag hade nog en svaghet för skönhet. Om en man, en vacker man, tittade åt mitt håll, log, kanske pratade lite. Överhuvudtaget gav mig uppmärksamhet föll jag som en fura. DÅ var jag nog fruktansvärt ytlig faktiskt, det erkänner jag.
Nuförtiden däremot krävs det, för det mesta, mer än ett vackert anlete, ett leende och lite uppmärksamhet. Kanske för att mitt ego och självkänsla som set nog aldrig varit något fel på har växt en hel del de senaste åren. Jag vet att jag är värd min vikt i guld så hjärtat som bultar bakom min kommande partners bröstkorg ska inte vara vilket hjärta som helst.


För att par veckor sedan diskuterades det killar in på småtimmarna. Hur normerna har ändrats med året. Nuförtiden får killar vara lite mera kurviga. I bloody well hope so ;) Men jo, hellre en kille med mer kurvor än ett benrangel. Det tyckte jag förut, +45 kilo och känner detsamma ännu -45 kilo. Om detta kurvor sen är "muscles or meat"...det får variera person till person.

Men jag anser ändå en sak, allt är lättare när man är vacker.


"Beauty is a curse on the world"...kanske är det så...kanske inte...men jag har lärt mig något viktig av en kär person i min närhet. Man ska njuta av allt det vackra som man ser omkring sig, varesig det är ett träd, ett moln eller en vacker man! :D

Facts of life

"Men ibland är det svårt att va stark

Inte följa sitt hjärta

Och inte skicka nåt dumt sms

Att jag saknar dig så"

Helgen som varit var precis en sådan som här ovan beskrivs. Verkligen ingen mörk helg på något sätt...eller jo...ute, ute har det varit mörkt å trött och det är deras ännu idag. Jag jobbade hela helgen, känns det som när man har 2 morgonskiften en hel helg, men eftersom det var en helg med 2 söndagar känns det bättre. Hursomhelst, tillbaka till ämnet.
När jag vandrade där på jobbet tänkte jag bara hur härligt det skulle vara att ha någon där hemma som på mig och hur detta skulle gå till.
Alternativ #1. Tänk att komma hem till någon med öppna armar, hela "Honey, I'm home"-köret.
Alternativ #2.Jag å min partner går om varandra, han kommer från nattskifte just innan jag ska i jobb eller genast efter och ligger och sover när jag kommer hem. Jag får smyga in och se hur vacker han är när han sover, laga lite snabb frukost, te/kaffe, och sen väcka honom försiktigt.
Alternativ #3. Han HÄMTAR mig från jobbet...med bil eller till fots å ler stort när han ser mig och ger mig genast en varm kram.
Med tankar som dessa var det lätt att jobba fast man var trött :D Är ändå glad att jag behärskade mig, ringde inget samtal, skickade inget SMS och gick inte in på "fruktsalladsajten" och stämde träff... duktiga jag...

Fråga: "Ursäkta om jag frågar men, är du homosexuell?"
Svar: "Nej, det är jag inte"
Jag läste häromdagen på ett ställe på nätet. Och kände stackare...kom ut ur garderoben. Person är någon jag "känner" rätt bra...han är inte straight...vissa är uppenbara och han är en sådan. Chansen att jag skulle ha fel är minimal...men kanske har jag det ändå. Låt oss hoppas (eller nej, han är ju så söt) för det skulle vara hemskt om han bara är rädd att komma ut...

Denna vecka är jag ledig från jobbet. Inte semester tyvärr utan det finns helt enkelt inte jobb åt mig. En sak har jag lovat att göra...fixa till alla återstående datum för att fixa det sista till yrkesprovet. Jag vet att jag borde, att jag måste...men vilken mardröm. Det räcke3 att jag tänker på det så väller känslorna upp...ångesten, mår nästan illa. Att behöva träffa mina 3 bedömare igen, de som ljugit för mig, ignorerat sånt de inte borde, diskriminerat och rent ut sagt MOBBAT. Men om jag bara försöker igen har de LOVAT att godkänna mig och jag VILL ha min YRKESEXAMEN. Livet är inte lätt å innan jul SKA det vara klart. Speciellt när jag har chans till fast arbete snart...kanske...åtminstone fastare... Men jag mår så fruktansvärt dåligt och liten när det kommer till detta ämne men jag har ALDRIG låtit såna personer vinna och tänker inte börja nu.

Idag har varit en upptagen dag...jag som skulle sitta och sticka vantar på tummarna hela dagen har ÄNNU inte kommit igång... Jag erkänner att jag sov länge. Steg upp och visste att det första som MÅSTE göras är att betala räkningar. Vilken mardröm det är. Pengarna räcker inte till, det har de nog aldrig i mitt liv gjort men ibland, vissa månader är det värre.
Sen var det tvättberget, två turer till Ateljé Victoria och en tur till två butiker. Laga mat och skriva allt detta. Klockan tickar snabbt fram å mörkt som det varit ute har jag nog inte haft så bra fart på heller. Men...all tid i världen.
Och apropå att sticka… Gjorde en upptäckt idag. En vante är ALLDELES felstickad… färgmässig. Inte alldeles men för mycket för att jag ska acceptera det. Och hade jag rätt garn hemma… NEJ… vad trodde jag. Lade snabbt in en beställning som räcker till 3 par vantar o 3 par strumpor…”bara” 4 par vantar kvar att sticka, 4 par strumpor, en huvudbonad och en babyfilt… ja och en halsduk. I år är majoriteten av mina julklappar stickad, lite godis och annat smått å gott (som jag VET jag garanterat kommer hitta) här å där och allt löser sig,…yeah right….julklappar alltid ett problem...men ett rätt trevligt sådant... Något som ju borde accepteras av de flesta…I hope ;)

Ett sista uttalande. På halloween...lördagen, vänner väckte i Jeppis, en annan stod i baren. Jag satt hemma...och stickade. Visserligen skulle jag ju i jobb söndag morgon, men ändå, jag kände mig som en SÅ tråkig person. Förut skulle jag inte gillat Stadshotellet å t.ex. Melody (jag gillade det verkligen inte), men nu, vem vet.., det kunde ju varit jätteroligt. Sen kom jag på att jag nog inte var så tråkig, det hörde bara till min Halloweenkostym...