Midsommar? Men vad är det för påhitt?

Imorgon lär det vara. Midsommarafton. Det talas om det här och där men jag vet inte vad det är… Något som kommer varje år? Jag har något minne av att jag firade något som KAN ha varit detta de kallar midsommar…

Nej skämt åsido… Om jag inte gjort det klart redan så är midsommar inget som jag direkt sett/ser fram emot i år. Med risk för att anses vara aningens dramatisk så säger jag att jag är ensam å övergiven. Vänner puts väck… inga fester att gå på… å jaa… hade det funnits fester så hade jag liksom ändå jobbat. I ett svagt ögonblick hade jag tänkt dra söderut… men när man sen tänker att man ska lägga 150€ å 9 timmar på tåg för ett fåtal timmar roligt…njaa…HUR MYCKET jag än skulle velat så kunde jag inte förvandla det till en vettig tanke.

Så jag firar hemma… eller rättelse… jag ÄR hemma. Och ÄR… precis som vilken kväll som helst. Å jag bryr mig inte i vädret. Regnar det så är det så å lyser solen, nämen så trevligt.  Och så är det med det. Men får väl bara vara glad för de som firar å har sig och hoppas på att de får en fin kväll.  Å själv hoppas på nån annan trevlig fest i sommar… kanske… möjligen… troligen inte…

Minuter blev timmar… dagar och veckor… Å jag är ännu här…

Tiden går snabbt. Sist skrev jag om att vända blad, och ett par dagar efter det fick jag känna mig glad igen. Även om det tog onödigt många dagar efter att kryss-märkandet tog slut för den gången, men på ett sätt av helt förståerliga orsaker.

Sen dess har dagarna tickat på. När det var 4 veckor till att jobba innan semester å det tillfälliga ”karriärbytet” kändes det länge, det var lugnt, inget att ens tänka på. När det sedan plötslig var 3 veckor kvar var det väldigt påtagligt, endast en arbetslista kvar. Nu sitter jag här å nu snackar vi om 10 dagar kvar. Börjar känna märkligt, skrämmande… som att det inte kan stämma. Men nu är det så… NATURLIGTVIS ser jag fram emot det, på ett annat sätt verkligen INTE! Men så var det förra sommaren också och så är det överlag så fort det handlar om att lämna hemmet. En jäkla vemodighet som bara hör till, ett släktfel som inte går över, inte ens på 60 år.

Men livet känns just nu lite mörkt… nästintill svart. Inget att riktigt se fram emot. Inga resor eller happenings. Ej heller ser jag just nu när tid å pengar för en resa skulle ske.  Så just nu lite svårt att vara positiv. 

Jag önskar jag jobbade på en sådan plats att jag hade både tid å ekonomiska möjligheter att resa när jag ville. Å i stort sätt så ofta jag ville. 

Just nu filar jag på några dagar i Stockholm och det verkar just nu ju faktiskt inte som någon TOTAL omöjlighet. Men lär det bli av… tillåt mig att tvivla.

Tar en dag i taget å så ser vi. Allt jag vill är att bara få vara glad. Faktiskt vakna, öppna ögonen å känna mig glad. Inte en massa saker att fundera på. Livet är inte enkelt och alltid kommer det att finnas något att fundera på, men LITE mindre hade allt varit trevligt.  Inte bara le för att jag brukar.

Det idealiska hade varit att slippa vakna ensam. Att ha någon där bredvid sig eller att vakna å höra att någon står i duschen å doften av kaffe i lägenheten. Eller klä på sig å gå ner till köket å aldrig riktigt veta vilka familjemedlemmar eller vänner man där kan möta. Men jag drömmer vidare.

Men det gäller att hålla på traditioner att upprätthålla en fasad. Så som sig bör kom det blommor på min balkong innan midsommar. 

Men när jag annars ser mig omkring i lägenheten känns det rätt deprimerande. Inte bytt till sommargarniden. Ännu finns Ljus å lampor lite här å där. Inte alla den våriga/somriga lägenhet som här nog borde vara. Men jag varken orkar eller orkar bry mig.

När jag nu kommer till slutet av detta flummande så ställer jag undan Vodkaflaskan, som jag som finne dricker som det är, å går och lägger mig. 

Jobbet kallar imorgon (idag). Kvällskifte på midsommarafton passar mig fint å sen blir det att fira med mamma. Kolla nån film å äta LCHF-våfflor med bär å turkisk joghurt.

God fortsättning

(nedan följer nu några inlägg precis som detta, rätt flummig, om tankar å sånt som slagit mig när jag sett de bilder som där finns med…)

Love! Or was it?

Jag blev så glad när jag läste detta. Så glad för jaf förstod, förstod precis. Man kan väl lugnt säga att jag upplevt båda känslorna men det var först efter att jag upplevde #2. som jag insåg just detta. Att detta var sant. Så att plötsligt se det i skrift, å än till att Buddisterna tänkt detsamma. Intressant.

Jag trodde att när jag helt tappade fattningen bara genom ett leende eller ljudet av en röst, att DÅ var det äkta, att bara en speciell människa kunde få mig att känna så. Å vi vet ju hur det gick.

Så när jag sedan upplevde ett lugn… kunde andas ut… kände mig som hemma varsomhelt bara han finns vid min sida. Å den känslan slår allt med hästlängder. Alla fjärilar… ben som spagetti osv. Men jag kan inte påstå att dessa känslor inte finns… Nejdå… Men mest… oftast… ett lugn :D

When you love someone…

Detta är verkligen SÅÅ sant. Även om jag blev kär i det glada humöret å känslan att man betydde något även om man var 1 av hundratals människor som glatt välkomnades varje dag. Tindrande ögon å ett leende.

Jag såg en skönhet… Å många gånger har jag fått höra ”… SÅ vacker är han ju inte…” å jag kan verkligen inte förstå det.

Ändå finns det saker som jag EGENTLIGEN inte finner vacker men som plötslig ÄR det… Ja och nej på samma gång… Mycket märkligt. Tänk er en väldigt speciell gångstil t.ex. nästan så man lite borde skämmas att gå där bredvid.

Eller ett par händer. Händer är något jag väldigt fort kollar in på en kille. Å dessa gillade jag verkligen inte till en början… men efter att de för första befann sig i min hand… hade rört min hud var de plötsligt hur vackra som helst. Så underbart manliga.

Ja är det inte märkligt så säg…

Beatiful beyond words…

Jag minns när jag snubblade över denna bild på fb. Den kunde inte ha kommit lägligare. Hade precis haft vissa ”diskussioner” angående utseende å att se bra ut precis som man är JUST PRECIS NU!  Glöm gym… glöm viktnedgång… Glöm strandlejon-form till denna sommar… eller nästa sommar eller året därpå. Är man perfekt redan nu så är man.

Å nu talar jag då verkligen inte om mig själv om någon trodde det….

Men efter denna diskussion mär jag inte alls var särskilt förstående för någon annan åsikt än min egen. En åsikt som löd ”Du behöver inget göra… inget finns att ändra på när det kommer till ditt utseende…” . Men efter ett tag så sjönk det lite in att jag nog var något av en idiot. Jag kan inte sätta mig exakt in i en annans hjärna å tankesätt. Hen vill ändra sig fast jag tycker det är TOTALT onödigt. Sen är det bar att gå till mig själv. Jag gillar inte MIG så mycket som jag faktiskt kunde göra. JAG vill ändra på mig. Å oftast får jag frågan ”Varför?”. Å jag bara ”men gud, kolla på mig liksom”.

Kan härmed erkänna att jag var lite av en… nå nånting… ett ord jag inte kommer på just nu. Men lite fel hade jag helt enkelt. Ofta är det ju så att man ser väldigt annorlunda på sig själv än hur andra ser på en… Rätt intressant egentligen….

Vända blad… ÄNTLIGEN!!

Å när jag pratar om att vända blad så manar jag just precis det, vända blad, på almanackan. Ingen livsförändring eller nytt blad i livet eller något desto mer filosofiskt. Helt enkelt vända blad från Maj till Juni.

Det har funnit ögonblick när jag nästan tvivlat på att denna dag skulle komma. Kunde gå in på detaljer å ha långa utläggningar om hur det ibland har känts men för ovanlighetens skull ska jag göra något olikt mig och låta bli…. Men kom igen, skulle ju läggas kryss på merparten av månaden…å allt i ett kör… Hur kul É det liksom… Nä precis!

Ovisshet

Här går världen nu åter igen in i en ny månad. Å jag med den. Men jag går in med den med en känsla av ovisshet å ett hopp som säger ”Allt kommer ordna sig”, men dessvärre sägs dessa ord med en rätt negativt bådande ton. Just nu vet jag hur mitt liv på ett ungefär ser ut de kommande 4 veckorna… knappt… sen börjar frågetecknen dyka upp, ett efter ett annat. Visst, processer för att räta ut dessa är på gång men ibland känns det som om lösningarna också tar sig fram på rätt krokiga vägar. Men som sagt… en lösning kommer, om den sen faller mig i smaken eller inte återstår att se…

Annars inget nytt under solen… förutom regn och mera regn samt lite blåsigt väder. Dessvärre är inget av detta något nytt över huvudtaget. Sommar… ja, den kommer väl nångång. Men vet inte om jag orkar bry mig… Saknar inte SÅ mycket att steka mig i solen eller svettas som en gris så fort jag rör på mig… JAG kan nog vänta på det lite ännu. Men de som idag påbörjat sin semester å sina sommarlov kunde ju få ha det vackert. Å visst… förstå mig rätt… jag blir lika galen på detta regnande som alla andra!

Vad sker en dag som denna då? En ledig dag från jobbet. Jo hushållssysslor på hemmaplan naturligtvis. EN stackars ledig dag å så går det. Inget nytt, å jag har ju inget emot att pyssla på här hemma. Mellan det att man lagar mat, tvättar å stryker hinner jag ju faktiskt sätta mig ner i soffan å se lite film också…

God fortsättning…