När himlen rasar...

Fredagen 17.7.2015... En dag att minnas... Eller så inte, jag har inte riktigt kunnat bestämma mig ännu.

Å vad ska jag säga och var ska jag börja.


Hjärtat gör sina egna beslut. Hjärtat frågar inte vem du vill falla för. Det gör som det vill. Mitt hjärta bestämde sig för att att älska men glömde fråga kärlekens mottagare om där fanns ett hjärta att ge.
Mitt hjärta älskade ovillkorligen från första stund.
Mitt hjärta tog emot slag å sparkar trots att jag var den enda inblandade som ens visste det.
Mitt hjärta fortsatte älska. Väl medveten om situationen. Det hade många gånger känt på dörren mittemot och vetat att den var låst. Å mitt hjärta hittade inte nyckel.
Dag blev natt och sedan dag igen... Tiden gick å allt var bra. Den låsta dörren förblev låst.
Hjärtat va naivt å hade vant sig vid situationen. Såg dagligen mot den låsta dörren å tänkte att den då inte kommer öppnas under denna livstid. Men ändå...ett litet, litet hopp fanns ändå där långt inne å ibland när det var mörkt och ingen såg lade hjärtat en hand på det tröga dörrvredet, man kunde ju aldrig så noga veta.
Till slut gav hjärtat upp... Det kände aldrig mer på dörren.
Nästa dag hängde där på dörren en stor skylt med texten "Lägenhet till Salu"

Mitt manodepressiva jag

Först måste jag säga att jag nog inte fått någon riktig diagnos. Men så känns det. Hade redan tänkt tanken och läst en del om det. När jag sedan häromdagen "kallades" just manodepressiv tänkte jag "Ja..nog det jag är..."

Så jag är hemma. Hemma å sommarsemester. Kom hem i torsdags. Kom hem med ett för djävligt humör! Onsdagen var underbar... Eftermiddagen i D's hytt...lugnt, skönt...mysigt...hjälpte honom städa bort och sedan till Iguana på god mat. Så långt, så bra... Förutom att jag gärna dragit ut på vår "egentid"...

Gick å sova... Inte glad. Redan då hade livet spelat mig ett spratt. Jag MÅSTE lära mig att inte bara tro...å ta för givet... Jag VET det... Å alla tänker olika... Svårt att somna när man är förbannad...
Dagen efter steg jag upp tidigt då. Mådde inte nödvändigtvis bättre. Inte alls. I loungen öppnade jag min andra skumpaflaska å hällde den i min tomma vattenflaska. Det var knappt så jag sade hejdå... Jag såg mig inte ens om. Deltog knappt i kramen... Kramarna som betyder SÅ mycket.
Allt detta ångrar jag nu...ångrar jag SÅ MYCKET. Jag var så ledsen, besviken, förbannad. ALLT på mig SJÄLV! För att jag gör så mot mig själv som jag gör... Tänker å skadar mig själv mentalt. Ville gråta... Så ledsen å rädd att jag sårat den personen jag minst i världen vill såra. Hatar hur jag kan verka svartsjuk..avundsjuk...missunnsam.. Jag ÄR inte det... Vill alltid det bästa... Dessa tankar å känslan att jag sårat följde mig ända hem men tack vare parfymdoften som dröjde dig kvar i mina kläder höll jag mig lugn. Som om en arm stilla höll om mig å sa att det nog blir bra...

Sen kom jag hem. Efter åtminstone 2 hela veckors frånvaro. Jag borde varit glad...lättad...överlycklig. Jag menar, jag sa hejdå till min lägenhet när jag sist lämnade den. Istället stod jag i vardagsrummet. Tittade ut. Tog ett foto och kände bara "Neeej...UUURK...".

Hade jag inte haft en förälder att ta hänsyn till (å ja, annan ekonomi), hade jag stuckit... Jag hade inte berättat för nån (just då kände jag verkligen INTE NÅGON) nu tänker jag att "jo...en...". Men nu var ju detta inte möjligt. Bara att stanna kvar.

Jag har gått genom mycket senaste åren. Mycket händelser och mycket förändringar. Å förändringarna fortsätter. Vissa känslor jag nuförtiden kan känna är skrämmande. Som att jag börjar tröttna på Nykarleby (tydligen)... Whats that all about??

Just nu ser jag några "möjliga" lösningar.

#1. Få jobb på båten. Jobba 10/10 (i mitt fall blir det snarare 9,5/9,5 (åker till & från jobb första å sista lediga dagen)). På detta sätt kan jag väl se att jag kunde leva. Med nån resa nu å då när jag är ledig. Å detta blir bara en fast punkt i livet. En sån behöver väl alla.

#2. Flytta från Nykarleby. Tillika känns det inte som något jag skulle göra... Inte på eget bevåg bara sådär. Det må vara att jag inte känner många här MEN skulle nog känna mig ännu mer övergiven i en storstad. Inte för att jag behöver flytta långt. Jakobstad är ett jävla pack att ha att göra med men som stad i sig själv är det väl inte så illa.

#3. Å nu kommer min favorit naturligtvis. Denna lösning gör att jag kan bo kvar...eller flytta...vilket som. När man kollar på alla bostäder till salu... Hus som lägenheter. I Nykarleby och i Jakobstad. Tänk om man fick flytta till någon av dem... Jag är inte så kräsen, jag kan nog få dem alla till ett hem med hjälp av lite blid, svett och tårar.
Men det finns ju ett krux...ett STORT sådant...
Jag vill inte flytta till detta nya ställe ensam. Jag vill hitta en karl. Jag vill ha en kille. Jag vill inte vara singel längre. Å både jag, Gud å alla runtomkring vet att jag FÖRTJÄNAR en pojkvän (man...sambo..fästman...) å alla VET han skulle få det bäst i världen med mig. Å jag skulle må SÅ bra.
Självklart förväntar jag mig inte att dejta nån å flytta ihop nån vecka senare.
Så nu känner jag i skrivandets stund det blir en
#4. också.
Få (träffa och hitta låter fel) en kille. (borde ju egentligen stå som nr.1 ;) ) Vilken livsförändring det skulle bli. Det är som jag fick höra häromdagen av en som minsann förstår mig "Jag måste bara få en man...vi har börjat snacka om liv å död nu". Å mitt svar var lugnt "Jag förstår precis...". Kanske skulle jag flytta till honom efter en tid eller så skulle vi försätta bo separat men övernatta en här å en där. Detta för att SEN utföra punkt #3.

Så tro mig... Jag har tänkt.

Men låt mig återgå till nuet. Å verkligheten trots att min drömvärld är MYCKET trevligare. De första dagarna hemma var verkligen bedrövliga. Fick frågan hur mina senaste dagar varit. I vanliga fall skulle jag vant, utan att tänka svarat något i stil med "Jo...de har varit bra. Inget särskilt att rapportera... Kunde alltid förbättras...". Ett rätt neutralt svar. Istället skrev jag "Vill du jag ska vara ärlig eller få det att låta bra?" Å fick det bästa svaret... "I'm not much for frosting". Så det blev ärligt. Jag ljuger inte ens nuförtiden...jag mår inte bra. Inte här... Men när det gungar lite under fötterna å vänner sover 2 däck upp... Då leker livet...

Tog en bild häromdagen. Folk gillade den på fb men jag gillade den inte. Som om glöden slocknat. Har knappt lett på riktigt sen jag kom hem och varför fejka att man är glad.

Första riktiga dagen hemma gick alla krafter åt till att  dekorera om hemma. Ännu stod ljus å "vintriga" saker framme å gardinerna var ovanligt mörka i mitt hem med årstiden i åtanke. Tänkte att en förändring kunde höja mitt humör. Ljusare å somrigare blev det. Nöjd blev jag...men ja... Inga hurrarop direkt ändå. Sen sov jag resten av dagen...orkade inget mer...

Dagarna gick å i måndags när jag varit hemma i 4 dagar kändes det ändå lite bättre. Lite... På kvällen/natten kom jag på mig själv med att aningen ifrågasätta klädvalet på promenaden när jag såg min spegelbild i skyltfönstret...hur såg jag ut i de grå mjukisbyxorna å Crocs på fötterna. Detta var väl inte jag. Men gick vidare när den RIKTIGA Tommy skulle vänt hemåt i nästa gathörn (trots att klockan var 00:30 mellan mån-tis å ingen annan var ute) å bytt om. Sen sjön jag faktiskt med i en glad sång å log på riktigt när den påminde mig om någon. Men det var det.

Antar att de flesta skulle säga att detta humörsmässiga "uppsving" berodde på att jag fått vila upp mig i några dagar. Men jag vet bättre å de i min närhet samt de som sett min almanacka på köksväggen vet bättre...


Nu gäller det att ta en dag i taget. Jag har mått dåligt förr å råkat ut förr mycket jävulskap. Så inget av detta är väl något nytt. Å den dagen mitt liv blir lätt... Undrar var man då ska rista korset...
Å ja... Jag glömde ju helt... MARDRÖMMAR!! VARJE natt!! Å jag brukar banne mig inte ha såna... Bara någon enstaka...NÅNGÅNG!
Detta är olidligt... Gissa varför klockan är 03:22 när jag ligger i sängen å skriver detta. Å varför jag går ut å gå upp till 2 timmar varje natt... Motion... Visst... Men också för att just då mår jag lite bättre... Flyr in i nån annan värld. Å den friska luften ska hjälpa med sömnen. Varit såhär i någon vecka nu (men inte ombord (bara sista natten)). Önskar bara nån fanns här å höll om mig.. Eller lät mig hålla om honom.

(Känns bra att ha skrivit detta klart som jag hållit på i dagar... )

10 dagar går så fort…

Jag håller vad jag lovat… när jag hade mer tid skulle jag skriva mer. Nu har jag mer tid.

Ligger för tillfället här i D:s hytt som jag hyrt in mig i till imorgon. Min arbetsdag å sista timmarna på detta pass tog slut kl.14:30. Just nu gungar vi ut ur hamn, å trots att jag nu smuttar på ett glas skumpa så tror jag faktiskt att samtliga ombord också skulle kunna hålla med mig :P (somnade visst också där mitt i att jag skrev på detta inlägg så tog lite längre att få det publicerat…i Tallinn nu :P )

Precis som rubriken säger så går 10 dagar snabbt. Å mitt pass är egentligen 11 dagar, 5 timmar första dagen, å 5 sista (11:e dagen) på det sättet blir det 10 timmar i 10 dagar. Men det går snabbt….över förväntan trots att jag visste det.  Det är en av orsakerna till att jag gillar detta jobb… man bara jobbar… tiden går å jag hinner inte ens tänka (eller känna så värst mycket). Däremellan står maten klar i mässen och sen när dagen är slut tar man en dusch å hoppar sen i säng. Somnar snabbt å sover gott. En viss speciell chargång finns kanske här å när folk börjar bli trötta där på nattens timmar kan det bli som det blir men det är ju helst enkelt inget att bry sig i och det är bara att köra på å börja från 0 nästa dag…

Vad kan jag säga om dessa dagar då… Mycket jobb… varmt som tusan och man har på nätterna tänkt att man kanske smälter bort. Full båt… fulla passagerare och toaletter som är stockade. Å minst 300 hytter per dag (allt mellan 2-4 sängar i var hytt) så arbetet räcker till. Å vi är allt mellan 2-6 stycken i jobb på dagarna… på kvällarna 10+ i jobb. 

Å så har jag blivit så väldigt kunnig på det finska språket att när en engelskspråkig passagerarare börjafe tala med mig kunde jag inte svara. Inte för ett ögonblick. Var som om jag aldrig någonsin kunnet ens ett litet ord engelska. Finska blev der...inte ens svenska. Å blev första ordet i meningen något som liknade engelska var det ändå finska som följde... Går inte att förklara hur det var...

Däremellan lediga timmar. De flesta sover lugnt i sina hytter medan jag gått bar, till bar, till lounge… osv å pratat med folk… När ska jag annars hinna. Konstigt nog stått mest i Loungen ändå ;) Å jag känner mig själv så bra att jag vet att går jag å sova där mitt i dagen är jag tröttare när jag vaknar å jobbet kallar än om jag håller mig vaken och sysselsatt :)

Finns det något att klaga på i nuläget? Njaa… skulle ju vara att man måste hem då. Men DENNA gång känns det ok… faktiskt… Ingen stress. Ska bara vara ledig, ta dagen som den kommer…försöka hinna njuta…träffa folk osv. Men nästa gång jag ska hem, NÄSTA gång. Ja fy fan, det vill jag inte ens tänka på. Det enda jag var orolig med på detta pass var 2 (3?) dagar när jag lämnades ”ensam” här ombord… men tack vare alt jobb så är också såna dagar helt ok… Jag klarade det, ja,  fast  men det kändes ändå underbart när ett efterlängtar ansikte äntligen dök upp (letat reda på mig?) å gav mig en stor kram… Då visste jag att jag att allt var komplett.

Å avslutningsvis… Om jag nu slutat jobba… varför är jag då kvar här? Jo, Dreya å jag har tyvärr väldigt olika arbetstider så trots att vi jobbar på samma båt blir det inte att vi ses så värst mycket å hinner umgås. (Detta trots att jag hänger i konferensen/loungen mer än tillåtet kanske :P ) Så jag stannar en extra dag å vi slipper ut å äta ikväll. Underbart. Kan lika bra vara ledig här en dag å ta det lugnt som hemma… å här slipper jag känna den känsla som ofta finns det hemma…alltid med samma tidsintervaller… Jag mår bra nu… Verkligt bra :D

Måste ju ta en liknande bild som ifjol... Inte lika smal nu som då... Men denna piké var verkligen owersized ändå :P

God fortsättning!

Orkade inte mer…

Så enkelt är det. Länge sen jag fick uppdaterat här… Vilket väl egentligen har sin naturliga förklaring… har varken funnits tid eller inspiration. Nu finns det lite av den varan så tänker försöka mitt bästa.

I skrivandets stund ligger jag på min säng.  I min hytt. Datorn på sängbordet. Utanför skiner solen å allt som ses är öppet hav. En maskin med tvätt snurrar en bit bort å det bästa av allt är lite egen tid med D som jag just fick när vi nu råkade ha ledigt samtidigt. Vem klagar? INTE jag just nu.

Men senaste tiden kan man säga att var lite jobbig. Några veckor sen gjorde jag det bästa för att orka med allt… allt som hopade sig… molnen över mitt huvud. Började räkna dagarna till semestern… tills det att jag visste att jag skulle slippa komma att bort från allt. Tillslut gick det inte mer. Jag fortsatte le men kände bara att jag inte orkar. 2 lediga dagar å 4 att jobba. Bestämde mig att vänta å se, 2 lediga dagar kunde kanske hjälpa. Så var inte fallet. Jag endel sov konstant eller mådde pyton när jag var vaken, lite zombie-aktig. Gjorde det jag måste GENAST jag kom från jobbet… satte mig ner å ZZZZZ, gonatt med mig. Plötsligt var det kväll… kunde kolla TV eller någon film nån timme å så sov jag fint en natt å kanske halv dag till. Å kände på jobbet att om en dement herre till börjar prata med mig om något som inte har huvud eller fötter… eller någon dam gnäller att mjölken som varit upphälld nästan en timme är för kall för att drickas… ja då vet jag inte vad jag gör.

Så jag gjorde det jag kunde.

Jag tog en läkartid… En som genast bekräfta akuta stressymptom å var orolig för mitt humör. Nå… det var jag också. Hon sjukskrev mig å tyckte jag skulle ta det lugnt å göra något annat å försöka göra något annat än vanligt.

Jag visste jag måste bort… hemma gick jag i samma hjulspår å trodde jag skulle gå i bitar.. Min hjärna snurrade å mitt hjärta gjorde ont. Så jag packade väskan… Packade snabbare än jag någonsin gjort. Att jag har med mig något användbart är ett mirakel.

Bokade tåg å båt å lämnade allt bakom mig. Redan när tåget lämnade Bennäs kändes allt lättare. Kände att jag liksom faktiskt andades på ett sätt som FYLLDE lungorna igen. Första anhalten var H: fors. När jag på kvällen stiger av spårvagnen möts jag av en glad kille å får genast en kram… å i hytten väntar en färdigbäddad säng på mig. Vilket välkomnande :D 

En natt å en halv dag senare tar jag båten till Åland… Det om något var en lugn resa… Så tråkig att den nog kunde bota stress :P Men avsked är ibland svåra... "Nåjaa...här skiljs våra vägar..." Sekunderna när jag gick åt mitt håll å han åt sitt...

Anlände till slutdestinationen Mariehamn 04:25 på onsdagsmorgonen. Mamma väntade på mig utanför terminalen å ut till Geta åkte vi. Det är en lugn idyll, långt borta från allt.  Fick 4 hela dagar där innan jag återvände till Helsingfors… saknade dock mitt tidigare bemötande :/

Men nu kändes det bättre…

Lite bilder…

Natursköna Geta

Rofyllt är bara förnamnet... 

Såhär spenderades mycket tid med lilla kusinen Lucas som dagen efter jag åkt bara gått å sökt Om

Mer text följer när jag hinner…