Stackars du...Hur är det fatt?

Mitt hjärta värker...

När jag satte mig ner å skriva detta inlägg hade jag redan skrivit det i huvudet och också hunnit få värsta ångesten för jag visste ju att jag inte skulle tycka att det lät lika bra när det kom till pappers.  Men på nåt sett kändes det bekant å för skojs skull kollade jag när jag skrivit sist så jag visste lite var livshistorien tagit slut. Å vad ser jag, jo, att det senaste inlägget i stort sätt gick ut på exakt samma sak... Oops :P

Men ja... Det gör mig galen... Att inte kunna (få) hjälpa. "Haft ont i magen sen i fredags". När det meddelandet kom var det söndag.  Tankar rusade genom huvudet... Inte alla så realistiska, jag vet... "Var é han.... När kom han hem... Hur mår han precis nu... Varför kom han inte genast hit så jag fick ta hand om honom...". 

Sen dess har han, nästan ännu mer än vanligt, konstant funnits i tankarna.  Allt jag önskat är att jag bara fått sitta där bredvid honom... Vakande...
Men nej...
Tur kanske :P
Kan någon säga överbeskyddande ;)

HÄR länk till det snarlika inlägget 

Journalinlägg

Senast jag skrev något om hur jag mådde har jag för mig att jag sa att jag faktiskt mådde bättre.
FEL!
Antar det var något tillfälligt... Beronde på vad som händer å sker i livet så kan det helt plötsligt få ett uppsving och man inbillar sig att "jo, nu är det faktiskt bättre... på riktigt". 

Allt som jag kan säga att faktiskt ÄR bättre är att jag har inte nån extrem värk som plågar mig, den som är nu är överkomlig. Men det är med en Pronaxen om dagen... När de är slut blir det inte nådigt. Vet redan hur de känns om jag skippar att ta det lilla pillret bara för en dag eftersom jag tänker "jag ska ju bara vara vara hemma å inte göra nånting". 
Men ja, något positivt.

Men sen kommer resten. Å där har jag nu svårt att finna något positivt.

Jag har alltid varit ensam om man säger så. Aldrig varit den med massa vänner å syskon som dragit i en och man har aldrig haft en lugn stund. Aldrig varit den som fått kolla i kalendern om jag faktiskt har tid att ses eftersom jag har så mycket planerat. Så jag har kunnat hantera att vara ensam. På ett sätt accepterat det. Har varit på jobbet...och sen inget. 
Men det finns väl en gräns nån stans och jag vill påstå att den gränsen är uppnådd  (för länge sen).

Jag har ett hem som jag får komplimanger. Så ombonat, hemtrevligt... Jag får höra hur välkomnande och omtänksam jag är.  Oj vad jag skulle förtjäna nån och hur lyckliga den skulle vara som hade mig...

Å nu vill jag verkligen få denne. På riktigt, något som kan kallas stadigvarande.
Vi behöver inte sitta ihop dygnet runt, nej. Inte ens bo tillsammans. Jag kunde lätt acceptera avstånd å perioder när vi inte ses om jag bara visste han var min och att när det ringde på dörren kl.05 på morgonen visste jag att nu var han hemma och kom genast till mig.

Detta är bara en sån kall ogästvänlig plats...

Semesterfirare

Ja, det ser inte bättre ut än att jag har semester. 

Första "riktiga" sommarsemestern på några år nu. Är det behövligt? Kanske. Tycker jag det är särskilt roligt? Skulle inte tro det!
3 veckor semester.  Inga resor eller andra större planer. NEJ! Sånt funkar inte för mig. Hade jag blivit inkallad i jobb nästa vecka hade jag nog inte direkt brutit ihop...helt seriöst. En vecka ledigt här å där hade passat mig bättre.

Men vad har jag gjort såhär långt då.

Städat. Stickat. Tvättat fönster.  Renbäddat. Diskat, lagat mat, diskat igen. Tvättat en massa tvätt. Haft fram symaskinen. Fört ner lite saker i förrådet... FÖRSÖKT ATT INTE BÖRJA KLÄTTRA PÅ VÄGGARNA.

Aldrig har jag påstått att jag är helt klok i huvudet...De flesta jublar väl över semester... Men tyvärr... I nuvarande livssituation föredrar jag att jobba. (Fast jag nu kanske var lite vresig dedär sista dagarna :P Visserligen inte utan orsak)

Men ja... Hankar mig fram nudå.  Redan idag är jag egentligen utan idéer... Gode gud hjälp mig...

Varför ska det vara såhär...

Ja, alltså, nu kan det vara så att jag låter lite som en skiva som hakat upp sig, mycket eftersom jag är rätt säker på att jag nämnt detta flertalet gånger tidigare  (fast det nog var ett tag sen nu) men är det ett viktigt ämne så. 

Jag HATAR verkligen att känna mig HJÄLPLÖS!!

Om någon jag älskar skriver saker som "HUVUDVÄRK", med versaler, och "har nog aldrig känt  mig såhär trött tidigare", ja då blir jag lite smått galen. Den där delen av hjärnan som har hand om omvårdnad lyser upp som himlen vid tolvslaget på nyårsafton. Jag bara måste ju göra något. Vara där...typ som nu! Men kan jag? Svar: Nej. 

Hade jag sedan kunnat göra något? Troligen inte, men jag hade gjort mitt bästa.
Sett till att när arbetsdagen var över hade något gott att dricka funnits till hands (alkoholfritt förstås). Till detta det bästa jag hittat i matväg ombord... Sen skulle jag satt en huvudvärkstablett vid sidan om (om jag nu faktiskt trodde någon skulle ta den).
Efter en dusch, mat å dricka hade massage och lite oskyldig närhet erbjudits. Sen bums i säng, å troligen efter att jag suttit å pratat en massa strunt hade jag nog ganska snart hört djupa andetag å snarkningar intill mig utan problem :P

Hade jag sen fått göra allt detta? Med all sannolikhet inte... Hade jag frågat lov? Absolut inte! ;)

Men nu sitter jag här istället och kan bara skriva "Ta hand om dig" osv. Om jag ändå kunde låta bli att bry mig... Aldrig blir jag van...

Husmorsdrömmar

Häromdagen damp detta reklamblad från Hobby Hall ner i min brevlåda.

Jag gillar att shoppa, ingen hemlighet direkt så reklam är bra.  Och hej. Detta handlade ju dessutom om REA-erbjudanden. 
Började bläddra från slutet. Det var teknik avdelningen. Lite av en teknisk inkörd och skulle gärna haft ett och annat därifrån... Jag menar, sen när har jag faktiskt BEHÖVT en ny mobil när jag köpt en sådan? :P

Ändå var det inte det avsnittet som jag gillade bäst. Jag bläddrade vidare några sidor och började verkligen drömma. 

Det första var en frysbox... Fanns flera olika storlekar... Den största var naturligtvis helt onödigt stor men ändå... Den ville jag ha...förmånlig trots sin storlek. Tänk allt jag kunde fylla den med... Hemgjort i alla dess former...
Sen var det kylskåp... Med ismaskin i dörren...självklart...
Å hushållsmaskiner... tänk att göra deg till bröd eller bullar  i den mixern.
Å ja, tvättmaskin å torktumlare... Så blanka å fina med lysande display...

Jag börjar verkligen undra om detta är helt normala tankar och drömmar för en kille på 27 år. Kanske, kanske inte. Men det var mina drömmar.
Och jag ville ju inte ha allt detta för mig själv, nej! Jag ville ha alltihopa som hjälp att ta hand om min familj  (om det sen bara infattade en kille/man) och vår vänkrets.
Stå i köket, baka och laga mat.  Duka långbordet.
Se till att frusen alltid är full av vad som gillas i huset.
T.o.m. att tvätta nån annans kläder... jag kunde, i bästa fall, faktiskt stryka skjortor ;)

Sådan är jag. Kanske har det att göra med mitt stjärntecken, Kräftan, vi lär vara kärleksfulla och omvårdande :)

Sedan säger jag ju naturligtvis inte att jag varit typen som bara varit hemma. Nog alldeles för social av mig för att bara kunna vara hemma ensam å pyssla på med det ena och det andra, oavsett hur mycket jag gillade uppgiften i fråga. Något jobb i någon utsträckning hade väl nog troligen varit ett måste.... :)

" It is always a nice day above the clouds "

Mot alla odds kan jag skriva detta å börja med att säga att just nu mår jag faktiskt bättre. Bra är väl ännu att ta i men just nu känns det faktiskt mycket bättre. 

Kanske är det något tillfälligt. Kanske något mer ihållande. Det får tiden utvisa.

Lite har det ju kanske att göra med att lägenheten just nu inte kan liknas med Jerusalems förstörelse. Lite kanske pga. vad som lite känns som "reparerade relationer".

Nåja... tar nu en dag i taget... Snart ny månad igen. Ca.5 veckor jobb innan semester. Ja... Vad mer har jag nu att säga...

Lite tillägg till samlingen...

Nöjd med denna samling...2 verkliga klassiker :)

Jag tänker bara... Blake Blå :P

Mamma Mia. En av de bästa filmatiserade musikalerna. Känner igen mig i Donna och tror inte ett ögonblick på vad hon säger för det hade inte jag gjort...

O & J: Storytime

Smärtan spred sig i kroppen... i ryggslutet...runt midjan å en snara av eld omslöt höger höft och brännande stötar skar snett ner över låret. Oscar låg i soffan och trots att filten i hörnet var nytvättad och hade luktat starkt av sköljmedel kunde han utan problem skönja doften av Jonas i den fast han bara sträckt ut sig där i soffan en liten stund.

Där han nu låg, efter en promenad där vägen hem bara gått ut på att hålla farten uppe å inte känna efter om han skulle komma sig hem igen, så var han glad att han inte gjorde det han en handfull timmar tidigare övervägt.  Nämligen hört av sig till Jonas och ställt in. Han tänkte på hur galet det lät... Säg en enda gång när Oscar inte hade velat träffa honom, så att ställa in...skrattretande.

Han hade åter varit lite nervös. Att inte ses på en så att säga "neutral plats" var lite spännande.  Jonas hade alltid fått komma å gå som han ville men nu hade det gått månader sedan han satt sin fot innanför Oscars dörr. Som tur var gick det hela över sekunden Jonas faktiskt var på plats. Å välkomstkramen... En dag kommer Oscar helt enkelt inte släppa taget om Jonas utan att lite milt våld kommer behövas :P

Timmarna gick snabbt...otroligt snabbt. Det var nog det enda Oscar egentligen kunde klaga på... Jonas var sig lik..på gott och ont. Oscar njöt alltid av att se Jonas känna sig då hemma. Så bekväm i Oscars närvaro. Den vackraste människa som nånsin funnits, i kropp och själ, det var Jonas i Oscars ögon. Sist å slutligen kände Oscar att det var bättre mellan dem, igen, när Jonas gick.

Det var bara ett fel...
För första gången på x-antal månader kände Oscar åter igen "Fan va 10 dagar är lång tid"...

Vardagsrapport

Livet snurrar på. En dag efter en annan... Här följer lite bilder på vad jag har sysslat med...

Dessa 2 videor fick jag till en morgon före å påväg till jobbet...

Från serien McLeods Daughters. Ja, snacka om att relatera...

Varje gång jag hör just denna del av denna låt kan jag bara tänka "Sista morgonen i London". Det var verkligen jorden vackraste blonda ängel som sov vid min sida just då...

Än en gång...relatera...

Bakom fasaden

"Pokka Pitää", "Håll masken", "Keeping up aperances, "Skenet bedrar". Serie  som handlar om "Hyacint Bucket (Bouquet)" har många namn beroende på språk. Men innehållet det samma.  Att hålla skenet uppe och visa fasaden av det perfekta i alla situationer, det är definitivt en av de viktigaste sakerna för Mrs. Bouquet.

Å jag kan relatera.

Oftast behöver jag väl inte dölja så värst mycket bakom en välgjord fasad utåt. Jag jobbar, sköter mig (typ) mår ok och har ett prydligt hem.
Väl endast på resa eller redan i Helsingfors jag försöker se mer avslappnad och världsvan ut än jag egentligen är. (Så gissa att jag inte gillar när man typ fastnar i en grind i Londons tunnelbana för att man inte vet vad man sysslar med å den man reser med bara sprungit före å sen småskrattar åt en!! (Ja blir ännu jävligt irriterad när jag minns det så vissa ska vara glada jag inte exploderade och han fortfarande lever!!))
Nu sa jag oftast.

Just nu är det väl lite mer pusslande. 
Jag går inte omkring å ser glad eller åtminstone helt ok glad ut per automatik. Jag får verkligen påminna mig själv att le å manuellt koppla på leendet för att inte se ut som ett åskmoln eller åtminstone allmänt blaha-blaha.

(Så här långt hade jag då skrivit igår fredag innan det blev lite fest är, ut å äta å dricka från jobbet. Jag var inte säker jag faktiskt ville gå. På något sätt lockade det inte men sist å slutligen glad jag deltog.  Mycket trevlig ger å speciellt slutet tyckte jag var riktigt trevligt. Hann visserligen med ett "fyllesamtal". Till ja, låt oss kalla honom Jonas om så det rätta namnet börjar på A eller D, beroende på vad man är van med.  Kan väl egentligen inte kalla det ett 100%-igt fyllesamtal heller eftersom jag fullt  medvetet ringde. Ville bara höra hans röst, saknade honom så väldigt helt plötsligt. Sa väl en del onödigt, kanske, också en fråga hur man ser på det, men det var ju trots allt sanning)

En "lite kort" parentes där nu...

Fortsätter där jag slutade.
Jag orkar inte plocka å städa på hemmafronten.  Just nu mår jag varken bättre eller sämre om allt är stökigt eller prydligt där. Jag ska väl ändå inga gäster ha. Själv sitter/ligger jag mest i soffan å stickar å kollar DVD eller ligger i sängen när jag är hemma så låt det vara stökigt för i jösse namn.

Sen en sak till.
Ja nu kommer nog en del undra om jag faktiskt är lite smått knäpp men, hej, det bjuder jag på.
Här i söndags tog jag en bild. Föreställande mitt finger. 

Kan bara säga att detta är ett sätt att stoppa sig själv från att bryta ihop där man står.  När man stiger ur bilen...Den sakta accelererar och åker iväg å det känns som ens inre knyts ihop, samtidigt som det känns så tomt å man slits i bitar.  Detta kanske en något drastiskt handling men ja... bättre än att bryta ihop....

Tror att jag avslutar detta inlägg där.
Å jag vill bara säga att jag skrev inte detta i jakt på medlidande. Jag säger det bara för att det är sanning å för att konstatera, mycket för mig själv, att jag inte mår tiptop å försöka figurera vad nästa steg är. Och för att visa att också solen har sina fläckar och att det är helt OK.

Oscar - Hat och kärlek

Han kunde inte hjälpa det.
Han kunde inte stå emot mera.
Bilfärden hem var inte lång, ca 20 km. Många gånger de gjort denna "resa" tillsammans Oscar och Jonas. Oftast hade Oscar ogillat det, det var ett tecken på att träffen var över osv. Helt ärligt hade det också, nån enstaka gång, varit en lättnad.  Helt ärligt talat visste han inte vad han kände denna gång.

Han tänkte tillbaka på eftermiddagen. Om han kisade lite med ögonen när han såg tillbaks på minnet av de senaste timmarna kunde man nästan säga att det varit som förr i tiden. Som om inget förändrats även om det snarare var så att allt var förändrat å ingenting var som förr. 

Ögonblicket Oscar steg av bussen fick han syn på Jonas gula bil, "Hmmmm, den var ännu inte tvättad...", och strax därefter steg Jonas ur å ställde sig å väntade nästan med öppna armar. Oavsett hur det kändes kunde ju inte Oscar neka till att det helt enkelt inte gick att sätta pris på deras möten.
Iväg på "fika", ett ord som Oscar hatade men hade lärt sig acceptera pga. (tack vare?) Jonas. En annan sak Oscar blivit van med efter dessa år med Jonas var att dricka kaffe å äta något gott på en servicestation. Oscar ville väl lite anse att detta var lite under sin värdighet. Jaja, lite märkvärdig måste man ju försöka vara :P
När de satt där vid bordet å pratade så undvek Oscar denna gång faktiskt inte att se på Jonas. Inte för att han längre EGENTLIGEN behövde studera honom mer ingående. Om sanningen skulle fram så kände Oscar till varje del av Jonas ansikte, troligen bättre än Jonas själv.  Fräknar, skrattgropar och rynkor. Allt fanns inristat i hans inre...
Men han tittade ändå.
Bara för att han kunde...För att han älskade vad han såg.

Efteråt var det bio. Inget märkvärdigt. Rätt opersonligt.  Ingen chans att umgås direkt men filmen var bra. Men ja... Där i den mörka biosalongen skärps sinnena en aning.  Man  känner värmen... Varje andetag... Ibland tror Oscar nästan han är mer koncentrerad på killen på hans högra sida än själva filmen.

Så ja det hade varit en  trevlig eftermiddag/kväll. På radion kommer plötsligt "Lorde - Royals". En låt som för Oscar alltid får tankarna att gå rakt till Jonas.  Å ja, det tar inte många sekunder (läs: hundradelar) innan Jonas visar alla dansmoves (and he got the moves ;) ) som man kan utföra sittandes å körandes en bil.
Å ja, då går det inte att hålla sig mer. Oscar ler. Hela vägen hem ler han. Och säger för sig själv: "Men lägg av att le jävla idiot :P ". Men det går inte. Han ler å tittar ibland ut...ibland på Jonas.
I dessa stunder är han lugn, avslappnad, bekväm, mår bra. Känner sig hemma.
Å hatar sig själv för att han tillåter dessa känslor.

Djupt inne Oscar hade en lägenhet, eller i ärlighetens namn, en hel våning stängts igen. Polistejp  runtomkring å vakthundar från helvetet stod utanför å skällde.  Just nu var allt borta å alla dörrar öppna.
I hans huvud hade alla minnen arkiverats i skrivskyddade mappar med krypterade lösenord.  Just nu fanns allt att se som i en öppen bok.

Han kunde inte hjälpa det...

Oscar - Jonas: Mötet

"Rummet Oscar satt i var mörkt. Inte ens TVn var på. Det såg ut som om allt höll på att rasa samman. På borde stod en flaska och ett upphällt glas champagne.  Som om han inte hällt i sig tillräckligt ur fickpluntan redan ikväll. Han hade precis publicerat en, i sina ögon, välskriven statusuppdatering:

"Jag såg på mig själv en stund i spegeln när jag kom hem...
Kom fram till att en skådespelare behöver ingen scen när livet är som mitt är.
Jag såg på mig själv å kunde inget annat säga att jag gjorde rollen bra...rent utseendemässigt
Men bara på bild... Den som spenderade kvällen med mig kan omöjligt säga att han kände igen mig...jag önskar han kunde
Jag tittade på den helt svartklädda figuren i spegel...sorgeklädsel, annat kunde inte sägas. T.o.m. halsbandet och armbanden i läder (läder ja, det har jag inte använt på flera år annat än i skor för att vara vänlig men den gesten har väl förlorat sin kraft om den nånsin hade någon...
Håret rakat igen...egenhändigt, jag måste ju lära att klara mig själv...
Allt som saknades var svarta örhängen men de hade glömts bort så öronen var tomma, helt klart en avvikelse...

Ja... En enastående rollprestation... Kritikerna hade jublar..."

Kvällen hade varit ett eldprov.  Från första stund. Han visste inte hur det skulle kännas att träffa Jonas igen efter tiden som gått. Såhär i efterhand kunde väl Oscar ha försökt vara mer Oscar... Men detta var nu en start.
En sak var dock säker. Från kvällens början utanför den asiatiskt restaurang..till cafét..bion..å kramen innan han steg ur bilen, hade Oscar inte förträngt å tryckt undan vad han verkligen så hade han lyst som solen hela kvällen med världens leende. Han kunde inte hjälpa det. Men inte ens Oscar var tillräckligt stark när Jonas började dansa...Gud...Oscar kunde inte motstå det.
Helt ärligt hade Oscar bara på dessa få timmar upplevt så mycket av det han älskade med Jonas. Småsaker ingen annan skulle tänka på.  Kramen till att börja med, även om den inte var lika bestämd som den brukar.  Följt av omtänksamheten. Sen kom leendet och det där ögonblinkandet.  Som sagt dansen...och det där speciella ljudet när han jäspar. Sen i biosalongens mörker kunde han inget annat än le för sig själv när han hörde "scratch scratch", tydligen skäggstubbe som kliade lite. Å till sist värme. Vid bion kunde han känns Jonas värme osa och Oscars händer var kalla å han önskade han hade fått värma dem hos honom.
En lista i stort sätt utan slut...
Var allt detta sen bra..Eller dåligt.. Det var ännu inte bestämt... Det var nu mest ett faktum.

Nu var det en dag i taget som gällde igen..."

Oscar, och kärleken som förändrade allt

”Oscar satt och tänkte över sitt liv. Vad det hade varit och vad som nu fanns kvar. Han tänkte på de senaste åren, tiden före det och hur allt var nu och hade blivit de senaste månaderna. Å han kom inte fram till något vettigt svar. Just nu kändes det mest som om att han levde i någon egen realitet mitt bland att alla andras liv gick vidare.

I sitt liv hade Oscar haft 2 stora kärlekar, Rasmus och Jonas. Eller nej, ska han nu vara helt ärlig hade det aldrig funnits någon annan som betytt ens hälften så mycket som Jonas.

För många år sen var Oscar säker på att Rasmus var den bästa, den finaste, mannen som ingen annan skulle kunna uppväga. Men sen, efter han träffat Jonas och lite tid gått visste Oscar, utan tvekan, att det han kände för Rasmus nog trots allt inte var så starkt som han en gång hade trott. Det han nu kände för Jonas gick inte att jämföra.

Så nu fanns det bara en sak. Att sörja. Oscar sörjde. Han var inne i en sorgeperiod, och den skulle nog komma att bli lång. Han sörjde det som varit, visst, men det var trots allt saker han skulle minnas, på gott och ont. Men det han sörjde mest var det som aldrig skulle komma att hända, allt det som Oscar drömt och fantiserat men som nu, med all sannolikhet, hade gått om intet. Oscar hade dock en del vänner och bekanta som nu ansåg att man inte skulle klaga på att det blivit som det blivit.

Aldrig skulle de jobba tillsammans.

Aldrig skulle de leva tillsammans.

Aldrig skulle de åka på alla resor och uppleva alla äventyr tillsammans.

Aldrig skulle Oscar få trösta Jonas när han var sjuk, mådde dåligt eller bara var ledsen.

Listan kunde göras evighetslång…

Ja, Oscar hade mycket att sörja. Han försökte att inte känna något alls just mu, ibland lyckades det faktiskt riktigt bra. Andra gånger inte. Om sanningen skulle fram saknade han Jonas något fruktansvärt. Han älskade honom fortfarande. Inte undra på. I Oscars ögon var Jonas perfekt. Trots hans fel var han perfekt, fel kunde man se förbi för en kille som han.

Nu skulle han ge vadsomhelst för en kram och en varm blick. Känna Jonas starka armar om sig och varma kropp emot sig. Ingen skillnad om det var en varm dag och Jonas var genomsvettig… Bättre kram kunde det aldrig finnas.

Å mitt i detta försökte Oscar distrahera sig med diverse andra förströelser, men, som allt annat var det ju heller inget som funkade. Oscar måste bära på någon slags förbannelse…

Fram med de svarta kläderna och sorgebindeln… Livet gick vidare… Men på vilket sätt…"

Det månatliga…

Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Roligt har det nog inte direkt varit men trots allt har ju tiden gått rätt fort senaste månaden. Dock inga förändringar… blivit något av en enstöring känns det som… Hemma jobba… via butiken eller posten eller vad jag behöver och så hem igen.  En tillvaro som funkar… å det är väl huvudsaken… Ibland städar jag och håller ordning här hemma, ibland inte… Det behövs ju liksom inte…

Om ingenting annat är jag ju åtminstone produktiv…

Men säger då det… Killar skulle skjutas. Inte är de lätta att hitta. Å nåt fel har ju alla. En del kan inte hålla kontakten och en konversation levande när nåt är nytt. Å andra säger allt är så bra å ser fram emot att ses igen men sen går de upp i rök eller har inte tid. Å inte nån skillnad på nationalitet heller… Lika jävligt om de så är från Kroatien eller Danmark…

Ibland undrar man ju verkligen vad man gjort för att förtjäna detta… 

Enkel fråga - Svårare svar

"Hur har veckan gått?"
Ja detta är väl egentligen en väldigt enkel fråga... För de flesta. Men nja, jag var osäker på vad jag skulle skriva och övervägde att svara med en fråga som "Vad vill du jag ska svara?". Men jag svarade ärligt "Ja du... Den har gått... Det är väl egentligen allt jag kan säga utan att ljuga... "
Hur positivt lät det egentligen?

Åtminstone talade jag ju sanning. För så har det varit,  en dag i taget. Inget mer med det. Nå dessa slängde jag ihop senaste dagarna.

En sak jag nå åtminstone fått gjort är att plocka fram allt jag stickat efter julen..fäst alla trådar och plockat undan allt stickat jag har som väntar på ägare i framtiden, packat ner snyggt å prydligt.

"Ordning och reda å städa på fredag"
Denna vecka blev det dock på torsdag.  Mestadels att ingen brytt sig och orkat tänka på ordning nu på ett bra tag.  Idag orkade jag nu nödvändigtvis inte heller men gjorde det ändå, det tog hela dagen. Men så hade jag något att göra. 

Bakade t.o.m. lite ikväll...men ingen kommentar om det.

Nu bara att fortsätta då...En dag i taget. Kanske vaknar jag upp imorgon å världen känns bättre.
Men jag tvivlar... Nå, jag klarar mig.

Känslor å minnen

En mur... En hög stark mur har jag byggt. I en månad nu.
Ett liv utan känslor (om inte stress räknas) å minnen... Ingen sentimentalitet. Inget sånt som i vanliga fall gör mig till den jag är.

Jag hittade denna idag.  Från ingenstans när jag plockade i bokhyllan. Jag vecklade ut den och mindes, inte kände nåt men mindes.  

Jag kommer igår när jag kom in i hytten. Glad. Å där låg denna, samt några karameller, på min kudde där i sängen. En trevlig hälsning...så typiskt just honom... Var så glad att vara där å få spendera all tid jag kunde med honom å sen få höra honom andas där bredvid hela natten.
Mindes allt men kände inget...

Men ikväll dök denna upp på facebook. Den var så otroligt slående och passande.  Den stämde ju verkligen in på mig, annat kan jag inte säga.
Å jag kände... Verkligen...

Orden gjorde ett hål i min mur släppte ut massa minnen. Och just där å då kände jag...massor...

Jag vet inte hur länge jag kommer att känna..Eller snarare inte känna... Det får tiden utvisa.  Jag har inte medvetet stängt av så vet inte hur jag knäpper på känslorna igen heller...