Oscar - Jonas: Mötet

"Rummet Oscar satt i var mörkt. Inte ens TVn var på. Det såg ut som om allt höll på att rasa samman. På borde stod en flaska och ett upphällt glas champagne.  Som om han inte hällt i sig tillräckligt ur fickpluntan redan ikväll. Han hade precis publicerat en, i sina ögon, välskriven statusuppdatering:

"Jag såg på mig själv en stund i spegeln när jag kom hem...
Kom fram till att en skådespelare behöver ingen scen när livet är som mitt är.
Jag såg på mig själv å kunde inget annat säga att jag gjorde rollen bra...rent utseendemässigt
Men bara på bild... Den som spenderade kvällen med mig kan omöjligt säga att han kände igen mig...jag önskar han kunde
Jag tittade på den helt svartklädda figuren i spegel...sorgeklädsel, annat kunde inte sägas. T.o.m. halsbandet och armbanden i läder (läder ja, det har jag inte använt på flera år annat än i skor för att vara vänlig men den gesten har väl förlorat sin kraft om den nånsin hade någon...
Håret rakat igen...egenhändigt, jag måste ju lära att klara mig själv...
Allt som saknades var svarta örhängen men de hade glömts bort så öronen var tomma, helt klart en avvikelse...

Ja... En enastående rollprestation... Kritikerna hade jublar..."

Kvällen hade varit ett eldprov.  Från första stund. Han visste inte hur det skulle kännas att träffa Jonas igen efter tiden som gått. Såhär i efterhand kunde väl Oscar ha försökt vara mer Oscar... Men detta var nu en start.
En sak var dock säker. Från kvällens början utanför den asiatiskt restaurang..till cafét..bion..å kramen innan han steg ur bilen, hade Oscar inte förträngt å tryckt undan vad han verkligen så hade han lyst som solen hela kvällen med världens leende. Han kunde inte hjälpa det. Men inte ens Oscar var tillräckligt stark när Jonas började dansa...Gud...Oscar kunde inte motstå det.
Helt ärligt hade Oscar bara på dessa få timmar upplevt så mycket av det han älskade med Jonas. Småsaker ingen annan skulle tänka på.  Kramen till att börja med, även om den inte var lika bestämd som den brukar.  Följt av omtänksamheten. Sen kom leendet och det där ögonblinkandet.  Som sagt dansen...och det där speciella ljudet när han jäspar. Sen i biosalongens mörker kunde han inget annat än le för sig själv när han hörde "scratch scratch", tydligen skäggstubbe som kliade lite. Å till sist värme. Vid bion kunde han känns Jonas värme osa och Oscars händer var kalla å han önskade han hade fått värma dem hos honom.
En lista i stort sätt utan slut...
Var allt detta sen bra..Eller dåligt.. Det var ännu inte bestämt... Det var nu mest ett faktum.

Nu var det en dag i taget som gällde igen..."

Oscar, och kärleken som förändrade allt

”Oscar satt och tänkte över sitt liv. Vad det hade varit och vad som nu fanns kvar. Han tänkte på de senaste åren, tiden före det och hur allt var nu och hade blivit de senaste månaderna. Å han kom inte fram till något vettigt svar. Just nu kändes det mest som om att han levde i någon egen realitet mitt bland att alla andras liv gick vidare.

I sitt liv hade Oscar haft 2 stora kärlekar, Rasmus och Jonas. Eller nej, ska han nu vara helt ärlig hade det aldrig funnits någon annan som betytt ens hälften så mycket som Jonas.

För många år sen var Oscar säker på att Rasmus var den bästa, den finaste, mannen som ingen annan skulle kunna uppväga. Men sen, efter han träffat Jonas och lite tid gått visste Oscar, utan tvekan, att det han kände för Rasmus nog trots allt inte var så starkt som han en gång hade trott. Det han nu kände för Jonas gick inte att jämföra.

Så nu fanns det bara en sak. Att sörja. Oscar sörjde. Han var inne i en sorgeperiod, och den skulle nog komma att bli lång. Han sörjde det som varit, visst, men det var trots allt saker han skulle minnas, på gott och ont. Men det han sörjde mest var det som aldrig skulle komma att hända, allt det som Oscar drömt och fantiserat men som nu, med all sannolikhet, hade gått om intet. Oscar hade dock en del vänner och bekanta som nu ansåg att man inte skulle klaga på att det blivit som det blivit.

Aldrig skulle de jobba tillsammans.

Aldrig skulle de leva tillsammans.

Aldrig skulle de åka på alla resor och uppleva alla äventyr tillsammans.

Aldrig skulle Oscar få trösta Jonas när han var sjuk, mådde dåligt eller bara var ledsen.

Listan kunde göras evighetslång…

Ja, Oscar hade mycket att sörja. Han försökte att inte känna något alls just mu, ibland lyckades det faktiskt riktigt bra. Andra gånger inte. Om sanningen skulle fram saknade han Jonas något fruktansvärt. Han älskade honom fortfarande. Inte undra på. I Oscars ögon var Jonas perfekt. Trots hans fel var han perfekt, fel kunde man se förbi för en kille som han.

Nu skulle han ge vadsomhelst för en kram och en varm blick. Känna Jonas starka armar om sig och varma kropp emot sig. Ingen skillnad om det var en varm dag och Jonas var genomsvettig… Bättre kram kunde det aldrig finnas.

Å mitt i detta försökte Oscar distrahera sig med diverse andra förströelser, men, som allt annat var det ju heller inget som funkade. Oscar måste bära på någon slags förbannelse…

Fram med de svarta kläderna och sorgebindeln… Livet gick vidare… Men på vilket sätt…"

Det månatliga…

Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Roligt har det nog inte direkt varit men trots allt har ju tiden gått rätt fort senaste månaden. Dock inga förändringar… blivit något av en enstöring känns det som… Hemma jobba… via butiken eller posten eller vad jag behöver och så hem igen.  En tillvaro som funkar… å det är väl huvudsaken… Ibland städar jag och håller ordning här hemma, ibland inte… Det behövs ju liksom inte…

Om ingenting annat är jag ju åtminstone produktiv…

Men säger då det… Killar skulle skjutas. Inte är de lätta att hitta. Å nåt fel har ju alla. En del kan inte hålla kontakten och en konversation levande när nåt är nytt. Å andra säger allt är så bra å ser fram emot att ses igen men sen går de upp i rök eller har inte tid. Å inte nån skillnad på nationalitet heller… Lika jävligt om de så är från Kroatien eller Danmark…

Ibland undrar man ju verkligen vad man gjort för att förtjäna detta…