onsdag 29 juni 2016

" It is always a nice day above the clouds "


Mot alla odds kan jag skriva detta å börja med att säga att just nu mår jag faktiskt bättre. Bra är väl ännu att ta i men just nu känns det faktiskt mycket bättre. 

Kanske är det något tillfälligt. Kanske något mer ihållande. Det får tiden utvisa.

Lite har det ju kanske att göra med att lägenheten just nu inte kan liknas med Jerusalems förstörelse. Lite kanske pga. vad som lite känns som "reparerade relationer".

Nåja... tar nu en dag i taget... Snart ny månad igen. Ca.5 veckor jobb innan semester. Ja... Vad mer har jag nu att säga...





Lite tillägg till samlingen...

Nöjd med denna samling...2 verkliga klassiker :)

Jag tänker bara... Blake Blå :P

Mamma Mia. En av de bästa filmatiserade musikalerna. Känner igen mig i Donna och tror inte ett ögonblick på vad hon säger för det hade inte jag gjort...





O & J: Storytime

Smärtan spred sig i kroppen... i ryggslutet...runt midjan å en snara av eld omslöt höger höft och brännande stötar skar snett ner över låret. Oscar låg i soffan och trots att filten i hörnet var nytvättad och hade luktat starkt av sköljmedel kunde han utan problem skönja doften av Jonas i den fast han bara sträckt ut sig där i soffan en liten stund.
Där han nu låg, efter en promenad där vägen hem bara gått ut på att hålla farten uppe å inte känna efter om han skulle komma sig hem igen, så var han glad att han inte gjorde det han en handfull timmar tidigare övervägt.  Nämligen hört av sig till Jonas och ställt in. Han tänkte på hur galet det lät... Säg en enda gång när Oscar inte hade velat träffa honom, så att ställa in...skrattretande.

Han hade åter varit lite nervös. Att inte ses på en så att säga "neutral plats" var lite spännande.  Jonas hade alltid fått komma å gå som han ville men nu hade det gått månader sedan han satt sin fot innanför Oscars dörr. Som tur var gick det hela över sekunden Jonas faktiskt var på plats. Å välkomstkramen... En dag kommer Oscar helt enkelt inte släppa taget om Jonas utan att lite milt våld kommer behövas :P

Timmarna gick snabbt...otroligt snabbt. Det var nog det enda Oscar egentligen kunde klaga på... Jonas var sig lik..på gott och ont. Oscar njöt alltid av att se Jonas känna sig då hemma. Så bekväm i Oscars närvaro. Den vackraste människa som nånsin funnits, i kropp och själ, det var Jonas i Oscars ögon. Sist å slutligen kände Oscar att det var bättre mellan dem, igen, när Jonas gick.


Det var bara ett fel...
För första gången på x-antal månader kände Oscar åter igen "Fan va 10 dagar är lång tid"...



lördag 11 juni 2016

Vardagsrapport

Livet snurrar på. En dag efter en annan... Här följer lite bilder på vad jag har sysslat med...








Dessa 2 videor fick jag till en morgon före å påväg till jobbet...




Från serien McLeods Daughters. Ja, snacka om att relatera...


Varje gång jag hör just denna del av denna låt kan jag bara tänka "Sista morgonen i London". Det var verkligen jorden vackraste blonda ängel som sov vid min sida just då...

Än en gång...relatera...

Bakom fasaden

"Pokka Pitää", "Håll masken", "Keeping up aperances, "Skenet bedrar". Serie  som handlar om "Hyacint Bucket (Bouquet)" har många namn beroende på språk. Men innehållet det samma.  Att hålla skenet uppe och visa fasaden av det perfekta i alla situationer, det är definitivt en av de viktigaste sakerna för Mrs. Bouquet.
Å jag kan relatera.



Oftast behöver jag väl inte dölja så värst mycket bakom en välgjord fasad utåt. Jag jobbar, sköter mig (typ) mår ok och har ett prydligt hem.
Väl endast på resa eller redan i Helsingfors jag försöker se mer avslappnad och världsvan ut än jag egentligen är. (Så gissa att jag inte gillar när man typ fastnar i en grind i Londons tunnelbana för att man inte vet vad man sysslar med å den man reser med bara sprungit före å sen småskrattar åt en!! (Ja blir ännu jävligt irriterad när jag minns det så vissa ska vara glada jag inte exploderade och han fortfarande lever!!))
Nu sa jag oftast.
Just nu är det väl lite mer pusslande. 
Jag går inte omkring å ser glad eller åtminstone helt ok glad ut per automatik. Jag får verkligen påminna mig själv att le å manuellt koppla på leendet för att inte se ut som ett åskmoln eller åtminstone allmänt blaha-blaha.


(Så här långt hade jag då skrivit igår fredag innan det blev lite fest är, ut å äta å dricka från jobbet. Jag var inte säker jag faktiskt ville gå. På något sätt lockade det inte men sist å slutligen glad jag deltog.  Mycket trevlig ger å speciellt slutet tyckte jag var riktigt trevligt. Hann visserligen med ett "fyllesamtal". Till ja, låt oss kalla honom Jonas om så det rätta namnet börjar på A eller D, beroende på vad man är van med.  Kan väl egentligen inte kalla det ett 100%-igt fyllesamtal heller eftersom jag fullt  medvetet ringde. Ville bara höra hans röst, saknade honom så väldigt helt plötsligt. Sa väl en del onödigt, kanske, också en fråga hur man ser på det, men det var ju trots allt sanning)

En "lite kort" parentes där nu...

Fortsätter där jag slutade.
Jag orkar inte plocka å städa på hemmafronten.  Just nu mår jag varken bättre eller sämre om allt är stökigt eller prydligt där. Jag ska väl ändå inga gäster ha. Själv sitter/ligger jag mest i soffan å stickar å kollar DVD eller ligger i sängen när jag är hemma så låt det vara stökigt för i jösse namn.





Sen en sak till.
Ja nu kommer nog en del undra om jag faktiskt är lite smått knäpp men, hej, det bjuder jag på.
Här i söndags tog jag en bild. Föreställande mitt finger. 



Kan bara säga att detta är ett sätt att stoppa sig själv från att bryta ihop där man står.  När man stiger ur bilen...Den sakta accelererar och åker iväg å det känns som ens inre knyts ihop, samtidigt som det känns så tomt å man slits i bitar.  Detta kanske en något drastiskt handling men ja... bättre än att bryta ihop....


Tror att jag avslutar detta inlägg där.
Å jag vill bara säga att jag skrev inte detta i jakt på medlidande. Jag säger det bara för att det är sanning å för att konstatera, mycket för mig själv, att jag inte mår tiptop å försöka figurera vad nästa steg är. Och för att visa att också solen har sina fläckar och att det är helt OK.

Oscar - Hat och kärlek

Han kunde inte hjälpa det.
Han kunde inte stå emot mera.
Bilfärden hem var inte lång, ca 20 km. Många gånger de gjort denna "resa" tillsammans Oscar och Jonas. Oftast hade Oscar ogillat det, det var ett tecken på att träffen var över osv. Helt ärligt hade det också, nån enstaka gång, varit en lättnad.  Helt ärligt talat visste han inte vad han kände denna gång.

Han tänkte tillbaka på eftermiddagen. Om han kisade lite med ögonen när han såg tillbaks på minnet av de senaste timmarna kunde man nästan säga att det varit som förr i tiden. Som om inget förändrats även om det snarare var så att allt var förändrat å ingenting var som förr. 


Ögonblicket Oscar steg av bussen fick han syn på Jonas gula bil, "Hmmmm, den var ännu inte tvättad...", och strax därefter steg Jonas ur å ställde sig å väntade nästan med öppna armar. Oavsett hur det kändes kunde ju inte Oscar neka till att det helt enkelt inte gick att sätta pris på deras möten.
Iväg på "fika", ett ord som Oscar hatade men hade lärt sig acceptera pga. (tack vare?) Jonas. En annan sak Oscar blivit van med efter dessa år med Jonas var att dricka kaffe å äta något gott på en servicestation. Oscar ville väl lite anse att detta var lite under sin värdighet. Jaja, lite märkvärdig måste man ju försöka vara :P
När de satt där vid bordet å pratade så undvek Oscar denna gång faktiskt inte att se på Jonas. Inte för att han längre EGENTLIGEN behövde studera honom mer ingående. Om sanningen skulle fram så kände Oscar till varje del av Jonas ansikte, troligen bättre än Jonas själv.  Fräknar, skrattgropar och rynkor. Allt fanns inristat i hans inre...
Men han tittade ändå.
Bara för att han kunde...För att han älskade vad han såg.

Efteråt var det bio. Inget märkvärdigt. Rätt opersonligt.  Ingen chans att umgås direkt men filmen var bra. Men ja... Där i den mörka biosalongen skärps sinnena en aning.  Man  känner värmen... Varje andetag... Ibland tror Oscar nästan han är mer koncentrerad på killen på hans högra sida än själva filmen.


Så ja det hade varit en  trevlig eftermiddag/kväll. På radion kommer plötsligt "Lorde - Royals". En låt som för Oscar alltid får tankarna att gå rakt till Jonas.  Å ja, det tar inte många sekunder (läs: hundradelar) innan Jonas visar alla dansmoves (and he got the moves ;) ) som man kan utföra sittandes å körandes en bil.
Å ja, då går det inte att hålla sig mer. Oscar ler. Hela vägen hem ler han. Och säger för sig själv: "Men lägg av att le jävla idiot :P ". Men det går inte. Han ler å tittar ibland ut...ibland på Jonas.
I dessa stunder är han lugn, avslappnad, bekväm, mår bra. Känner sig hemma.
Å hatar sig själv för att han tillåter dessa känslor.
Djupt inne Oscar hade en lägenhet, eller i ärlighetens namn, en hel våning stängts igen. Polistejp  runtomkring å vakthundar från helvetet stod utanför å skällde.  Just nu var allt borta å alla dörrar öppna.
I hans huvud hade alla minnen arkiverats i skrivskyddade mappar med krypterade lösenord.  Just nu fanns allt att se som i en öppen bok.
Han kunde inte hjälpa det...