En oväntad lyckospark

Jag trodde inte riktigt på det när folk sa det... Varför skulle jag, det var ju så inte jag. Men man får nog säga att folket hade rätt, jag skulle komma att gilla jobbet på båten. Det kändes konstigt att stå där med alla andra passagerare i söndags å stiga av båten kl.14:30 men tillika visste jag ju att jag skulle gå ombord igen en vecka senare.

Efter förra veckas tisdag till söndag kom jag sedan fram till något, något jag undrat över. Jag gjorde det för MIG.  Ingen annan. Eller åtminstone till ganska stor procent var det för mig. Bra att veta.

Jag fick frågan: "Hur känns det att vara hemma då?" Jag svarade: "Det känns bra att veta att man snart ska tillbaka". Detta svar förvånade, det lät som att jag inte trivdes i Nykarleby.  Sådant är verkligen inte läget, när jag på söndagen hämtades av älskade mamma på stationen i Bennäs å sen fick komma hem var det underbart. Men, det kan vara så att jag insett att Nykarleby står kvar å väntar på mig under tiden jag är borta. Relativt oförändrat. Ändå känns det naturligtvis varje gång vemodigt å tårfyllt att lämna de jag älskar bakom mig. Å de jag vet saknar mig mer eller mindre när jag inte är hemma. Det hör ju liksom till att jag ska vara hemna. Men detta är väl något alla inblandade blir vana med till slut. Å tack gode gud för mobiltelefoner säger jag bara, räkningarna blir kanske lite högre än vanligt men så må det då vara...

Imorgon bär det av igen. Jobb 30.6-7.7. Men kanske lugnare nu än veckan före midsommar, å ingen midsommarfest,  puh, fy va jag inte mådde bra när jag vaknade midsommardagens morgon efter knappa 3 timmars sömn, jäkla väckarklocka. Borde kanske druckit en kopp av det där extremt starka pulverkaffet jag bjöds ändå...

Å ja, rubriken. Med tanke på hur hösten blir på bädden, utflytt å renovering osv, så är det kanske väldigt bra att redan nu ha  ett jobb som kan få en fortsättning. För att börja hoppa avdelning till avdelning i Jeppis lockar ju inte direkt... Å trots att det inte blev något alls kvar av mitt vanliga jobb i sommar så får jag väl vara glad. Mera ledig tid att ägna åt de som behöver mig när jag är hemna. Å inte svårt att gå upp å hälsa på vid jobbet, det kommer jag nog göra lite nu som då tror jag. En annorlunda sommar ja, men kanske inte illa ändå...

Bättre sent än aldrig...

Man kunde kanske tycka att efter att man varit hemma i nästan en vecka så kunde man kanske ha lyckats uppdatera bloggen tidigare. Men nej. Här görs mycket i sista sekunden nuförtiden. Skamligt, jag vet.
Veckan hemma har gått fort,  men vad annat hade jag egentligen väntat mig. Kag har gjort en del jag tänk, och en del jag inte tänkt. Känns inte som jag hunnit med all den kvalitetstiden med alla jag önskat men sånt é livet.

På måndag var det stora städ och tvättdagen. Inne å ute. Fönster, gardiner och mattor. Sen städades balkongen upp rejält och plastmattorna som jag aldrig hann tvätta ordentligt ifjol, om jag minns rätt, fick nu också se insidan av tvättmaskinen.
Vardagsrummet blev, tycker jag, nog betydligt ljusare och somrigare. 

Hela dagen gick åt, jag kände mig lite långsam å ovan å det var nog först den kvällen jag riktigt landade å insåg att jag faktiskt var hemma nu. Var så borta att jag t.o.m. hade lyckats glömma bort styrelsemötet på Scala.

På tisdag var det mamma å jag som tog en tur till Jeppis. Jag skulle ha blommor till balkongen. Ja, hur tänkte jag där egentligrn. Verkligt dåligt utbud i år. Antagligen vädrets fel det också. Men, något blev det. Nöjd blev jag väl inte nen detta blev min balkong när allt var klart.

På kvällen kom Annika till främmande. Alltid lika trevligt, jag hade bakat, å det var faktiskt gott å såg ju t.o.m.  ganska bra ut om jag får säga det själv. 

Sen på kvällen tog jag en promenad. Ut på landet. Stilla å rofyllt. Somrigt. Mycket som blommade, syrener i alla dess färger, å törnrosbuskar. Jag knep av en blom av en buske längs med vägen. Vilken doft, det påminde mig av min barndom å framför mig såg jag plötsligt arbetsbänken i köket full av stora å små koppar, alla överfulla med nyplockade färska jordgubbar från eget land...
När jag gick där på vägen kände jag att jag inget hellre skulle velat ön att dela dessa stunder, dessa platser å minnen med någon...å jag visst just vem...
Tillbaka inne i staden tog jag en tur förbi en allmän syrenhäck å tack vare sekatören i fickan blev jag en bukett rikare.

 

På onsdagen hade jag inte direkt några stora planet, jag tog mest dagen som den kom. Inte så illa det heller.
På kvällen en långpromenad,  denna gång mot vattet, alltså Bådan runt.  Måste säga att denna gång bar promenaden frukt. På något sätt kändes det nu, på denna front inombords,  lugnare...

Torsdag kväll. AJ! Från ingenstans sa ryggen upp. För lite magnesium (pillrena hjälper bättre om man tar dem har jag insett) å säkert något annat jag gjort den inte gillade. Den var verkligen låst. Nu i skrivandes stund är den bättre, långt ifrån bra, men bättre.  Ser väl inte direkt fram emot tågresan imorgon. Men jobba det ska jag, å att jag inte mår riktigt 100 tänker jag inte prata om. Oftast blir ryggen bra av sig själv med tiden. Lite IcePower å värktabletter bara så det går att röra sig, ett falskt leende å så kör vi... 

Fredag, å sen idag. Veckan är snart slut. Imorgon går tåget ner till Helsingfors igen...resorna är verkligen de värsta.
Ryggen värker å jag borde packa. Det sista något som nuförtiden verkligen inte tar länge. En mängd lång- och kortärmade t-shirts rullas ihop, ett par jeans för hemfärd, ett par shorts om det skulle råka bli varnare och ett mjukis eller linnebyxor. Underkläder å strumpor, arbetskorna, ett extra par innersulor, kanske ett par länkare eller flipflops. Datorn, necessär och sminkväska. Done. Den andra bagen packade jag i stort sätt inte ens upp. Dit behövs bara alla laddare,  ipaden å lite annat smått å gott. Inget heldagsjobb mera.

Jag hoppas nu på kärlek. En frisk rygg (fort,  snälla!!) Bättre väder. Att tiden inte rusar iväg innan tågresan imorgon. Att alla som kommer sakna mig förlåter mitt nya jobb (innerst inne vet jag ju nog hur glada alla är för mig men det känns som om jag sviker dem...). 7.7 kommer jag hem, om jag inte får några extra dagar, å på den vägen är det nu...

Ang. ryggen. Efter att varit ute en sväng kan jag säga att jag inte var så frisk som jag trodde och att jag imorgon SKA till läkare å han behöver inte ens undersöka mig (eller se mig i ögonen :P ) utan bara ge mig 2 e-recept, Pronexen och Sirdalud. Enkelt. Tog just en Mobic (tack vare mammas apotek) så med dem å nya medeciner imorgon är jag väl lite bättre måndag kväll kl.18:30, då börjar jobbet. Jag KAN bara INTE sjukskriva mig från båten redan...så är det bara...

.

Once again

Tåget rullar smidigt fram. Man rör sig hela tiden lite mjuk sida till sida. Tåg är definitivt ett bekvämt sätt att åka till Helsingfors på. Dunk dunk, varje skarv i spåret hörs. Tågkonduktören går fram och tillbaka. Jag inne i min egen värld. Hörlurar täcker öronen och jag stirrar in i någon typ av skärm, men jag är nog ändå medveten om omvärlden. Han petar mig försiktigt i axeln ifall jag inte hört vad han sade...klart jag gjort. Jag hade redan för länge sen visat min biljett å sedan satt den i kuvertet med övriga resekvitton så den inte skulle komma bort.
Det kändes bättre nu när man var på väg än det hade gjort tidigare på dagen. När väskan packades...när man tänkte på det man skulle "tvingas" lämna bakom sig. 8 dagar, egentligen blev det ju faktiskt mer. Vemodet steg högre å högre men jag visste att tvingar man sig bara att komma över detta å kommer sig iväg så blir det bra sen. Såhär är det alltid...nästan oavsett resa... På tågstationen var nog ändå både jag å mamma lika dåliga skådespelare när det kom till att dölja vad vi tyckte å kände...

Naturligtvis var det så. Väl i Helsingfors å sen på båten kändes det konstigt nog som "hemma".  Flera glada att återse mig i städteamet, tyckte däremot Ementä Mervi var lite sur. Men brydde mig inte, det kan ha berott på att hon bara var trött...eller i befattningen "ementä" (såna brukar ju vara sura) eller av samma orsak i namnet Mervi. Frågan förblir obesvarad.

Vissa ändå gladare än andra.  Att mötas av öppna armar, ett stort leende, en varm kram...å godis... DÅ känner man sig minsann välkommen, saknad å uppskattad :D

Kvällen gick sin gilla gång, inte mycket att göra, efter en trevlig pratstund tog jag lite nattmat å sökte mig sedan tillbaka till min hytt. Lite YT å sen somnade jag lugnt.

Kändes bra att hitta arbetsklädderna man skickat till tvätten någon vecka tidigare hängandes bland alla andras. Å där var också lappen jag själv skrivit :)

Min hytt första natten

En ny dag kom. Nu var det lördag tydligen, redan nu var jag alldeles veckovill.  Lunch/frukost med Dreya i mässen,  lite häng i hytten innan lite shopping å prat uppe på däck med said person. Men trots solen var det ute på hav blåsigt så min hytt var varmare tyckte vi båda...

Sedan var jobbet ett faktum för mig när klockan blev slog 15.

Scratch that last bit.

Jag komner till jobbet. Jobbar 30 minuter å så visar det sig nej...jag skulle aldrig börjat jobba kl.15...utan kl.19. Personalchefen sa en sak å husfrun en annan. Hon sa snarare att det var en "kielimuuri" och att inte Kenneth (personalchefen) förstod deras system... Strukturerat alltså :P Tur man är van med sånt...

Detta betydde mera ledig tid, å jag hann  byta till min egentliga hytt. Mitt hem till 22.6. MED FÖNSTER...sånt gillar vi :D

Hann också träffa D en stund till...alltid ett plus...
:D
 

 Kl.19 kör jag igång på riktigt då...

Lördag söndag måndag. Dagarna gick fort...av en orsak FÖR fort. Men inget att göra åt det annat än bara spela med. Hoppas nu bara att söndagen kommer snart också. Inte för det att hemlängtan är SÅ stor ännu. Det är inte att jag INTE trivs. Men ja. Ska bli skönt att komma hem ändå. Detta första skifte lite speciellt, det blir annorlunda på de andra..på ett bra sätt.

Blev erbjuden 2 dagar till på detta pass. Jag tackade nej.  200€ é nog jättebra visst, men att bara vara hemna onsdag-lördag å på söndag fara iväg igen på 8 dagar...tror inte det va... Pengar är inte allt...så är det...och när det kommer från mig, ja...det säger en hel del. Mina vänner å familj sakner mig, å jag dem. Går jag i konkurs gör jag...


Övrigt

Ner för trapporna till däck 5, genom branddörren till höger, genom en "Crew Only" dörr (de gillar jag) och sen...

...sen kommer ni till min hyttkorridor...

Å där om hörnet finns då min hytt :)

"Peruttu", bästa nyheterna på hela dagen...tyvärr blev det av dagen därpå istället...

Vy från hytten...det gungade rejält den dagen, men inte när jag skulle föörsöka ta bilden...ja se DÅ var vågorna borta...

Hyttvy

4 lediga hytter, å så tillkom ännu en handfull personalhytter...kvällen efter 1! tom hytt...

Hamnen i Tallin 18.6. Fyra båtar uppradade när vi kom (4:e rymdes inte på bilden) å Norweigen Star längst till vänster...

Mitt Slabi-kort...rabattkort. Inte så vanligt att vikarier har dessa (får ju samma rabatt utan också) men plötsligt hade Mervi lagat ett åt mig, troligen så hon lättare kan köpa mina cigaretter :P Inget ont som inte har nå gott med sig... :)

Över mitt huvud

Ett pistolskott ljöd genom den öppna dörren och träffade spegeln...precis i mitten. Utänkt, precision hade krävts.  Bitarna från den splittrade spegeln föll till golvet.  7 års olycka för varje bit...hoppas någon é glad.

Det blir...det blev...en annorlunda sommar detta. Jag visste den skulle bli annorlunda men jag trodde det skulle bli på MITT sätt. Som JAG ville. Planer ändras ju så fort. Är jag förvånad? Egentligen inte alls, allt var lite för bra för att vara sant. Men jag hade hoppats. 
Denna sommar verkar det bli så att jag är sjöman...och...sen inget. Mitt gamla jobb och mitt nya kan man säga har vissa sammarbetsproblem. Men så är det när inte alla var hemma när "den goda viljan" delades ut...

Får igen säga "jag hade ju såna planer" men nåja, pengarna på mitt "sparkonto" behöver ju inte direkt trängas nu. Å det där körkortet eller något inom en "nära" framtid...nåja, de planerna skjuter jag väl helt enkelt upp då, med 1000€ eller så :P

Vardagens ups och downs

Ännu en gång har jag försummat er mina läsare. Jag ber om ursäkt. Men som jag sagt tidigare, den dagen teknologin framskrider å man helt enkelt kan koppla en USB-kabel direkt till hjärnan som överflör info till datorn. Då är inget något problem mera...

Så då börjar vi där vi slutade sist då. Som vanligt. Jag hade ju som ni kanske kunde förstå vissa datingplaner där mitt i veckan...något som gick om intet. Å vilken metod är då bättre att avvreagera sig på om inte en cykeltur...då släpper mycket irritation.

Infogar här två parenteser.

(Någon gång innan de två sista blogginläggen kom in  å överskuggade ett och annat hade jag hunnit med två trevliga biokvällar.
Kväll #1. X-Men. 

Detta tillsammans med Dreya å lite annat löst folk (ursäkta uttrycket.) Bra film. Hugh Jackman i en huvudroll. Med hela filmer. Å med scener som denna, vem klagar ;)

Fruktansvärt otydlig bild, men i nuläget finns ingen bättre på hela internet... Men ja, den säger ändå allt :D

Kväll #2. Malificent. Också tillsammans med Dreya...minus löst folk (nåja...det fanns ju några till i salongen också :P). Riktigt bra film, faktiskt en av de få roller jag faktiskt gillat Angelina Jolie i. 

När jag tänker tilllbaka så dyker tanken "rör dig en centimeter å jag blir galen", upp i huvudet,  av vissa orsaker. Också låtraden "jag kan känna varje andetag du andas för mig", platsar in.
Efter bion mat på Hesburger följt av glass, en lite promenad i Jeppis samt bilhäng. Ja, å på kvällen fick jag ännu håret klippt av min personliga frisör, visst kunde jag klara det själv men hur kul skulle det vara. Resultatet blev 6 mm istället för 9 mm. Efter frisörens önskemål kom inte 3 mm på tal, å då lyder jag :)

Parentesen slut...

Sen antar jag att dagarna gick utan större katastrofer för hittar inga stora händelser före man ju drog på sig skoskav...IGEN. Det var underbart varmt väder. Jag kände jag behövde röra på mig. Länge sen jag sprang/gick, jepp det ska jag absolut göra. Å detta längs Bådavägen...ut till hamnen.  Lugnt å fridfullt.  Varmt som det var ville jag inte dra på mig några strumpor i skorna, jag hade ju använt dem utan strumpor förr...visst?...så jag såg inga problem i det.
Jag hade hunnit 3 kilometer, då var det bara att vända. Det hade känts av lite å på bara några steg till efter det så visste jag att om jag inte vänder nu kommer jag mig inte hem. Men jag ville ju ner till vattnet. Försökte gå barfota. NEJ! Bådasvägen var inte gjord för det. Till min räddning hade jag en oanvänd näsduk i fickan som jag kunde placera mellan foten å skon för att lindra smärtan å kunna ta mig hem, halvtomhalvt gåendes på tå :P

Men skam den som ger sig. Väl hemma plåstrade jag om foten, drog på mig ett par strumpor å tog ett annat par skor. Denna gång bytte jag också apostlahäsrarna mot cykeln. Å voila...ner till hamnen kom jag...å dedär 6 kilmometer jag tjänat in på försök nr.1...vilken bonus :)

Lördagen 7 Juni. Underbar dag. Solen sken, fåglarna kvittrade, och jag fick stiga upp för att sticka till jobbet och njuta av livet där. Gick ju för sig det också. Skyndade mig efter jobbet hem, snabbstädning å sen ut på balkongen i korta shorts å ärmlöst linne. Musik i öronen å sticksömmen i handen, jag hade en tubhalsduk att få klar. Underbart, satt där timme efter timme...

På kvällen kom sen ett stilla svalkande regn å jag var sugen på vårrullar...och de fanns ju på torget. Jag visste jag kanske inte borde men...omnomnom
Min fb status från detta "Det är ju så att man ibland får oförskämt bra service. Jag köper ju sällan en eller två vårullar när jag köper. Endast några stycken fanns klara å mer på gång i fritösen. En handfull ungdomar bakom mig i kön (som säkert bara skulle ha en å två). Då frågades det om jag hade bråttom, vilket jag ju inte hade, så då fick jag bara betala å gå hem. Och voila, en kvart senare ringde det på dörren å mina vårrullar levererades :D"

Å sen syndade jag med efterrätt...såå gott...

Ännu några dagar flöt på utan desto större happenings. En cykeltur här, lite serietittande där... Och så hittade jag ett recept som defenitivt ska provas. 

Så kommer vi till 10:e Juni. En dag som började alldeles vanligt.  Å jag hade tänkt den skulle sluta likadant. Men på kvällen ringde det plötsligt på dörren.  Från ingenstans,  tillika hade jag känt något på mig men hunnit tänka "Nej men, varför skulle han?". Jo det skulle han visst det. Där stod helt plötsligt min vän från Kokkola. Otippat. En halvtrevlig överraskning (surprisevisits när jag inte just precis städat kan inte direkt uppmuntras). En trevlig kväll...allt jag säger :) 

Googlad bild

I really WISH he was THE ONE. Men ja...rädd det nog inte är så...

Lallalallalaa

Pang. 12 Juni
" Ingen Avd.9 alls för mig i sommar då. Tvingades att välja. 50% på bädden (fanns ju redan vikarier för resten) eller båten? Måste ju då välja båten, bättre lön... Tjänstledigt utan lön från bädden då...inget växande sparkonto i sommar alltså. Å inget bädden med mina underbara vänner å kollegor....

Tårar å röda ögon BIG TIME!!"
Inlägget "Över mitt huvud" behandlar samma ämne...

13 Juni. Fredagen den 13:e dessutom startade då resan ner till Helsingfors å M/S Finlandia igen. 

Min barndom var en gång

Det är snart 26 år sen jag föddes. Efter så många år finns det mycket minnen. Men med åren har de bleknat. I verkligheten...i minnet finns allt ännu bakom slutna ögon.
Nuförtiden känns det som om något, i verkligheten,  försvinner för varje år... Saker förstörs, förfaller, försvinner, faller ihop, huggs ner. Allt ändras.  Det känns som om inget finns kvar snart.
Inget håller mig fast...på ett sätt känns det som om jag ville packa väskorna å inta en ny stad, en större stad. Kanske skulle jag våga det nuförtiden. Börja på nytt...med allt... Kanske det skulle hjälpa. Å varje sommar å varje jul besöka denna stad, min hemstad, Nykarkeby...tillsammans med min man...naturligtvis. ..

My curse

Ikväll ältar jag. Massor. Så detta är ett väldigt "tycka-synd-om-mig"-inlägg. Jag lovar. Och varnar...

Jag hade planerat...jag hade hoppats. Med ett "kanske, vi får se närmare", hade jag gjort upp planer, jag skulle sova i Kokkola inatt. I armarna på en man. Snäll, snygg, en som verkade gilla mig. En som jag kunde gilla. Men dumma lilla jag...varför skulle jag ges den glädjen... "toinen kerta". Jag vill inte vänta...

Mina tankar vamdrar vidare..."Gulla ....., jävla dumbhovo". Man kan vara både dumb och gullig. Där finns så mycket känslor...men inte jag kan spela på. För atg citera en nära vän "Du kanske bara hade kunnat få ett infall av att bara fråga helt enkelt.. " Stanna här med mig inatt"..... Vem vet vilket svar du hade fått...."
Hon har rätt...men var skulle jag finna den infallet...

Mina tankar gick sedan långt...så jävla långt att jag hann tänka, för en kort sekund av verklig lågt sjunkande, att, bara för att, så kunde jag ta mobilen, skriva ett SMS ("Jag vet inte om du tänker prata med mig mera...men ville bara önska "Trevlig Sommar") och trycka på "sänd". I didn't. "Gulla ......, jävla idiot"

Det är verkligt synd om mig ikväll och jag förbannar ett rätt stort antal män. När ska jag få vinna. GAH!

Tetris

Just nu känner jag mig lite såhär...

Istället för såhär....

Å egentligen vet jag inte varför. Allt är bra. Visst? Men det känns som om hela jag inte är riktigt "linjerad". Gårdagen var en bra dag, kunde väl faktiskt inte klaga, inga "flying monkeys" måste släppas fria. Efter en klassisk lördagstripp till ABC i Jeppis satt jag en stund vid köksbordet uppe hos mamma, pratade å slötittade TV. Sen hann jag knappt in till mig innan telefonen ringde å jag fick 2 vänner på besök...det var länge sen.
Efter detta mådde jag nog bra...ändå fanns det något som malde på djupt där inne, något jag inte gillade men inte kunde sätta fingret på. Jag gick ut på en promenad å efteråt kändes det nog ändå bättre.
Just nu är huvudproblemet singelexistensen,..ensamheten...tror jag...

Allt lugnt på dagarna å kvällarna...människor runtomkring...men oundvikligen kommer sen tysnaden, tomheten. Bara jag. Varje dag... Nåja...som jag sa igår, jag stänger inga dörrar, jag håller alla vägar öppna. Då ska väl något lyckas. Tror också detta är på gott å ont...

Out of context

Ännu en gång kommer här nu ett oorganiserat inlägg med diverse lösryckta saker jag glömt eller som inte passat in någon annanstans.

Utan inbördes ordning...

# 1. Horoskop
Som ni vet har jag ju en förkärlek för dessa...å Kurirens horoskop är alltid ovanligt slående. Läs bara det senaste. Å jag som just börjat nytt jobb...resten sen...hmmm...

# 2. Breakdown on the boat
Det fanns en dag...eller en kväll, när känslorna fick ta över lite för mycket...

"If I lay here, if I just lay here, Would you lie with me and just forget the world?"
Det var allt jag önskade

# 3. fb-findings
Talar väl för sig själv...

"Just bros helping bros..." Det fasnade lite i mitt huvud ;) (mild varning)

# 4. Känslornas styre
" But every time it matters all my words desert me
So anyone can hurt me--and they do"
Jag har sagt det förr å säger det igen, jag är för känlig för denna värld. Visserligen, det måste erkännas, ofta tror jag att jag lägger krokben för mig själv. Jag hör något alldeles allmänt å oskyldigt, men jag analyserar,tolkar å bygger upp både en story å fortsättning runt det jag just hört. Oftast har jag kanske fel dessutom å det jag hört inte alls ens i närheten varit något som jag på några sekunder hunnit fantisera.

Inte 100% sant men...

Igår hann jag med något sådant som, när sena kvällen kom, tog mig ut på en halvlång, långsam, ensam, häggdoftande promenad i försommarnatten.

# 5. Jag tror det spökar runt mig.
2 händelser runt mig de senaste dagarna har fått mig att tro det.
1.   Klockan är 05:45...jag sover, lungt å stilla...ensam...när TV:n från ingenstans plösligt kommer på, av sig själv, på rätt hög volym dessutom. Väldigt yrvaken flyger man upp å börjar leta efter fjärrkontrollen. Jep, det måste ha spökat.
2. Dagens incident. Jag går ner i källaren, startar tvättmaskinen.  Programmet tar 1:30 timme. Jag plockar ner lite tvätt ur rummet bredvid å kastar en blick på maskinen när jag går förbi den, 1:29 minuter kvar.
1 1/2 timme senare återvänder jag...tvättmaskinen är stilla... Avstängd.  Jag trycker på knappen å den fortsätter där den slutade, 1:27 timme kvar. Förstår inte varför mitt spöke stängde av maskinen 2 minuter efter jag startade den. Men den hade säkert sina orsaker.

Var ska detta sluta... 

#6. Mina vänner

De senaste veckorna är det dessa som snurrat i min DVD-spelare. "Alltid någon som gråter" sa en vän, å visst, är det inte i rutan så är det väl jag som får blöta ögon :P

Nästa blev denna. The Tudors.

Av flera orsaker...
En är naturligtvis Jonathan Rhys Meyers...har man ingen pojkvän kan man ju åtminstone njuta av  något vackert...

#7. Fortsättning
Hoppas resten av dagen blir sådan...