Ett möte i solnedgången

Längst den grusiga landsvägen rullar cykeln fram. Sakta. Trädens löv gulnar… sakta sakta kommer hösten. Oscar tänker… nej… han tänker inte… han försöker med all kraft skjuta bort alla tankar. En stilla romantisk låt spelar i hans huvud. Längre fram på vägen kommer en bil runt kroken… en liten vit bil, en familj, ingen han känner, den passerar honom och kör vidare.

Plötsligt är han borta. Oscar cyklar fortfarande, håller koll på vägen, ja, men han psyke är någon annanstans. Han är tillbaka på platsen där han ser bilen komma, men nu är det en röd bil, en blänkande röd bil, en sportig farmarmodell. Italiensk, the man has style.  

I förarsätet sitter Rasmus. Han ser Oscar på långt håll… han hälsar, försöker se nonchalant ut och kör vidare. Oscar nitbromsar och ser sig om. Hur fan kan han bara föra vidare. Mer än så hinner han inte bannas, han ser bilens bromsljus, den saktar in, står stilla en stund och lägger i backen. Oscar är förvånad och vet inte vad han ska göra men bäst att ta det som det kommer.

”Hej! Förlåt… jag satt i andra tankar…” börjar Rasmus med nervevat fönster. Han har parkerat vid sidan av vägen och stiger ur medan han fortsätter

”… så vad gör du här just ikväll då…?”

Oscar har stigit av cykeln och stället den i vägkanten bakom Rasmus bil

”Bara ute på en cykeltur… en helt vanlig kväll. Och du… på väg till någon sommarstuga…?”

Oscar har sina aningar men spelar dum

”Jo… villa ute på Alören. Var ut en sväng tidigare idag och tänkte stanna hemma ikväll men ändrade mig när det blev så vackert väder och lugnt vatten”

”Verkligen vackert….jag var själv en sväng ut till hamnen och såg att det var mycket folk ute till havs. Man blev ju riktigt avundssjuk. ”

Oscar smäller av ett leende, tar ett litet steg framåt mot Rasmus… det var värt ett försök…

Rasmus skiner upp… ett leende spelar över hans läppar. ”Ja …” börjar han osäkert ”… om du inte har några andra planer så … så är du välkommen med mig… jag har inga stora planer heller. Lite vin, mat… bara slappa”

Oscar känner att detta var ju alldeles för lätt… egentligen ville han inte ge efter… egentligen ville gan skälla, förklara att ”Jaha… så NU passar det” men han kunde inter. Han faller… rakt ner i det djupa träsket… han är fast… utom räddning.

”Ja… ok… om du vill så” är allt han får ut sig. Innerst inne tänker han hur otroligt fel klädd han är… oförberedd… men väl bara att ta språnget.

Nu är det Rasmus som tar ett steg framåt, lägger sig hand bakom Oscars nacke för att få hans fulla uppmärksamhet, ser Oscar i ögonen och säger ”Möt mig i hamnen” ler ännu en gång, vänder om. Han sätter sig i bilen och kastar en sista blick oå Oscar i spegeln innan han kör vidare.

Så är det bestämt. ”Möt mig i hamnen” Oscar vänder sin cykel och lyder uppmaningen… kanske var i år året ändå.

 

 

Men inget var sant. Inte denna gång. Huvudet är återigen tomt. Den romantiska balladen har bytts ut mot showtunes. Ja-a… man kan inte få allt och aldrig det man önskar… Färden fortsätter hemåt…