Man ska väl börja med det viktigaste å mest tragiska
(skrattretande?) så har man det ur världen.
Och efter den meningen vet jag inte längre vad jag ska
skriva. Det blir liksom alldeles tomt i hjärnkontoret. Kunde säga lika tomt som
mitt hjärta, men en sak är väl säkert, mitt hjärta är ALDRIG tomt. Mitt hjärta
är alltid fullt… överfullt… ibland svämmar det över. Allt detta med känslor som
aldrig får något utlopp…
En dag är det min tur också… Eller hur, det måste det ju
faktiskt vara. Men med vem. När jag, TYDLIGEN, inte träffat honom ännu lär det
ju ta tid å evighet.
Om jag bara själv fick välja… Bara peka å säga, ”Jag väljer
dig!” Å det skulle vara det. Men så funkar det ju inte… UPPENBARLIGEN.
En dag i taget… För det mesta går det trots allt att leva
med smärtan, ensamheten, tomheten… Man blir van, trots att det är något man
aldrig borde bli van med…
 |
| Var finns den knappen?? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar