All helgona/Halloween

(läste lite vad jag skrivit på sistone, såg detta inlägg och upptäckte mycket som "autocorrect" skrivit å måste genast ändra på det. Varför du hela inlägget måste hoppa upp till toppen och datumet ändras till idag, bara för en liten uppdatering, vet jag inte. Hursomhelst, gammalt inlägg skrivet på All Helgona (31.10?))

En dag att minnas. Minnas de som inte finns med oss mer, som rycktes bort för tidigt. Som ni märker tar jag mer fasta på All Helgona än Halloween. Inget frestar med med halloween (fast tro mig, när jag någon i livet blir sambo ska jag ha grymma Halloweenfester :D )

Jag har senaste dagarna och speciell idag tänkt på de som är borta. Vänner som är borta. Familjemedlemmar och släktingar. Idag kom mormor på tal och det kändes så underbart att höra något snällt om henne, fast har nog aldrig hört något elakt.
"Ja-a, Margits goda köttbullar. Jag minns nog när hon kockade hos oss i pälningstiden, det var en fröjd att sätta sig till bords varje gång"
Jag saknar verkligen min mormor...hon gick bort när jag bara var 10 år och jag önskar hon kunde få träffa den jag är nu.

Var igår och gick en tur på gravgården, tände ljus å hade mig...mormors grav, farmors grav, Mailys grav...en gravsten värre än den andra att se...men så är det...

 

Farsdagsångest

Vilken dag. Vilken låååååång seg dag. Som på något märkligt sätt ändå gått fort. Jag har spenderat dagen till 98% i vågrät ställning...på soffan...i sägen...på golvet...you name it... Teven har varit på hela tiden även om där inte funnits något intressant. Mest för att distrahera. Det har helt enkelt varit en dålig deprimerande dag...några sekunder tidig eftermiddag log jag men annars så... Inte haft det så på ett kort tag nu så det var helt ok, ingen svart slöja dock, skulle jag bara rubbats lite skulle det nog ordnat sig men jag hade ju inga planer så det spelade ingen roll...

Farsdag idag å det är alltid lite...njaa...jobbigt..orsak:

# 1.
Jag å min far har aldrig hade världens bästa kontakt. Vilket i sig väl också har flera orsaker. Pappa blev sjuk när jag var bebis, då visade sig de första symptomen på hans Parkinson. Detta en sjukdom som gradvis blev sämre under min uppväxt och jag kan inte säga att jag skulle minnas en tid när han var 100% frisk så att säga.
Jag växte upp på landet. Vi var bönder. Jag var bondson (vem skulle ha kunna ana), pappa jobbade (slet) tidigt till sent å man såg honom på det sättet sällan. Svår att skapa kontakt med då som barn.
När jag var 9 separerade mina föräldrar å vi flyttade från landet till centrum, bara 4 kilometer bort men jag som då inte hade något intresse av landet blev snabbt "stassbo" å var bara ca. 1-2 ggr i månaden å spenderade en hel dag på landet, hälsade på vänner, farmor OCH pappa. Det var kontakten vi hade då.
Hans sjukdom blev aggressivare och ganska snabbt efter vi flyttat avvecklades jordbruket. Knappa 2 år senare klarade pappa inte av trapporna mera och kunde inte ens komma till oss i höghuset mer.
Pappa bodde kvar i Forsby med min äldsta bror och hemhjälp. Sjukdomen framskrider sakta...nån tur på sjukhus å sen gick det bättre igen. Till slut blev det ohållbart. Han flyttade (flyttades) till pensionärshem och efter det till servicebostad. Med detta klarade han sig någorlunda i många år. När han bodde på dessa ställen var det närmare att hälsa på honom. Inte lättare men närmare. Jag har växt upp med hans sjukdom på ett annat sätt än mina bröder å tror jag kan hantare den lättare. Ändå är det svårt. Man hälsade på honom för sällan. Råkade man komma på en bra dag, när han var med i sinnet, talet var tydligt å man såg han mådde bra blev man glad. Men andra dagar, när han "råddade", talade väldigt otydligt kunde knappt röra sig (som de flesta dagar var) blev det längre till nästa gång igen.
Till slut blev också dessa boenden fel. Han blev sämre. Snabbt. Han blev sängpatient. Flyttad till samma bäddavdelning jag jobbar på. På ett sätt en lättnad, på en annan inte. Jag ser honom nu varje dag, behöver inte fara till någon särskild plats för att besöka honom men har ändå dåligt samvete när jag vissa dagar inte talat med honom. Men det är inte alltid så roligt. Han vet inte vem jag är för det mesta. Ibland om en sköterska frågar eller säger att här kommer någon du känner kan han le men ändå inte veta vem jag är, bara någon bekant. men ibland när de gör så kan han så glatt, leende med de några tänder han har, svara "klart han känner pojken sin" eller skämta att "han ser nog bekant ut, säkert nå släkt". Jag hjälper honom äta om jag hinner, matar honom och pratar med honom. Han ser på mig å jag vet att han inte vet att jag är hans son. Jag jobbar där å är snäll, thats it. Däremellan är han klar...som inget skulle vara fel. De stunderna är man SÅ tacksam för.
Min pappa känner mig inte. Vet inte vem jag är, varken inuti eller utanpå. Vad ska man säga. Han vet nog inte ens om min homosexualitet. Och ingen vits att säga det mer. Det blir inget bättre av det.
Jag är ledsen för att jag inte känner min egen far. Han känner inte mig. Om jag någon dag träffar någon kommer jag med glädje presentera honom å visa upp honom för mamma. Men inte pappa. Vi skulle bara vara 2 besökare i mängden. Usch!
Men han är ändå min pappa å jag älskar honom som så.
Nu kan ni ju förstå varför jag inte gillar denna dag. Har ni en pappa. En frisk pappa. En sjuk pappa. En pappa ni älskar. Ta vara på honom. Se till att ni känner honom. Ta vara på den tid ni har...vi vet inte vad som kan hända här i världen...ingen gör...


# 2.
Så finns det en annan orsak. En knuten mer till mig.
Ska JAG någonsin själv bli pappa. Å vill jag verkligen bli pappa. Vissa tycker säkert att detta är en löjlig fråga att tänka på som homosexuell. Bara för att man är det betyder det inte att man inte vill ha barn.
Förr var jag säker, jag ville ha barn, skulle ha barn. På ett eller annat sätt. Nu vet jag inte längre. Kanske kan jag nöja mig med att ha "bonusbarn"...vänners barn, syskonbarn osv....å riktigt skämma bort dem. Jag ser mig tyvärr inte med en stadig partner inom en snar framtid, en jag flyttar ihop med, förlovar mig, kanske giftermål å sen barn. Adopterade, surrogatmamma eller något alls. Tiden får visa vad det blir till.
Tror ändå jag skulle bli en bra pappa, en bra förälder...

Så, en dålig dag helt enkelt. Imorgon börjar ny vecka. Med jobb.Mycket sådant. Måndag till lördag. Jag har alltid gillat mitt jobb, i våras var det en svacka men sen dess riktigt bra. Nu igen vet jag inte. Ingen arbetsro liksom. Men men...bäst att inte tänka så mycket...

"Sitting next to you doing absolutely nothing, means absolutely everything to me."

Enligt det humöret jag har inställd denna dagen borde jag nu egentligen skriva ett "Oscar-Jonas / Oscar-Rasmus" story... Redigera den med fet och kursiv stil samt centrerad den innan jag publicerar den. Nu tänker jag inte göra det. Man skriver inte en sån story bara sådär från grunden, en sån story kommer till en.
Men så har jag denna app på min GalaxyTab, "Love & Romance quotes". Underbar app full av citat av  vilka jag nästan till 100% kunde varit författare. Citat som får mig att le, minnas, tänka, förstå...

"There is no feeling more comforting and consoling than knowing you are right next to the one you love."

Detta har väldigt samma innebörd som rubriken. Och jag vet verkligen vad det betyder. Med vissa personer känner jag mig trygg, alltid intresserad, aldrig tråkigt...att sitta där bredvid. Då bryr jag mig inte om man är i världens mest tråkiga situation med människor man inte orkar med. Man bryr sig inte en sekund, man tittar på personen man är där med och plötsligt är allt värt det.
Eller kanske sätter man livet på linjen (hur översätter man "life on the line") längs en isig väg, mörkt och snöigt, bilen åker i 100 km/h minst och chauffören är distraherad. Ändå är man trygg.

 

"He looks at me and my heart starts skipping beats, my face starts to glow, and my eyes start to twinkle. Imagine what he would do to me if he smiled!"

 

"I was finally getting over you and actually believing I didn't need you. I was finally accepting you had another girl. Then you smiled at me and ruined it all."

Två citat om faran av ett leende. Jag kan ALLT om detta med leenden.

"You make me smile for no reason whatsoever, you make me laugh at the unfunny things, but most of all, you make me love you when I shouldn't be loving you."

 

"Last night I looked up and matched each star with a reason why I love you; I was doing great, until I ran out of stars."

Jag minns...inte allt för långt i det förflutna...när en vän sa till mig, jag var upprörd och bannades över ett X, "Bra början, nu fortsätter vi bara med mer negativt"...det fanns inte mycket, jag är mera för det berömmande och minns och ser bara det goda.

"If you asked me how many times you have crossed my mind I would say once because you never really left."

 

"I get the best feeling in the world when you say hi or even smile at me because I know, even if its just for a second, that I've crossed your mind."

Ett leende. Ett hej. Ett spontant meddelande. Att veta att nån verkligen tänkt på en, någon man själv också tänkt på...betyder så mycket.

"I am nothing special of this I am sure. I am just a common man with common thoughts. There are no monuments dedicated to me and my name will soon be forgotten. But I've loved another with all my heart and soul, and to me, that has always been enough."

 

"There's this place in me where your fingerprints still rest, your kisses still linger, and your whispers softly echo. It's the place where a part of you will forever be a part of me."

 

"You have to remember that with love, you're not the only one involved. You've unknowingly put your life, your heart into the palms of another persons hands and said, "Here. Do what you will. Mash it into mince meat. Or forget I ever handed it to you. As long as you have it."

Ja dessa tre kräver nog inte mycket vidare kommentarer.

Jag var gjort mycket i mitt liv. Min uppväxt har varit stormig. Bra men stormig. Jag växter upp tidigt, började pröva mina vingar. När jag tänker på det gjorde jag mycket dumt, mycket farligt i mina yngre år. Jag sökte närhet. Relationer. De flesta var inget långvarigt. En del var längre. Nån gång visste jag genast att detta funkar inte å genast backat ur. Andra gånger slängde jag mig in i det som ingenting. Jag fann något som blev längre men som också rann ut ur sanden...livet är så...flyktigt.
Man vet aldrig vad som händer, vad det har att bjuda på. Men man får inte leva om sitt liv, så det ska levas. Man ska sen inte ångra något för att man INTE gjorde det, ska man ångra ska det vara något man gjort.

En dag ska verkligen Oscar hitta den rätta.
Kanske tar Rasmus sitt förnuft till fånga.
Kanske ser Jonas vad han har mitt framför näsan.
Kanske dyker en Thomas upp och gör allting rätt.

Ingen vet, inte jag, inte Oscar. Verkligen inte Rasmus eller Jonas. Kanske Thomas. Kanske väntar han bara...
Kanske imorgon, nästa vecka, nästa månad..kanske inatt...kanske redan ikväll. Storyn kan få sin upplösning eller nåt start närsomhelst. Bara tiden vet. Bara ödet vet.
Tills dess...
The show must go on...

New this Week

Måndag...tisdag...onsdag, torsdag, fredag..,,

En vecka går fort, så väldigt fort. Jag hade planerat att detta skulle bli en låååååång vecka. En lång, tråkig vecka. Den skulle kännas som minst 2 veckor å varje dygn skulle innehålla 48 timmar. Jag kunde behövt en sådan vecka.  Men veckan är ju inte slut ännu...lördag eftermiddag. Klockan är inte ens halv 7 när jag börjar skriva på detta. Ännu finns det mycket tid väl :)

Måndagen var första dagen på en lång ledighet. Skrämmande. Vad skulle jag göra av mig själv å all min ledig tid. Jag skrev på bloggen som sedan fick sig en rejäl ansiktslyftning. Ny bild. Ny presentation. Ny bakgrund. Nys typsnitt.  Blev riktigt nöjd. Det blev mera jag.


Tisdag förmiddag hade jag Annika på snabbvisit. Hon behövde teknisk hjälp som jag kunde bidra med...vilken tur jag hade extra microsimadapters hemma... Jag lagade mat (massor, så var ju det ur vägen då) kollade Nip/Tuck och tog i tur med att sticka tummar på vantarna. Var faktiskt klar med ALLA innan dagen var över.

Så tog jag också mod till mig och drog igång planeringen av yrkesprovsomtagningen...först kändes det bra men sen så visade det sig i stort sett genast att det blev många brutna löften redan från början. Måste väl bara vänta å se nu.


Onsdag. Steg upp tidigt och hoppade i duschen. Planen var en tripp till Jakobstad. Med 2 enkla planer. Hinna träffa Linda (det är verkligen inte som förr i tiden när det bara var att gå över till Seminariegatan)  och sedan kaffe på A8 med D. Den ena pratstunden trevligare än den andra. Och sen skjuts hem. Man tackar :D
Jakobstad. Är där lite nu som då. Dricker inte deras kranvatten varje gång. Tur det Men när jag gör det...usch...först smakar det som det gör å sen dyker minnen upp. Minns tiden man vaknade i den staden, tidigt, drack vattnet eller borstade tänderna. Det var faktiskt väldigt tidigt. Man blev skjutsad hem så ingen skulle märka man inte sovit där. Konstigt vad lite vatten kan göra.

När jag sen kom hem var jag speedad. Och den dagen hade jag lärt mig något nytt "1 steg = 1 kalori men 1 danssteg = 2 kalorier" vilket innebar att det bara var att dra på sig dansskorna och dansa fram medan jag ordande upp i lägenheten.

Efter detta när jag sedan, tids nog, hade hunnit varva ner lite var det bara att ta tag i stoppnålen. Nu skulle 9 par vantar samt 3 halsdukar fästas och halsdukar få fransar. Att fransa och ge liv åt halsdukar är riktigt roligt men trådfästandet...MARDRÖM...på något märkligt sätt kändes det som om det tog DUBBELT den tid det tog att sticka dem. Men vid kl.01 torsdag morgon var det klart.

Torsdag. Talkodag. Både förmiddag och kväll gick åt till att riva och planera för köksrenovering på Scala. Mycket att riva...men det blev gjort. Jag var väldigt slut på kvällen men så hade jag heller inte hunnit/kommit mig för att äta ordentligt på hela dagen så det blev socker/kolhydratbomb på kvällen. Väldigt tacksam att vi hade hjälp att riva ut den gamla köksmattan, mitt blodtryck tillåter inte mig att stå på huvudet så värst länge för tillfället. Men ang. renoveringen så är jag säker på att när köket är klart kommer det att bli riktigt RIKTIGT bra...
På stickfronten hann jag också lägga upp en halsduk å sticka den halvfärdig innan jag gick sova...

Fredag.
Inte varje dag som börjar med att man väljer en ny golvmatta på Wargendahl men just så började denna dag. Inte mig emot, riktigt roligt faktiskt.
Sen lunch. På A8. I Jakobstad. En spontanlunch. Med Annika. Annika gillar att störa mitt kontrollbehov och introducerar därför denna typen av spontanitet i nitton liv. Och det är jag glad för.
Kan verkligen rekommendera A8 om du har vägarna förbi, väldigt god mat. Över förväntan. Till ett bra pris. Sedan kan man verkligen inte klaga på servicen...nejdå, top  notch. Fast klart, det som dig ner det lite var ju att bordet vi hoppades på med vit linneduk, silverbestick, kristallglas, fin utsikt osv. inte stod redo. Fast detdär med god utsikt fick man ändå...uppenbarligen...eller för att citera Annika "tyckte det såg ut som tiden stannade lite". Mycket ögongodis...svarta jeans är en speciellt bra kombo på vissa.

Innan vi åkte hem visade jag Annika, på begäran, vissa speciella ställen åt Annika. Hon gick t.o.m. in vid ett, då blev jag orolig big time, vem vet vad hon kunde kommit ut med. Men nu vet hon var hon ska leta efter mig om jag går upp i rök, detta innan hon kallar in polis å sjöbevakning som hon brukar hota med :P

Efter lunchen satte jag mig nöjt ner i soffan. Stickade klart, fäste trådar och fransade den senaste halsduken medan jag såg klart säsong 4 av TVD (The Vampire Diaries).

 

Då satt det bra med frisk luft och en promenad som avslutades med en sväng via Torghallen där nötter och annat gott inhandlades samt en pratstund med D. A very good outing in other words.
En lång, varm dusch. En mysig hemmakväll för mig själv (förstår inte varför, jag är ju ett riktigt kap) och sen kröp jag till sängs mellan en renbäddad säng med vädrade sängkläder och strukna lakan. Ett kap som sagt.

Jag sov 10 timmar, minst, den natten. Det behövde jag nog på ett sätt. Sen tog det stopp. Har idag inte fått gjort något vettigt, något som inte tilltalar mig väldigt.Man kan ju inte ligga å låta sig en hel dag va. Visserligen har ju 2 blogginlägg skapats å ert tredje i huvudet så inte helt bortkastad dag. Å så måste jag, innan kl.23, komma mig ut till butiken efter kattmat åt mammas fyrbentingar, annars blir det kusligt imorgon, farsdag när butikerna är stängda och maten är slut.


God fortsättning på dagen. Just nu önskar jag att jag bodde i Jakobstad.

Ytlig...utseendefixering...

"Beauty is a curse of the world". Detta är en replik från serien Nip/Tuck. På ett sett kan man inget annat än art hålla med, på ett annat så har ju skönhet sina fördelar.
Jag har aldrig kunnat påstå mig själv vara utseendefixerad mot mig själv eller ytlig mot andra. Visst har jag anklagats för det, jojo, minns en kille många år tillbaka. Så fort jag nämnde honom sa alla "jo visst är han snygg men...". Det retade gallfeber på mig, inte för att jag förnekar att han var snygg då och är nog det fortfarande också helt ärligt. Men jag såg mer den inre skönheten än den yttre.
Mitt gamla jag var stolt över sig själv, gillade andra men jag hade nog en svaghet för skönhet. Om en man, en vacker man, tittade åt mitt håll, log, kanske pratade lite. Överhuvudtaget gav mig uppmärksamhet föll jag som en fura. DÅ var jag nog fruktansvärt ytlig faktiskt, det erkänner jag.
Nuförtiden däremot krävs det, för det mesta, mer än ett vackert anlete, ett leende och lite uppmärksamhet. Kanske för att mitt ego och självkänsla som set nog aldrig varit något fel på har växt en hel del de senaste åren. Jag vet att jag är värd min vikt i guld så hjärtat som bultar bakom min kommande partners bröstkorg ska inte vara vilket hjärta som helst.


För att par veckor sedan diskuterades det killar in på småtimmarna. Hur normerna har ändrats med året. Nuförtiden får killar vara lite mera kurviga. I bloody well hope so ;) Men jo, hellre en kille med mer kurvor än ett benrangel. Det tyckte jag förut, +45 kilo och känner detsamma ännu -45 kilo. Om detta kurvor sen är "muscles or meat"...det får variera person till person.

Men jag anser ändå en sak, allt är lättare när man är vacker.


"Beauty is a curse on the world"...kanske är det så...kanske inte...men jag har lärt mig något viktig av en kär person i min närhet. Man ska njuta av allt det vackra som man ser omkring sig, varesig det är ett träd, ett moln eller en vacker man! :D

Facts of life

"Men ibland är det svårt att va stark

Inte följa sitt hjärta

Och inte skicka nåt dumt sms

Att jag saknar dig så"

Helgen som varit var precis en sådan som här ovan beskrivs. Verkligen ingen mörk helg på något sätt...eller jo...ute, ute har det varit mörkt å trött och det är deras ännu idag. Jag jobbade hela helgen, känns det som när man har 2 morgonskiften en hel helg, men eftersom det var en helg med 2 söndagar känns det bättre. Hursomhelst, tillbaka till ämnet.
När jag vandrade där på jobbet tänkte jag bara hur härligt det skulle vara att ha någon där hemma som på mig och hur detta skulle gå till.
Alternativ #1. Tänk att komma hem till någon med öppna armar, hela "Honey, I'm home"-köret.
Alternativ #2.Jag å min partner går om varandra, han kommer från nattskifte just innan jag ska i jobb eller genast efter och ligger och sover när jag kommer hem. Jag får smyga in och se hur vacker han är när han sover, laga lite snabb frukost, te/kaffe, och sen väcka honom försiktigt.
Alternativ #3. Han HÄMTAR mig från jobbet...med bil eller till fots å ler stort när han ser mig och ger mig genast en varm kram.
Med tankar som dessa var det lätt att jobba fast man var trött :D Är ändå glad att jag behärskade mig, ringde inget samtal, skickade inget SMS och gick inte in på "fruktsalladsajten" och stämde träff... duktiga jag...

Fråga: "Ursäkta om jag frågar men, är du homosexuell?"
Svar: "Nej, det är jag inte"
Jag läste häromdagen på ett ställe på nätet. Och kände stackare...kom ut ur garderoben. Person är någon jag "känner" rätt bra...han är inte straight...vissa är uppenbara och han är en sådan. Chansen att jag skulle ha fel är minimal...men kanske har jag det ändå. Låt oss hoppas (eller nej, han är ju så söt) för det skulle vara hemskt om han bara är rädd att komma ut...

Denna vecka är jag ledig från jobbet. Inte semester tyvärr utan det finns helt enkelt inte jobb åt mig. En sak har jag lovat att göra...fixa till alla återstående datum för att fixa det sista till yrkesprovet. Jag vet att jag borde, att jag måste...men vilken mardröm. Det räcke3 att jag tänker på det så väller känslorna upp...ångesten, mår nästan illa. Att behöva träffa mina 3 bedömare igen, de som ljugit för mig, ignorerat sånt de inte borde, diskriminerat och rent ut sagt MOBBAT. Men om jag bara försöker igen har de LOVAT att godkänna mig och jag VILL ha min YRKESEXAMEN. Livet är inte lätt å innan jul SKA det vara klart. Speciellt när jag har chans till fast arbete snart...kanske...åtminstone fastare... Men jag mår så fruktansvärt dåligt och liten när det kommer till detta ämne men jag har ALDRIG låtit såna personer vinna och tänker inte börja nu.

Idag har varit en upptagen dag...jag som skulle sitta och sticka vantar på tummarna hela dagen har ÄNNU inte kommit igång... Jag erkänner att jag sov länge. Steg upp och visste att det första som MÅSTE göras är att betala räkningar. Vilken mardröm det är. Pengarna räcker inte till, det har de nog aldrig i mitt liv gjort men ibland, vissa månader är det värre.
Sen var det tvättberget, två turer till Ateljé Victoria och en tur till två butiker. Laga mat och skriva allt detta. Klockan tickar snabbt fram å mörkt som det varit ute har jag nog inte haft så bra fart på heller. Men...all tid i världen.
Och apropå att sticka… Gjorde en upptäckt idag. En vante är ALLDELES felstickad… färgmässig. Inte alldeles men för mycket för att jag ska acceptera det. Och hade jag rätt garn hemma… NEJ… vad trodde jag. Lade snabbt in en beställning som räcker till 3 par vantar o 3 par strumpor…”bara” 4 par vantar kvar att sticka, 4 par strumpor, en huvudbonad och en babyfilt… ja och en halsduk. I år är majoriteten av mina julklappar stickad, lite godis och annat smått å gott (som jag VET jag garanterat kommer hitta) här å där och allt löser sig,…yeah right….julklappar alltid ett problem...men ett rätt trevligt sådant... Något som ju borde accepteras av de flesta…I hope ;)

Ett sista uttalande. På halloween...lördagen, vänner väckte i Jeppis, en annan stod i baren. Jag satt hemma...och stickade. Visserligen skulle jag ju i jobb söndag morgon, men ändå, jag kände mig som en SÅ tråkig person. Förut skulle jag inte gillat Stadshotellet å t.ex. Melody (jag gillade det verkligen inte), men nu, vem vet.., det kunde ju varit jätteroligt. Sen kom jag på att jag nog inte var så tråkig, det hörde bara till min Halloweenkostym...

Skitstövelvarning

För antalet år sedan gick det en serie som hette Nip/Tuck. Jag gillade serien och har alla säsonger. Har inte sett den nu på år å dagar men menat det länge. Idag tog jag fram säsong 1 ur hyllan. Och genast insåg jag 2 saker...

#1. Julian McMahon (Cristian Troy i serien) i underkläder är väldigt lik "Peter Jöback" i underkläder... De som förstod detdär gjorde det och de som inte gjorde det får stå frågande...

#2. Jag gillar Dr. Christian Troy...en total skitstövel (även om det, när man minst anade det, visade sig att han verkligen hade ett hjärta (L)...men jag gillar honom...aka...jag faller för skitstövlar. Visserligen är detta faktum inte något jag nyligen kom på men ändå. Badboys är nice...att fantisera om men inget att "settle down with". Däremot skulle ju Julian McMahon vara helt ok...

Egentligen kunde jag tillägga ett #3. I Nip/Tuck finns också John Hensley
(Matt McNamara i serien). Så söt, så oskyldig, men också han en skitstövel ibland. Men hur kunde man säg nej.

 

Dessvärre försvann charmen med åren...känner mig VÄLDIGT ytlig i detta inlägg, det får man väl ibland ;D

Apropå badboys. I ett tidigare inlägg nämnde jag serien "Weeds"...där hade vi Pablo Schreiber
(Demetri Ravitch i serien). I like...kanske borde man hitta en snygg ryss ;) Visseligen tror jag det var Demetri jag gillade mer än Pablo

Update

Det är ett faktum, jag mådde verkligen inte bra förra veckan, eller första halvan av veckan ska vi säga. Jag skrev för att jag kände jag borde inte så mycket för att jag ville. Vilket nog märktes på det som skrivits. Inget flyt, ingen glädje eller kvicka uttalanden.

Nu är det nya tider...

Mån-tors (21.10-24.10)
Dåliga dagar. Verkligt dåliga dagar. Man tycket ju kablar att jag då borde varit på G...toppenhumör osv. efter hur roligt jag haft det helgen före men icke så nicke. Det var skitdagar. Diskuterade men en vän som så "". Hon var på besök, stickmöte(började med vantar på måndagen),  något jag personligen tyckte gick bra men...hon genomskådar mig..."". Det är skrämmande hur väl A.J. känner mig...
Men dagarna gick, den ena efter den andra. Mestadels gråa, ibland dimmiga bakom tårar men så spricker man ändå upp i ett leende ibland när GalaxyTabben plötsligt visslar till...jag är inte bortglömd...

Så kom ögonblicket, den stunden på Torsdagen när allting vände och sorgfloret flög iväg i vinden. Den kvällen dansade jag en timme för mig själv, genomsvettig och fick hoppa i duschen andra gången på några timmar...party party, happy happy.

Ibland behövs så lite...som t.ex. Smash...och jag som inte syndade för tillfället :P

Fredag (25.10)
Kvällsjobb den dagen så förmiddagen gick åt till att sticka på par...nåja...3? Det tar verkligen inte så länge att sticka ett par vantar...

Lördag (26.10)
En vanlig lördagsmorgon, på jobbet. Klockan tickade på som vanligt och vid kl.15 var det dags att gå hem. Jag hann knappt hem innan jag chattade med Dreya som bjöd mig på en spontan middag och sällskapsspelskväll. Jag, han, Ninna och Sofia. Min första tanke som senare blev muttrar sväng vare ja. Behövde inte ens fundera, men sen tänkte jag nog, så jag verkligen ja. Jag? Sällskapsspel? Jag gillar inte sällskapsspel (trodde jag) men man säger ju inte nej till god (vege)mat och trevligt sällskap. Och vilken tur att jag inte sa nej. När jag kom hem strax efter kl.02 på natten var jag "over the Moon". Om ett gott skratt förlänger livet kan den kvällen landa mig i Guiness rekordbok.

 

 

 

Söndag-torsdag (27.10-31.10)
Helt vanliga dagar, men positiva dagar. Vissa dagar kallade jobbet, andra inte. Vissa dagar var jag trött och andra inte. Men det jag gjiet dagligen är stickat...6 par vantar har stickats. Skulle visa bild nu men mycket är ju julklappar så...efter julen. Har nu bara 2 par kvar. 1 par åt Annikas dotter, matchande vantar till halsduken som blev till några veckor sedan. Efter det 1 par jag inte borde sticka, de matchar också en halsduk, kanske ligger alltihop kvar i något skåp om 10 år...men som jag brukar säga, just in Case :) Efter vantarna blir det strumpor...för stickade sockor är så GULLIGT. Hur kan jag då motstå frestelsen att vara till lags. Men vilken lång resår...ojoj....

Svartvitt så ingen ska kunna gissa sig till ägarrätten eftersom mycket är julklappar. Sen detta har 3 1½ vante stickats :D Å fler blir det hela tiden...

Fredag (1.11)
Ny månad, November, årets nästsista månad. Hur sjutton är det ens möjligt. Nåja, here we are.
För tillfället lider jag...verkligen...av något av det värsta som finns, av långsamt Internet. Gaaah. Hur ska man kunna leva på det sättet. Än så länge fungerar visserligen TV:n och DVD:n så... (ta i trä) Och äntill fick jag Bones säsong 8 idag...några lediga dagar räddade :)

En skön ledig dag...jag stickade, stickade och stickade. Kl.00:45 var 8:e paret klart och 9:e påbörjades. Avig, rät, avig, rät, rät, rät, rät... och plötsligt var klockan 03...så kan det gå :P


Lördag (02.11)
"Early. Hate early. Must kill early." (Kan ni säga var det citatet härstammar från får ni pluspoäng). Väcktes klockan 06:25. En kollega sjuk...inte riktigt vad jag planerade. Alls. Men också det gick bra :)
Väl hemma var det vila som gällde...och "Bones" och stickning...och när nätet plötsligt funkar...bloggpublicering...
Och senare ikväll...GLÖM INTE...Downton Abbey, Svt 1 kl.22:30...säsongstart säsong 4...spännande...kostymdraman, heligt :D

Hoppas Thomas hittar någon att vara på snart...

Movietime

Har under de senaste veckorna, månaderna averkat en hel del filmer så lite borde jag väl tipsa om.

"Solo".

En fin spansk film. Gaytema. Thrilleraktig. Om Manuel och Julio. Genom hela filmen visste man att något inte stod rätt till....med någon av hem....eller båda....men när slutet kom blev jag verkligen snopen och tänkte NEJ!!


"Weeds".

En bra TV-serie, jag har säsong 1-6 sedan tidigare men inte sett den på länge sen så fick jag häromdagen säsong 7 och påmindes om vilken underhållande serie det är.


"Jakten".

En dansk film. Behöver jag säga mer om varför jag gillar den. Sen kommer ord som Mads Mikkelsen och Lars Ranthe och jag är såld. Sen en verkligt bra film och story. Tänk vad mycket rykten och missförstånd kan leda till. Men ändå, de absolut sista sekunderna av filmen kunde man i min mening skippat.


"Iron Man 3."

Iron Man. Robert Downey Jr. Case closed.


Nåja...det blev inte så många tips...märkligt...menmen...det finns väldigt mycket bra film. Trust me... Jag är bara dålig på recensioner