24 timmar, 24, det är en jävligt lång tid ska jag säga. En
lång tid utan ett pip. Jag trodde jag skulle bli alldeles galen. Man tycker ju
kanske att folk som vet hur jag oroar mig BORDE ha vett att höra av sig… men
tydligen inte. Vilken tur jag är så väldigt förlåtande… :P Mer för vissa kanske ;) Men som sagt,
orolig som fan. Redan från morgonen. Vaknade som jag vet inte vad, från noll till klarvaken på en sekund. Tittade på klockan, 07:05. 5 minuter efter att planet
enligt schema skulle ha lyft. Å då sov man inte desto mera den morgonen.
Kollade med jämna mellanrum på mobil och
hoppades på något livstecken. Kom inte…
På kvällen när jag var nära att gå i
bitar så kunde jag inte låta bli att SMS:a. Jag bara måste, med risk för att verka
lite too much. Å när SMS inte går fram, och ej heller samtal. Nu är liksom inte
orolig mer det rätta ordet. Vankade av å an… med telefonen i hand. Ja, det var
ingen tidsskillnad men trots att det var natt hoppades jag att kanske någon typ
av kontakt skulle bli av. Till slut gick jag och ”sova”. För sova blev det ju
inte mycket av… mest vända å vrida på sig, å om jag sov vakna ur nån inte så
trevlig dröm (till skillnad från drömmar flertalet nätter innan :) ) och det är
ju inte direkt något man blir pigg av.
Men på morgonen pep äntligen telefonen till… mitt meddelande
gick fram (varför det inte gjorde det kvällen innan har jag valt att inte tänka
på) och några minuter senare kom ett svar. Jag var så lättad. Visst, hela
innehållet i SMS:et var väl inte direkt något jag ville läsa, en det var ändå
ett livstecken. Nu kunde jag äntligen
sova lugnt i några timmar.
Men den oron jag kände… säger bara det att om… OM… det
faktiskt skulle hänt något… jag vet bara inte vad jag skulle ta mig till. Nu
ska jag bara de kommande dagarna vara beredd på mindre kontakt än vanligt… ska
väl gå det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar