I lördags kväll (2 maj) skrev jag detta inlägg. På söndagen
läste jag det å kände att jag inte kunde publicera det. På måndag tänkte jag
att ”Jo, kan visst publicera det, jag är ju ärlig… så kände jag då”, men hann
inte… Å så har det varit… så… nåja… Nu så… Kan vara en fruktansvärt dålig idé
men sånt är jag bra på :P
Jag vet ingenting just nu.
Jag vet inte hur jag ska orka. Jag ser på framtiden å den känns liksom
inte SÅ ljus just nu. Jag vet faktisk inte HUR jag ska ta mig igenom maj månad.
Å med det uttalandet är jag rädd att ge någon skuldkänslor... vilket INTE är min
mening. Men jag vet faktiskt inte. Försöker nu tänka en dag i taget... Tänka
"det går snabbt...". Men det gör det inte.
Jag önskar jag inte kände. Just nu önskar jag att jag kunde
stänga av... Bli likgiltig till livet. Gå i OFF-läge, men vet inte hur jag
gjorde det längre. Men när att andas ibland känns som en stor uppoffring, då är
det liksom inte roligt längre. Hemma är det som det är... här BEHÖVER jag inte
se glad ut. Här kan jag byta till mjukiskläder å sitta i soffhörnet å stirra ut
i tomma intet mellan sovturerna om jag så vill. Men på jobbet... där gäller det
att jobba på å alltid se å låta glad å pigg. Detta mellan det att man gömmer
sig i någon bortre korridor eller avskilt hörn för att bara samla sig å räta på
sig igen å fortsätta.
Men det måste göras... en dag i taget. Ännu finns det väl
något att leva för... Hopp... å minnen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar