Love! Or was it?

Jag blev så glad när jag läste detta. Så glad för jaf förstod, förstod precis. Man kan väl lugnt säga att jag upplevt båda känslorna men det var först efter att jag upplevde #2. som jag insåg just detta. Att detta var sant. Så att plötsligt se det i skrift, å än till att Buddisterna tänkt detsamma. Intressant.

Jag trodde att när jag helt tappade fattningen bara genom ett leende eller ljudet av en röst, att DÅ var det äkta, att bara en speciell människa kunde få mig att känna så. Å vi vet ju hur det gick.

Så när jag sedan upplevde ett lugn… kunde andas ut… kände mig som hemma varsomhelt bara han finns vid min sida. Å den känslan slår allt med hästlängder. Alla fjärilar… ben som spagetti osv. Men jag kan inte påstå att dessa känslor inte finns… Nejdå… Men mest… oftast… ett lugn :D