Vardagsrapport

Livet snurrar på. En dag efter en annan... Här följer lite bilder på vad jag har sysslat med...

Dessa 2 videor fick jag till en morgon före å påväg till jobbet...

Från serien McLeods Daughters. Ja, snacka om att relatera...

Varje gång jag hör just denna del av denna låt kan jag bara tänka "Sista morgonen i London". Det var verkligen jorden vackraste blonda ängel som sov vid min sida just då...

Än en gång...relatera...

Bakom fasaden

"Pokka Pitää", "Håll masken", "Keeping up aperances, "Skenet bedrar". Serie  som handlar om "Hyacint Bucket (Bouquet)" har många namn beroende på språk. Men innehållet det samma.  Att hålla skenet uppe och visa fasaden av det perfekta i alla situationer, det är definitivt en av de viktigaste sakerna för Mrs. Bouquet.

Å jag kan relatera.

Oftast behöver jag väl inte dölja så värst mycket bakom en välgjord fasad utåt. Jag jobbar, sköter mig (typ) mår ok och har ett prydligt hem.
Väl endast på resa eller redan i Helsingfors jag försöker se mer avslappnad och världsvan ut än jag egentligen är. (Så gissa att jag inte gillar när man typ fastnar i en grind i Londons tunnelbana för att man inte vet vad man sysslar med å den man reser med bara sprungit före å sen småskrattar åt en!! (Ja blir ännu jävligt irriterad när jag minns det så vissa ska vara glada jag inte exploderade och han fortfarande lever!!))
Nu sa jag oftast.

Just nu är det väl lite mer pusslande. 
Jag går inte omkring å ser glad eller åtminstone helt ok glad ut per automatik. Jag får verkligen påminna mig själv att le å manuellt koppla på leendet för att inte se ut som ett åskmoln eller åtminstone allmänt blaha-blaha.

(Så här långt hade jag då skrivit igår fredag innan det blev lite fest är, ut å äta å dricka från jobbet. Jag var inte säker jag faktiskt ville gå. På något sätt lockade det inte men sist å slutligen glad jag deltog.  Mycket trevlig ger å speciellt slutet tyckte jag var riktigt trevligt. Hann visserligen med ett "fyllesamtal". Till ja, låt oss kalla honom Jonas om så det rätta namnet börjar på A eller D, beroende på vad man är van med.  Kan väl egentligen inte kalla det ett 100%-igt fyllesamtal heller eftersom jag fullt  medvetet ringde. Ville bara höra hans röst, saknade honom så väldigt helt plötsligt. Sa väl en del onödigt, kanske, också en fråga hur man ser på det, men det var ju trots allt sanning)

En "lite kort" parentes där nu...

Fortsätter där jag slutade.
Jag orkar inte plocka å städa på hemmafronten.  Just nu mår jag varken bättre eller sämre om allt är stökigt eller prydligt där. Jag ska väl ändå inga gäster ha. Själv sitter/ligger jag mest i soffan å stickar å kollar DVD eller ligger i sängen när jag är hemma så låt det vara stökigt för i jösse namn.

Sen en sak till.
Ja nu kommer nog en del undra om jag faktiskt är lite smått knäpp men, hej, det bjuder jag på.
Här i söndags tog jag en bild. Föreställande mitt finger. 

Kan bara säga att detta är ett sätt att stoppa sig själv från att bryta ihop där man står.  När man stiger ur bilen...Den sakta accelererar och åker iväg å det känns som ens inre knyts ihop, samtidigt som det känns så tomt å man slits i bitar.  Detta kanske en något drastiskt handling men ja... bättre än att bryta ihop....

Tror att jag avslutar detta inlägg där.
Å jag vill bara säga att jag skrev inte detta i jakt på medlidande. Jag säger det bara för att det är sanning å för att konstatera, mycket för mig själv, att jag inte mår tiptop å försöka figurera vad nästa steg är. Och för att visa att också solen har sina fläckar och att det är helt OK.

Oscar - Hat och kärlek

Han kunde inte hjälpa det.
Han kunde inte stå emot mera.
Bilfärden hem var inte lång, ca 20 km. Många gånger de gjort denna "resa" tillsammans Oscar och Jonas. Oftast hade Oscar ogillat det, det var ett tecken på att träffen var över osv. Helt ärligt hade det också, nån enstaka gång, varit en lättnad.  Helt ärligt talat visste han inte vad han kände denna gång.

Han tänkte tillbaka på eftermiddagen. Om han kisade lite med ögonen när han såg tillbaks på minnet av de senaste timmarna kunde man nästan säga att det varit som förr i tiden. Som om inget förändrats även om det snarare var så att allt var förändrat å ingenting var som förr. 

Ögonblicket Oscar steg av bussen fick han syn på Jonas gula bil, "Hmmmm, den var ännu inte tvättad...", och strax därefter steg Jonas ur å ställde sig å väntade nästan med öppna armar. Oavsett hur det kändes kunde ju inte Oscar neka till att det helt enkelt inte gick att sätta pris på deras möten.
Iväg på "fika", ett ord som Oscar hatade men hade lärt sig acceptera pga. (tack vare?) Jonas. En annan sak Oscar blivit van med efter dessa år med Jonas var att dricka kaffe å äta något gott på en servicestation. Oscar ville väl lite anse att detta var lite under sin värdighet. Jaja, lite märkvärdig måste man ju försöka vara :P
När de satt där vid bordet å pratade så undvek Oscar denna gång faktiskt inte att se på Jonas. Inte för att han längre EGENTLIGEN behövde studera honom mer ingående. Om sanningen skulle fram så kände Oscar till varje del av Jonas ansikte, troligen bättre än Jonas själv.  Fräknar, skrattgropar och rynkor. Allt fanns inristat i hans inre...
Men han tittade ändå.
Bara för att han kunde...För att han älskade vad han såg.

Efteråt var det bio. Inget märkvärdigt. Rätt opersonligt.  Ingen chans att umgås direkt men filmen var bra. Men ja... Där i den mörka biosalongen skärps sinnena en aning.  Man  känner värmen... Varje andetag... Ibland tror Oscar nästan han är mer koncentrerad på killen på hans högra sida än själva filmen.

Så ja det hade varit en  trevlig eftermiddag/kväll. På radion kommer plötsligt "Lorde - Royals". En låt som för Oscar alltid får tankarna att gå rakt till Jonas.  Å ja, det tar inte många sekunder (läs: hundradelar) innan Jonas visar alla dansmoves (and he got the moves ;) ) som man kan utföra sittandes å körandes en bil.
Å ja, då går det inte att hålla sig mer. Oscar ler. Hela vägen hem ler han. Och säger för sig själv: "Men lägg av att le jävla idiot :P ". Men det går inte. Han ler å tittar ibland ut...ibland på Jonas.
I dessa stunder är han lugn, avslappnad, bekväm, mår bra. Känner sig hemma.
Å hatar sig själv för att han tillåter dessa känslor.

Djupt inne Oscar hade en lägenhet, eller i ärlighetens namn, en hel våning stängts igen. Polistejp  runtomkring å vakthundar från helvetet stod utanför å skällde.  Just nu var allt borta å alla dörrar öppna.
I hans huvud hade alla minnen arkiverats i skrivskyddade mappar med krypterade lösenord.  Just nu fanns allt att se som i en öppen bok.

Han kunde inte hjälpa det...

Oscar - Jonas: Mötet

"Rummet Oscar satt i var mörkt. Inte ens TVn var på. Det såg ut som om allt höll på att rasa samman. På borde stod en flaska och ett upphällt glas champagne.  Som om han inte hällt i sig tillräckligt ur fickpluntan redan ikväll. Han hade precis publicerat en, i sina ögon, välskriven statusuppdatering:

"Jag såg på mig själv en stund i spegeln när jag kom hem...
Kom fram till att en skådespelare behöver ingen scen när livet är som mitt är.
Jag såg på mig själv å kunde inget annat säga att jag gjorde rollen bra...rent utseendemässigt
Men bara på bild... Den som spenderade kvällen med mig kan omöjligt säga att han kände igen mig...jag önskar han kunde
Jag tittade på den helt svartklädda figuren i spegel...sorgeklädsel, annat kunde inte sägas. T.o.m. halsbandet och armbanden i läder (läder ja, det har jag inte använt på flera år annat än i skor för att vara vänlig men den gesten har väl förlorat sin kraft om den nånsin hade någon...
Håret rakat igen...egenhändigt, jag måste ju lära att klara mig själv...
Allt som saknades var svarta örhängen men de hade glömts bort så öronen var tomma, helt klart en avvikelse...

Ja... En enastående rollprestation... Kritikerna hade jublar..."

Kvällen hade varit ett eldprov.  Från första stund. Han visste inte hur det skulle kännas att träffa Jonas igen efter tiden som gått. Såhär i efterhand kunde väl Oscar ha försökt vara mer Oscar... Men detta var nu en start.
En sak var dock säker. Från kvällens början utanför den asiatiskt restaurang..till cafét..bion..å kramen innan han steg ur bilen, hade Oscar inte förträngt å tryckt undan vad han verkligen så hade han lyst som solen hela kvällen med världens leende. Han kunde inte hjälpa det. Men inte ens Oscar var tillräckligt stark när Jonas började dansa...Gud...Oscar kunde inte motstå det.
Helt ärligt hade Oscar bara på dessa få timmar upplevt så mycket av det han älskade med Jonas. Småsaker ingen annan skulle tänka på.  Kramen till att börja med, även om den inte var lika bestämd som den brukar.  Följt av omtänksamheten. Sen kom leendet och det där ögonblinkandet.  Som sagt dansen...och det där speciella ljudet när han jäspar. Sen i biosalongens mörker kunde han inget annat än le för sig själv när han hörde "scratch scratch", tydligen skäggstubbe som kliade lite. Å till sist värme. Vid bion kunde han känns Jonas värme osa och Oscars händer var kalla å han önskade han hade fått värma dem hos honom.
En lista i stort sätt utan slut...
Var allt detta sen bra..Eller dåligt.. Det var ännu inte bestämt... Det var nu mest ett faktum.

Nu var det en dag i taget som gällde igen..."

Oscar, och kärleken som förändrade allt

”Oscar satt och tänkte över sitt liv. Vad det hade varit och vad som nu fanns kvar. Han tänkte på de senaste åren, tiden före det och hur allt var nu och hade blivit de senaste månaderna. Å han kom inte fram till något vettigt svar. Just nu kändes det mest som om att han levde i någon egen realitet mitt bland att alla andras liv gick vidare.

I sitt liv hade Oscar haft 2 stora kärlekar, Rasmus och Jonas. Eller nej, ska han nu vara helt ärlig hade det aldrig funnits någon annan som betytt ens hälften så mycket som Jonas.

För många år sen var Oscar säker på att Rasmus var den bästa, den finaste, mannen som ingen annan skulle kunna uppväga. Men sen, efter han träffat Jonas och lite tid gått visste Oscar, utan tvekan, att det han kände för Rasmus nog trots allt inte var så starkt som han en gång hade trott. Det han nu kände för Jonas gick inte att jämföra.

Så nu fanns det bara en sak. Att sörja. Oscar sörjde. Han var inne i en sorgeperiod, och den skulle nog komma att bli lång. Han sörjde det som varit, visst, men det var trots allt saker han skulle minnas, på gott och ont. Men det han sörjde mest var det som aldrig skulle komma att hända, allt det som Oscar drömt och fantiserat men som nu, med all sannolikhet, hade gått om intet. Oscar hade dock en del vänner och bekanta som nu ansåg att man inte skulle klaga på att det blivit som det blivit.

Aldrig skulle de jobba tillsammans.

Aldrig skulle de leva tillsammans.

Aldrig skulle de åka på alla resor och uppleva alla äventyr tillsammans.

Aldrig skulle Oscar få trösta Jonas när han var sjuk, mådde dåligt eller bara var ledsen.

Listan kunde göras evighetslång…

Ja, Oscar hade mycket att sörja. Han försökte att inte känna något alls just mu, ibland lyckades det faktiskt riktigt bra. Andra gånger inte. Om sanningen skulle fram saknade han Jonas något fruktansvärt. Han älskade honom fortfarande. Inte undra på. I Oscars ögon var Jonas perfekt. Trots hans fel var han perfekt, fel kunde man se förbi för en kille som han.

Nu skulle han ge vadsomhelst för en kram och en varm blick. Känna Jonas starka armar om sig och varma kropp emot sig. Ingen skillnad om det var en varm dag och Jonas var genomsvettig… Bättre kram kunde det aldrig finnas.

Å mitt i detta försökte Oscar distrahera sig med diverse andra förströelser, men, som allt annat var det ju heller inget som funkade. Oscar måste bära på någon slags förbannelse…

Fram med de svarta kläderna och sorgebindeln… Livet gick vidare… Men på vilket sätt…"

Det månatliga…

Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Roligt har det nog inte direkt varit men trots allt har ju tiden gått rätt fort senaste månaden. Dock inga förändringar… blivit något av en enstöring känns det som… Hemma jobba… via butiken eller posten eller vad jag behöver och så hem igen.  En tillvaro som funkar… å det är väl huvudsaken… Ibland städar jag och håller ordning här hemma, ibland inte… Det behövs ju liksom inte…

Om ingenting annat är jag ju åtminstone produktiv…

Men säger då det… Killar skulle skjutas. Inte är de lätta att hitta. Å nåt fel har ju alla. En del kan inte hålla kontakten och en konversation levande när nåt är nytt. Å andra säger allt är så bra å ser fram emot att ses igen men sen går de upp i rök eller har inte tid. Å inte nån skillnad på nationalitet heller… Lika jävligt om de så är från Kroatien eller Danmark…

Ibland undrar man ju verkligen vad man gjort för att förtjäna detta… 

Enkel fråga - Svårare svar

"Hur har veckan gått?"
Ja detta är väl egentligen en väldigt enkel fråga... För de flesta. Men nja, jag var osäker på vad jag skulle skriva och övervägde att svara med en fråga som "Vad vill du jag ska svara?". Men jag svarade ärligt "Ja du... Den har gått... Det är väl egentligen allt jag kan säga utan att ljuga... "
Hur positivt lät det egentligen?

Åtminstone talade jag ju sanning. För så har det varit,  en dag i taget. Inget mer med det. Nå dessa slängde jag ihop senaste dagarna.

En sak jag nå åtminstone fått gjort är att plocka fram allt jag stickat efter julen..fäst alla trådar och plockat undan allt stickat jag har som väntar på ägare i framtiden, packat ner snyggt å prydligt.

"Ordning och reda å städa på fredag"
Denna vecka blev det dock på torsdag.  Mestadels att ingen brytt sig och orkat tänka på ordning nu på ett bra tag.  Idag orkade jag nu nödvändigtvis inte heller men gjorde det ändå, det tog hela dagen. Men så hade jag något att göra. 

Bakade t.o.m. lite ikväll...men ingen kommentar om det.

Nu bara att fortsätta då...En dag i taget. Kanske vaknar jag upp imorgon å världen känns bättre.
Men jag tvivlar... Nå, jag klarar mig.

Känslor å minnen

En mur... En hög stark mur har jag byggt. I en månad nu.
Ett liv utan känslor (om inte stress räknas) å minnen... Ingen sentimentalitet. Inget sånt som i vanliga fall gör mig till den jag är.

Jag hittade denna idag.  Från ingenstans när jag plockade i bokhyllan. Jag vecklade ut den och mindes, inte kände nåt men mindes.  

Jag kommer igår när jag kom in i hytten. Glad. Å där låg denna, samt några karameller, på min kudde där i sängen. En trevlig hälsning...så typiskt just honom... Var så glad att vara där å få spendera all tid jag kunde med honom å sen få höra honom andas där bredvid hela natten.
Mindes allt men kände inget...

Men ikväll dök denna upp på facebook. Den var så otroligt slående och passande.  Den stämde ju verkligen in på mig, annat kan jag inte säga.
Å jag kände... Verkligen...

Orden gjorde ett hål i min mur släppte ut massa minnen. Och just där å då kände jag...massor...

Jag vet inte hur länge jag kommer att känna..Eller snarare inte känna... Det får tiden utvisa.  Jag har inte medvetet stängt av så vet inte hur jag knäpper på känslorna igen heller...

“For all sad words of tongue and pen, The saddest are these, 'It might have been'.” - John Greenleaf Whittier

Efter regn kommer solsken. Man kan ju också vända lite på det och saga att efter fest kommer vardag. För det är väl det som är på gång just nu. Den vanliga gråa vardagen (även om solen bländar min dataskärm precis som jag sitter och skriver detta). Men vardagen är nog inte så illa egentligen. Kanske är det lugnast så.

Mycket har ändrats i mitt liv senaste veckorna. Känslomässiga saker. Men när har väl mitt liv inte varit sådant. Jag är inte förvånad. Det finns bra perioder å det finns dåliga. Så är det väl trots allt i alla människors liv. Jag fick nu ungefär 3 ½ bra år (som ju nog visserligen inte var utan sina svårigheter). Så nu är det bara att ta en dag i taget och hoppas lyckan kommer tillbaka på ett eller annat vis. Till dess tar jag en dag i taget.

Hur jag sen mår? 

Ja. Svårt att säga. Jag känner inget alls just nu. Jag bara är. Så länge det funkar är det bra. Sen får vi se. Jag är glad jag har ett jobb, där kan man styra tankarna på annat å där kan man skratta å ha kul mellan varven. Sen kommer jag hem å ja… jag bara är. Sitter i soffan… stickar och kollar filmer å serier. Lite hushållsarbete kring det å sen är det dags att gå till jobbet igen. Så får det vara just nu. Jag klarar mig…

Passande att avsluta här med ett av mina favoritcitat från ”Titanic”.

”Outwardly, I was everything a well brought up girl should be. Inside, I was screaming.”

Det var jobbigt att komma hem från resan å vara ensam igen...

Även om påsk nu bara är någon stackars dag måste man ju bjuda till å pynta lite...

Blev visst en halsduk av lite restgarn här i påsk

“Better three hours too soon than a minute too late” – William Shakespeare

Det har gått väl över en månad sen jag sist gav mig tid att sätta mig ner och skriva lite här. Sociala medierna är många och en del kräver mer koncentration än anda… bloggen en av dem… alltså blir såna platser ofta mer åsidosatta.

Om jag nu ska fortsätta där jag slutade så skulle en reseskildring över veckan i London/Paris vara på tapeten. Jag kunde beskriva resan steg för steg. Varje händelse och uttalat ord. Varje känsla. För så välbevarat är den i mitt minne.

Men jag är ingen författare och jag kan på inget vis beskriva den resan på ett sånt sätt att det så det känns värdigt den. Så jag BÖRJAR med lite bilder.

Efter detta måste jag säga att båda ställena var upplevelser och platser jag definitivt vill besöka igen. En dag… Nu är det ännu lite för känslomässigt.

Det var en underbar resa. Jag VAR verkligen lycklig. Varje dag…varje minut. Enda från början.  Jag såg båten komma i hamn å Dreya skickade ”Hytt 7422”. Från det ögonblicket var lyckan 100%

Jag var kanske stressad å irriterad ibland, det förnekar jag inte. Men trots allt var jag LYCKLIG. Det var känslan som alltid vann. Jag levde min dröm just då… så som jag alltid ville ha det… (han å jag… på resa… lyckliga…) 

Men det var en dröm. Å man måste tyvärr vakna nån gång.