JAG finns faktiskt ännu kvar där inne…

10 oktober skrev jag sist. Jag skrev att jag önskar att jag fick skriva att inlägg SÅ fullt av glädje! Nu är vi kanske inte där riktigt ännu och jag är rädd det kan vara ett tag innan det. Men detta är väl en start.

När jag sätter mig ner framför datorns skärm känner jag låsningen i ryggen... höger sida just nu. Jag känner hur smärtan kryper ner för benen å molar på. Ibland kommer starkare smärta, som knivhugg. Men det stör mig inte… inte mycket… inte nu…

Inuti mig känner jag värmen… hur glädjen bubblar. På riktigt, inget jag bara försöker inbilla mig bara för att tro att det skulle få mig må bättre, utan något ÄKTA. Det var ett tag sen nu, men det är där å det ger hopp. Jag kan ännu känna så, glädje. Det är ännu inte helt ute med mig.

Jag måste bara få berätta detta…

Å orsaken… Ja… Jag kräver inte mycket…(...haha...) En god lunch… delad kaka… egentid... att bara vara… I rätt sällskap…

“My life stinks. Hey, let’s look into each other’s eyes and say “I wish I were you” at exactly the same time — maybe we’ll pull a “Freaky Friday.”

-Lorelai Gilmore, Gilmore girls

Jag sa till mig själv att ”när denna strumpa är klar så ta lite tid å skriv några rader”. Så det är det jag nu gör.

Det har verkligen inte varit mycket action här på bloggen på senaste tiden. Skrivandet har inte känts som någon prioritet… Eller nåja… jag har dillat å dagdrömt å ”skrivit” massa inlägg å storys i mitt huvud varje dag men det har aldrig kommit sig ner på pränt. Ibland tycker jag att det är synd när man kommer på något bra. Man tänker ”det där ska jag skriva upp sen…” men det blir aldrig så.  Skulle vara det där minneskortet man bara kunde ta ur huvudet å stoppa i datorn :P

Vad har nu hänt sen sist då…? Vilken fråga...

Jag önskar jag fick chansen att skriva ett inlägg så fullt av glädje att jag själv och alla som läser det kunde säga och tänka ”ÄNTLIGEN! Nu verkar det ju som han till sist lyckats”. Nu är det väl inte riktigt så. Ändå känner jag att senaste månaden väl varit… relativt ok. Jag har haft dåliga stunder ja… men kanske inte lika många som vanligt.

Låt mig lägga till lite bilder för att lite hjälpa detta inlägg på traven…

#1.

Ja ni ser rätt. Detta ÄR verkligen en stämpel från Stadshotellets nattklubbar. Så blev det förra lördagen. Blev tillfrågad å var lättövertalad. Lite smått rädd att det kunde ha haft något med mitt sällskap att göra. Men huvudsaken är väl att det var trevligt trots att det var en smått annorlunda förfest och sen Melody. Dock mysigt att sova på hotell. En trevligt å lugn söndag följde det kaffe på ABC i all enkelhet å att sedan ha någon som tar hand om en å lagar mat… ja, det händer inte ofta det inte. Tar gärna en repris efter på det i någon version närsomhelst.

Å måste säga att jag hade en intressant upplevelse på Melody. En ung kille ser mig… tar genast några steg framåt å säger ”Men er int é Tommen. Jag ha så läng meena att om jag råkar de igen ska jag be om ursäkt fö vilket asshål jag va i högstadiet. Kan do fölåt me?” Han tog riktigt i hand å jag förlät naturligtvis å sa att de som vet att de gjort något dumt å ber om ursäkt förlåter jag alltid. Önskar fler gjorde det. Sen hade vi faktiskt en riktigt trevlig lite pratstund.

#2.

Julen är på kommande och detta ska bli julklappar till många. Jag är en bit på väg men ännu långt kvar och försöker att ignorera tanken på hur länge det är kvar. Jag tänker det är ca. 2 ½ månad. Det låter å känns länge. Det där att det skulle vara 10 fredagar kvar som jag läste igår kändes mer skrämmande.

#3.

Jag saknar nätter som dessa.  I 2 somrar var detta mitt jobb och det är här på denna båt på mitt hjärta å själ egentligen finns. Men försöker inte tänka på det och är glad när jag nu inte får nå frågor om jag hört något därifrån. Den tiden kommer igen… nästa sommar om inte tidigare.  Å att bli sjöman på heltid. Ja, som sagt, min tid kommer. Så tänker jag… Inte mer… inte mindre…

#4.

Såhär har jag dock känt ett flertal gånger på senaste tid… Men så är det…

Å det var det då… Inte mycket mer att säga just nu. Återvänder till min soffa och lägger upp nästa par strumpor. Något på TV kanske å annars fortsätter jag på Vampire Diaries där jag nu är på säsong 3.. Länge sen jag såg från början så riktigt kul. Fick höra det lät som en mysig kväll. Hmm… Kanske. Men som jag sa, detta är min vardag. Då känns det inte så mysigt länge utan mer ensamt å ”såde ere no”.  Mysigt skulle varit när någon skulle legat bredvid i soffan eller donat på i köket eller legat i sängen med sin dator eller nåt liknande.

Ledig dag imorgon så den dagen blir väl lika som denna lördagskväll. På måndag återvänder jag till jobbet här i Nyykaabi. Ska bli konstigt att inte prata finska på jobbet faktiskt eftersom jag just nu t.o.m. går omkring å pratar finska med mig själv. 

Ny vecka. 

Nya möjligheter. 

På måndag ska jag IGEN försöka göra något åt dessa kilon… som många andra måndagar… 

Hade ju varit trevligt men sånt händer ju inte... 

Till sist 3 scener/klipp från VP som jag gillat hittills... Av olika orsaker...

”Luke: Good how? ;) ”

Tro det eller ej men det har gått nästan en halv månad sen jag senast skrev något. En ny vecka börjar imorgon med 14:e september, folk här och där har börjat räkna ner dagarna till julafton.  Stressar det mig? Inte då :P

Annars är allt som vanligt. Djupa dalar å rosa moln. Nåja… de där molnen är det väl inte direkt så många av men… En dag bättre, en annan sämre. Fysiskt och psykiskt. Mot det ena finns det värkmedicin å inflammationshämmande… Mot det andra… nåja, inga mediciner tar jag åtminstone, ännu…  

Jobb och lediga dagar… och de lediga dagarna, visst, på sitt sätt är de uppskattade men de dagar man jobbar får man åtminstone 8 timmar av någon typ av distraktion, å det är något jag VERKLIGEN välkomna!

Bland många andra tankar

En dag i taget å så ser vi vad som händer framöver. Jag håller tummarna och hoppas på något bra… 

Facebook vet

Hade tråkigt en kväll när jag satte mig framför datorn och på fb hade någon gjort ett test. Klickade på det för att se mitt eget resultat och tyckte det var riktigt underhållande så jag gjorde ett till… och ett till… och ett till… Å jag gillade faktiskt resultaten… Även om de kanske inte var så sanningsenliga alla gånger :P

Detta var bara några stycken ;)

Dags att fortsätta

Nu kan man mins säga att det var ett tag sen jag skrivit något. Många har säkert undrat hur jag riktigt mår eller om jag tänkt sluta skriva.

Har tänkt skriva så många gånger men under all tid som förflutit som har jag inte haft orken eller koncentrationsförmågan. Helt ärligt är nog varken det ena eller andra på plats nu heller men nu ska något skrivas. Det blir nog inte så bra som jag vill men det blir något.

Solen skiner. Vindstilla. Säkert varmt också. En perfekt söndag alltså… egentligen. Men hos mig är det inte så. Min hjärna å mitt hjärta samarbetar som vanligt inte och jag ifrågasätter hur allt blev såhär. Å jag VET svaret… men kan inget göra. Nu är det bara som det är å man får bara leva med det.

Men kan konstatera, 4 timmar på 10 dagar. Lite för lite att leva ännu 10 dagar på…

Nåja… Dags att sätta några små ord på pränt då…

Livs-situation #1. Kärlek

Man ska väl börja med det viktigaste å mest tragiska (skrattretande?) så har man det ur världen.

Och efter den meningen vet jag inte längre vad jag ska skriva. Det blir liksom alldeles tomt i hjärnkontoret. Kunde säga lika tomt som mitt hjärta, men en sak är väl säkert, mitt hjärta är ALDRIG tomt. Mitt hjärta är alltid fullt… överfullt… ibland svämmar det över. Allt detta med känslor som aldrig får något utlopp…

En dag är det min tur också… Eller hur, det måste det ju faktiskt vara. Men med vem. När jag, TYDLIGEN, inte träffat honom ännu lär det ju ta tid å evighet.

Om jag bara själv fick välja… Bara peka å säga, ”Jag väljer dig!” Å det skulle vara det. Men så funkar det ju inte… UPPENBARLIGEN.

En dag i taget… För det mesta går det trots allt att leva med smärtan, ensamheten, tomheten… Man blir van, trots att det är något man aldrig borde bli van med…

Var finns den knappen??

Livs-situation #2. Boende

Jag bor där jag bor. Å just nu känns det faktiskt ganska gångbart. Men ändå drömmar jag mig ofta bort. Nånstans. Till platser å lägenheter jag knappt vet var de finns. Ibland känns det som om det skulle kunna funka å ibland helt omöjligt.

Hade jag haft pengarna å möjligheten hade jag som sagt bara stuckit, som jag sagt tidigare, men trots alla rader på alla möjliga Veikkaus-spel så går man dessvärre mest på minus.

Men ett problem är… När jag ser mig själv i dessa nya städer och lägenheter så gör jag det väldigt sällan ensam. Så blir väl nog att stanna här i min inbodda 1:a på 35kvm i denna lilla stad… En fördel är ju att alla vet var de hittar mig :P

Livs-situation #3. Jobb

Vad kan man säga på detta ämne då. Jag jobbar och står i. 8 timmar om dagen, 5 dagar i vecka, eller åtminstone 15 dagar/ 3 veckor.

Å var då? Nå det senaste versionen är nu att jobba 3 veckor var på Avd.9/Björkbacka. Åtminstone lite nytt… inte så illa egentligen, omväxling behöver jag just nu men känns bra att få behålla lite av det gamla också. I denna fråga hade jag nog inte orkat byta helt å hållet. Så nu får det väl helt enkelt rulla såhär ett tag.

Båten då… JA… självklart är det ju ännu drömmen. Å (kanske, förhoppningsvis) inte bara för mig.

Men jag orkar inte hela tiden ligga på och tjata, påminna och fråga. Det hjälper ju fan inte och jag känner att jag inte ska behöva göra det. Å skulle de sen höra av sig om nån dag kan jag ju slå vad om att det skulle vara helt OMÖJLIGT att få ledigt från nuvarande jobb… så att… Har inte orken att kämpa mer på det området OCKSÅ!!

Livs-situation #4. Framtid

Ska jag ens uttala mig i denna fråga. Jag tvivlar. För tillfället ser jag inte direkt något ljus i någon tunnel. Inställd på att allt kommer fortsätta i samma hjulspår… å då blir det ju inte direkt bättre.

Får väl bara tänka på de ord som den väldigt betydelsefulla säger. ”Vem vet hur bra nästa år blir” eller ”Januari 2017, tänk va spännande”

När himlen rasar...

Fredagen 17.7.2015... En dag att minnas... Eller så inte, jag har inte riktigt kunnat bestämma mig ännu.

Å vad ska jag säga och var ska jag börja.


Hjärtat gör sina egna beslut. Hjärtat frågar inte vem du vill falla för. Det gör som det vill. Mitt hjärta bestämde sig för att att älska men glömde fråga kärlekens mottagare om där fanns ett hjärta att ge.
Mitt hjärta älskade ovillkorligen från första stund.
Mitt hjärta tog emot slag å sparkar trots att jag var den enda inblandade som ens visste det.
Mitt hjärta fortsatte älska. Väl medveten om situationen. Det hade många gånger känt på dörren mittemot och vetat att den var låst. Å mitt hjärta hittade inte nyckel.
Dag blev natt och sedan dag igen... Tiden gick å allt var bra. Den låsta dörren förblev låst.
Hjärtat va naivt å hade vant sig vid situationen. Såg dagligen mot den låsta dörren å tänkte att den då inte kommer öppnas under denna livstid. Men ändå...ett litet, litet hopp fanns ändå där långt inne å ibland när det var mörkt och ingen såg lade hjärtat en hand på det tröga dörrvredet, man kunde ju aldrig så noga veta.
Till slut gav hjärtat upp... Det kände aldrig mer på dörren.
Nästa dag hängde där på dörren en stor skylt med texten "Lägenhet till Salu"