“For all sad words of tongue and pen, The saddest are these, 'It might have been'.” - John Greenleaf Whittier

Efter regn kommer solsken. Man kan ju också vända lite på det och saga att efter fest kommer vardag. För det är väl det som är på gång just nu. Den vanliga gråa vardagen (även om solen bländar min dataskärm precis som jag sitter och skriver detta). Men vardagen är nog inte så illa egentligen. Kanske är det lugnast så.

Mycket har ändrats i mitt liv senaste veckorna. Känslomässiga saker. Men när har väl mitt liv inte varit sådant. Jag är inte förvånad. Det finns bra perioder å det finns dåliga. Så är det väl trots allt i alla människors liv. Jag fick nu ungefär 3 ½ bra år (som ju nog visserligen inte var utan sina svårigheter). Så nu är det bara att ta en dag i taget och hoppas lyckan kommer tillbaka på ett eller annat vis. Till dess tar jag en dag i taget.

Hur jag sen mår? 

Ja. Svårt att säga. Jag känner inget alls just nu. Jag bara är. Så länge det funkar är det bra. Sen får vi se. Jag är glad jag har ett jobb, där kan man styra tankarna på annat å där kan man skratta å ha kul mellan varven. Sen kommer jag hem å ja… jag bara är. Sitter i soffan… stickar och kollar filmer å serier. Lite hushållsarbete kring det å sen är det dags att gå till jobbet igen. Så får det vara just nu. Jag klarar mig…

Passande att avsluta här med ett av mina favoritcitat från ”Titanic”.

”Outwardly, I was everything a well brought up girl should be. Inside, I was screaming.”

Det var jobbigt att komma hem från resan å vara ensam igen...

Även om påsk nu bara är någon stackars dag måste man ju bjuda till å pynta lite...

Blev visst en halsduk av lite restgarn här i påsk

“Better three hours too soon than a minute too late” – William Shakespeare

Det har gått väl över en månad sen jag sist gav mig tid att sätta mig ner och skriva lite här. Sociala medierna är många och en del kräver mer koncentration än anda… bloggen en av dem… alltså blir såna platser ofta mer åsidosatta.

Om jag nu ska fortsätta där jag slutade så skulle en reseskildring över veckan i London/Paris vara på tapeten. Jag kunde beskriva resan steg för steg. Varje händelse och uttalat ord. Varje känsla. För så välbevarat är den i mitt minne.

Men jag är ingen författare och jag kan på inget vis beskriva den resan på ett sånt sätt att det så det känns värdigt den. Så jag BÖRJAR med lite bilder.

Efter detta måste jag säga att båda ställena var upplevelser och platser jag definitivt vill besöka igen. En dag… Nu är det ännu lite för känslomässigt.

Det var en underbar resa. Jag VAR verkligen lycklig. Varje dag…varje minut. Enda från början.  Jag såg båten komma i hamn å Dreya skickade ”Hytt 7422”. Från det ögonblicket var lyckan 100%

Jag var kanske stressad å irriterad ibland, det förnekar jag inte. Men trots allt var jag LYCKLIG. Det var känslan som alltid vann. Jag levde min dröm just då… så som jag alltid ville ha det… (han å jag… på resa… lyckliga…) 

Men det var en dröm. Å man måste tyvärr vakna nån gång.

På resande fot

Sitter här på tåget. 40 minuter till jag borde vara i Helsingfors så tänkte jag skulle passa på att plita ner några ord.

Jag är glad.
Jag är lugn.
Lycklig är att ta i (ännu)

Men livet känns faktiskt rätt bra just nu av olika orsaker. 

En liten väntan i Helsingfors innan "min" båt kommer i hamn å jag får återse Dreya  (ja med ordet "återse" låter det ju som vi inte sett på månader men kanske så det känns). En trevlig kväll å en natt på båten och imorgon är det LONDON CALLING :D

God fortsättning gott folk...tänker jag ha... Kommer hem om en vecka :)

Jag är fullkomligt HOPPLÖS

Jag har kallats detaljernas mästare.
Jag har kallats obotlig romantiker.
Jag har kallats en handfull andra saker med.

Men EN sak måste jag nu själv tillägga till den listan. Ja eller två faktiskt.

Jag är expert på att uppfatta saker fel å få till en höna av en fjäder.  Om jag läser något som jag i mitt huvud kan få till något jag inte skulle gilla så blir det så, jag målar precis den tavlan.

Denna gång kan jag dock inte vara annat än TACKSAM för att jag blev förlåten för ett sådant snedsteg. Å skämmas en aning.

Jag är verkligen inte felfri...Allt annat...

Ta en bild... Den räcker längre...

Jag har en teori, och den lyder som följande.
"Alla äkta Jakobstadsbor av det manliga könet måste vara korta och smala."

Jag kanske är helt ute och cyklar men så känns det verkligen.  Som folk tittar där.

"Å vem var detdär?" Den vanligaste frågan från mamma när vi går i Jeppis tillsammans. Å mitt svar är alltid "Jag vet inte".

Å jag vet verkligen inte. Men så många som höjer sin blick (ja de är oftast kortare än mig) å ser mig rakt i ögonen när de passerar. Eller de som redan på långt håll får syn på mig,  synar mig nerifrån och upp upp upp... Å sen har ögonen på mig tills vi gått om varandra.  Mamma har sen uppmärksammat att de alla ser rätt bra ut. Å ja, jag kan väl hålla med.

Sen ska ingen tro att kvinnorna är bättre... Men de tittar inte... De rent ut stirrar.. Vissa kan riktigt stanna till...tappa bort vad de sysslar med å rent ut sagt stirra...

Apa i bur kan man säga... Måste fundera vidare om detta är något jag kunde tjäna pengar på... Vem vet :P

Tänk... Ett kök...

För ett kort ögonblick igår var jag på rätt bra humör och drömde mig bort lite mellan hyllorna på Citymarket. Jag gick bland bl.a. köksattiraljer och tänkte om man hade ett nytt kök...Ett större kök. En annan lägenhet... Förhoppningsvis tillsammans med nån. 
Jag såg alla grytor och stekpannor.  Glasen, besticken och de små söta lergrytorna. Olika formar å redskap för bakning.  

TÄNK att få laga mat å baka, tillsammans med nån, å sen ha bjudning för våra vänner å familjer. 

Dock slets jag ur den fantasin när jag kom fram till att jag inte håller på att köper lägenhet med nån. Inte flyttar ihop.  Att jag inte alls köper någon typ av bostad. Att jag sagt för mig själv att jag inte gör det före jag flyttar ihop med nån eller hittar ett riktigt kap på ett ställe jag vet jag vill bo på...

Men för ett ögonblick var jag nån annan stans... Å bjöd på mat..kaffe å kaka...

Nyfikenhetens baksida

Jag ÄR en nyfiken människa. Det kan jag utan problem erkänna. När det kommer till personer jag älskar är jag många gånger värre än med någon annan person.  Jag vill veta allt å lite till, oftast troligen också ibland saker jag inte har med att göra. Vissa skulle kanske säga att det är för att jag behöver vara i kontroll. 

Men ja, det har sina baksidor. Snaror,  krokben och fallgropar. Å alla hittar jag med jämna mellanrum...

Ta igår t.ex.

En enkel fråga...
"Så vad sker nu då... mat å under täcket? :) "

Ett enkelt svar...
"Nope. Är påväg in till stan och äta ^^ "

Jag säger jag kan gissa vart å önskar en trevlig kväll (för det SKA man ju göra).

Men så gör jag det... Jag gör det verkligen. Jag ställer frågan "Med vem?" och gissar på 2 av de det brukar gå ut å ätas med.

Redan när jag ställt frågan visste jag att jag borde låtit bli... Att jag borde ta den tillbaka för svaret är ett jag INTE vill höra.

Nån timme senare kommer det...
"Nej det här var en ny bekantskap"

Som om jag inte det visste... Straffet för min nyfikenhet.
Jag ville inte höra det... Och speciellt INTE på kvällen till Valentine's Day.

Hade jag då föredragit lögner rakt av? Helt klart.

"Så vad sker resten av kvällen?"

#1. "Jättetrött som du märkte när vi pratade tidigare idag så blir nån serie...tror jag somnar ganska snabbt ^^ "

#2."Trött men ska in till stan å äta några av oss från jobbet... Ska bli skönt att gå rakt å sova efter det"

2 perfekta vita lögner. För att skona mig från sånt som är allmänt känt jag INTE vill höra...

Men ja...det var ju JAG som FRÅGADE... Jag skulle hållit käften...

En vecka senare

Tänka sig... flertalet inlägg på en och samma vecka,  ja det var ett tag sen det undret skett :P

Å hur har veckan varit då? Nåjoo... I det stora hela bra faktiskt. Vissa dagar  (onsdag å lördag) bättre än andra :D 

Men den har gått snabbt, så in i norden snabbt. 2 knappar borde det finnas i livet. Nr.1 är slowmotion-knappen så man kan bromsa lite å dra ut på ögonblick man vill hålla fast vid. Nr.2 är fastforward(snabbspolning)-knappen, ja vissa dagar är helt enkelt värre än andra.

Men så tog veckan slut... Det blev söndag. Vilken jävla dag alltså. Det är länge sen jag känt som idag. Allt har varit helt uppochner. Mellan kl.7-9 kunde jag inte sova mer fast jag gick å sova först vid 03-snåret. Jag vaknade och vände på mig... Sov lite och upprepade processen. Det värkte något infernaliskt. Så vid 9 gav jag upp. Å genast mådde jag pyton.  Det värkte ja... Det var fysisk smärta. Men i huvudet snurrade kugghjulen så de glödde å skapade en psykisk smärta som spred sig i kroppen. 

Å detta har sen fortsatt hela dagen. Förutom när jag för 1 timme eller 2 somnade alldeles utslagen. ..

Så idag har inte varit någon toppendag...

Men får väl blicka framåt.  5 dagar att jobba (det distraherar mina tankar) sen börjar ledighet å semester. Dock har jag 4 heldagar lediga innan jag åker ner till Helsingfors å sen vidare på resa. 4 dagar som jag hoppas inte tar kål på mig...

Å ja... Apropå dagar å tid. Om denna vecka kanske har gått snabbt så vet jag inte hur jag ska överleva om inte kommande 10 dagar fortsätter i samma anda... Redan idag började "ångesten" å saknaden... Fy på mig men jag kan inte hjälpa det...

Lite övrigt då också!

Nya nyckelband till jobbet. Jag gjorde ett när det behövdes i färgen björnbär men så ville de ju ha nya till alla nyklar :)

Frågan är då... Är dessa gröna eller gula? Jag köpte garnet med namnet på färgen som neongult...stickade det som gullt till jul.  Å plötsligt kallar folk det GRÖNT??

Som sagt...tiden är en märklig sak...

Och slowmotion också då ja...

Bla blä blah

Trevlig rubrik va. Men lite så känns det... Satt å tänkte på bussen påväg till jobbet idag att egentligen känns det ju rätt bra.. Eller det kändes inget alls å det var ju åtminstone bättre än när det känns dåligt...
Det har ju dock vänt lite igen... å just nu känns det... Allt känns.  Kände jag måste dra mig undan här hemma... Måste få stänga dörren om mig å känna lugnet å tystnaden. Vara själv å koncentrera mig på sånt jag kände jag behövde skriva. Så just nu sitter jag i duschen... men jag har ju golvvärme så helt ok.

Känner mig lite "ikke behövd" är fel... folk behöver ju tydligen mig till både ett å annat. Önskar bara jag kände mig behövd av de människor jag vill känna det från å som jag behöver. Jag önskar nån skulle lägga ner samma tid å tankar på mig som jag lagt på dem. Som omväxling bara. Men ni sitter jag här... Efter en dag på jobbet kan ensamheten vara bra.. Att bara få sitta på soffan å sticka å se film en välsignelse. Men just nu, ja, jag kunde SÅ gärna byta bort det mot något annat. Men tyvärr är väl det jag vill byta med något jag inte kan få så...

Jånä... Livet fortsätter...

Jag, verkligen ingen schysst människa

När ens vänner gör något som gör dem glada borde man ju vara glada med dem (å för dem). Å när ens vänner gör något stort å blir jättelyckliga borde man ju kunna lägga alla sina egna känslor och åsikter åt sidan å vara glad för deras skull.  Jag vet allt detta...

Var ännu på jobbet, arbetsdagen började lida mot sitt slut men jag stressade ännu lite. Telefonen pep till i fickan å jag tog av mig ena handsken, tog upp mobilen å såg att en vän skickat en bild. "Ok..." tänkte jag "...jag ska bara göra klart detta så kollar jag sen". Efter detta kom det ännu ett meddelande, en stor smiley, å min tanke var "Jaja...snart...". Efter en stund öppnade jag meddelande å något slog emot mig. Allt kom över mig på en gång... Så mycket olika känslor att de inte riktigt gick att identifiera... Med viss osäkerhet om jsg tolkat bilden rätt kollade jag fb i hopp om att finna svar. Jag suckade snabbt därefter å konstaterade "Ja...De är verkligen förlovade...". Jag önskar detta varit ett lättat glädjerop men det var det inte.
Jag har känt Anton i kanske 1 1/2 år... Ändå har vi aldrig träffats. Han bor ju trots allt i Sverige.  Vi har spenderat timmar framför datorn å telefonen å pratat.  På många sätt SÅ otroligt lika...ibland har det varit skrämmande.  Han har förstått mig är jag behövt ventilera ett å annat å han har sökt hjälp hos mig å tackat mig för all hjälp å stöd å sagt att jag har räddat hans liv. Att han inte funnits mer om han inte haft mig när allt var värst. På ett sätt tror jag detta också själv.
Men så träffa han sin kille. Å det har varit tårar å svek å lögner från dag ett. Med fina stunder däremellan.  Jag sade att endels tar det slut eller så är det de två för evigt... Jag hade tydligen rätt å alt.2 blev det. Sa det måste väl finnas nåt där annars skulle de gett upp för länge sen.  Men jag har lite svårt för denna relation, det kan jag ärligt säga.  Dels för jag anser att Anton är värt bättre å dels för att han i stort sätt förbjudits att ha kontakt med mig (pga. svartsjuka), detta något han som tur bryter mot ibland. 

Så NEJ. Jag blev inte glad när jag fick veta detta men jag ljög friskt. Även om jag självklart är glad om han är glad,  med vissa reservationer... Trots allt detta han vill...

Så att så är det. Vet inte varför jag skrev detta...kände bara att det måste ut så det här var då sättet det skedde på...

All lycka A och E... Kanske får jag vara bestman på bröllopet sen som utlovat...