Enkel fråga - Svårare svar

"Hur har veckan gått?"
Ja detta är väl egentligen en väldigt enkel fråga... För de flesta. Men nja, jag var osäker på vad jag skulle skriva och övervägde att svara med en fråga som "Vad vill du jag ska svara?". Men jag svarade ärligt "Ja du... Den har gått... Det är väl egentligen allt jag kan säga utan att ljuga... "
Hur positivt lät det egentligen?

Åtminstone talade jag ju sanning. För så har det varit,  en dag i taget. Inget mer med det. Nå dessa slängde jag ihop senaste dagarna.

En sak jag nå åtminstone fått gjort är att plocka fram allt jag stickat efter julen..fäst alla trådar och plockat undan allt stickat jag har som väntar på ägare i framtiden, packat ner snyggt å prydligt.

"Ordning och reda å städa på fredag"
Denna vecka blev det dock på torsdag.  Mestadels att ingen brytt sig och orkat tänka på ordning nu på ett bra tag.  Idag orkade jag nu nödvändigtvis inte heller men gjorde det ändå, det tog hela dagen. Men så hade jag något att göra. 

Bakade t.o.m. lite ikväll...men ingen kommentar om det.

Nu bara att fortsätta då...En dag i taget. Kanske vaknar jag upp imorgon å världen känns bättre.
Men jag tvivlar... Nå, jag klarar mig.

Känslor å minnen

En mur... En hög stark mur har jag byggt. I en månad nu.
Ett liv utan känslor (om inte stress räknas) å minnen... Ingen sentimentalitet. Inget sånt som i vanliga fall gör mig till den jag är.

Jag hittade denna idag.  Från ingenstans när jag plockade i bokhyllan. Jag vecklade ut den och mindes, inte kände nåt men mindes.  

Jag kommer igår när jag kom in i hytten. Glad. Å där låg denna, samt några karameller, på min kudde där i sängen. En trevlig hälsning...så typiskt just honom... Var så glad att vara där å få spendera all tid jag kunde med honom å sen få höra honom andas där bredvid hela natten.
Mindes allt men kände inget...

Men ikväll dök denna upp på facebook. Den var så otroligt slående och passande.  Den stämde ju verkligen in på mig, annat kan jag inte säga.
Å jag kände... Verkligen...

Orden gjorde ett hål i min mur släppte ut massa minnen. Och just där å då kände jag...massor...

Jag vet inte hur länge jag kommer att känna..Eller snarare inte känna... Det får tiden utvisa.  Jag har inte medvetet stängt av så vet inte hur jag knäpper på känslorna igen heller...

“For all sad words of tongue and pen, The saddest are these, 'It might have been'.” - John Greenleaf Whittier

Efter regn kommer solsken. Man kan ju också vända lite på det och saga att efter fest kommer vardag. För det är väl det som är på gång just nu. Den vanliga gråa vardagen (även om solen bländar min dataskärm precis som jag sitter och skriver detta). Men vardagen är nog inte så illa egentligen. Kanske är det lugnast så.

Mycket har ändrats i mitt liv senaste veckorna. Känslomässiga saker. Men när har väl mitt liv inte varit sådant. Jag är inte förvånad. Det finns bra perioder å det finns dåliga. Så är det väl trots allt i alla människors liv. Jag fick nu ungefär 3 ½ bra år (som ju nog visserligen inte var utan sina svårigheter). Så nu är det bara att ta en dag i taget och hoppas lyckan kommer tillbaka på ett eller annat vis. Till dess tar jag en dag i taget.

Hur jag sen mår? 

Ja. Svårt att säga. Jag känner inget alls just nu. Jag bara är. Så länge det funkar är det bra. Sen får vi se. Jag är glad jag har ett jobb, där kan man styra tankarna på annat å där kan man skratta å ha kul mellan varven. Sen kommer jag hem å ja… jag bara är. Sitter i soffan… stickar och kollar filmer å serier. Lite hushållsarbete kring det å sen är det dags att gå till jobbet igen. Så får det vara just nu. Jag klarar mig…

Passande att avsluta här med ett av mina favoritcitat från ”Titanic”.

”Outwardly, I was everything a well brought up girl should be. Inside, I was screaming.”

Det var jobbigt att komma hem från resan å vara ensam igen...

Även om påsk nu bara är någon stackars dag måste man ju bjuda till å pynta lite...

Blev visst en halsduk av lite restgarn här i påsk

“Better three hours too soon than a minute too late” – William Shakespeare

Det har gått väl över en månad sen jag sist gav mig tid att sätta mig ner och skriva lite här. Sociala medierna är många och en del kräver mer koncentration än anda… bloggen en av dem… alltså blir såna platser ofta mer åsidosatta.

Om jag nu ska fortsätta där jag slutade så skulle en reseskildring över veckan i London/Paris vara på tapeten. Jag kunde beskriva resan steg för steg. Varje händelse och uttalat ord. Varje känsla. För så välbevarat är den i mitt minne.

Men jag är ingen författare och jag kan på inget vis beskriva den resan på ett sånt sätt att det så det känns värdigt den. Så jag BÖRJAR med lite bilder.

Efter detta måste jag säga att båda ställena var upplevelser och platser jag definitivt vill besöka igen. En dag… Nu är det ännu lite för känslomässigt.

Det var en underbar resa. Jag VAR verkligen lycklig. Varje dag…varje minut. Enda från början.  Jag såg båten komma i hamn å Dreya skickade ”Hytt 7422”. Från det ögonblicket var lyckan 100%

Jag var kanske stressad å irriterad ibland, det förnekar jag inte. Men trots allt var jag LYCKLIG. Det var känslan som alltid vann. Jag levde min dröm just då… så som jag alltid ville ha det… (han å jag… på resa… lyckliga…) 

Men det var en dröm. Å man måste tyvärr vakna nån gång.

På resande fot

Sitter här på tåget. 40 minuter till jag borde vara i Helsingfors så tänkte jag skulle passa på att plita ner några ord.

Jag är glad.
Jag är lugn.
Lycklig är att ta i (ännu)

Men livet känns faktiskt rätt bra just nu av olika orsaker. 

En liten väntan i Helsingfors innan "min" båt kommer i hamn å jag får återse Dreya  (ja med ordet "återse" låter det ju som vi inte sett på månader men kanske så det känns). En trevlig kväll å en natt på båten och imorgon är det LONDON CALLING :D

God fortsättning gott folk...tänker jag ha... Kommer hem om en vecka :)

Jag är fullkomligt HOPPLÖS

Jag har kallats detaljernas mästare.
Jag har kallats obotlig romantiker.
Jag har kallats en handfull andra saker med.

Men EN sak måste jag nu själv tillägga till den listan. Ja eller två faktiskt.

Jag är expert på att uppfatta saker fel å få till en höna av en fjäder.  Om jag läser något som jag i mitt huvud kan få till något jag inte skulle gilla så blir det så, jag målar precis den tavlan.

Denna gång kan jag dock inte vara annat än TACKSAM för att jag blev förlåten för ett sådant snedsteg. Å skämmas en aning.

Jag är verkligen inte felfri...Allt annat...

Ta en bild... Den räcker längre...

Jag har en teori, och den lyder som följande.
"Alla äkta Jakobstadsbor av det manliga könet måste vara korta och smala."

Jag kanske är helt ute och cyklar men så känns det verkligen.  Som folk tittar där.

"Å vem var detdär?" Den vanligaste frågan från mamma när vi går i Jeppis tillsammans. Å mitt svar är alltid "Jag vet inte".

Å jag vet verkligen inte. Men så många som höjer sin blick (ja de är oftast kortare än mig) å ser mig rakt i ögonen när de passerar. Eller de som redan på långt håll får syn på mig,  synar mig nerifrån och upp upp upp... Å sen har ögonen på mig tills vi gått om varandra.  Mamma har sen uppmärksammat att de alla ser rätt bra ut. Å ja, jag kan väl hålla med.

Sen ska ingen tro att kvinnorna är bättre... Men de tittar inte... De rent ut stirrar.. Vissa kan riktigt stanna till...tappa bort vad de sysslar med å rent ut sagt stirra...

Apa i bur kan man säga... Måste fundera vidare om detta är något jag kunde tjäna pengar på... Vem vet :P

Tänk... Ett kök...

För ett kort ögonblick igår var jag på rätt bra humör och drömde mig bort lite mellan hyllorna på Citymarket. Jag gick bland bl.a. köksattiraljer och tänkte om man hade ett nytt kök...Ett större kök. En annan lägenhet... Förhoppningsvis tillsammans med nån. 
Jag såg alla grytor och stekpannor.  Glasen, besticken och de små söta lergrytorna. Olika formar å redskap för bakning.  

TÄNK att få laga mat å baka, tillsammans med nån, å sen ha bjudning för våra vänner å familjer. 

Dock slets jag ur den fantasin när jag kom fram till att jag inte håller på att köper lägenhet med nån. Inte flyttar ihop.  Att jag inte alls köper någon typ av bostad. Att jag sagt för mig själv att jag inte gör det före jag flyttar ihop med nån eller hittar ett riktigt kap på ett ställe jag vet jag vill bo på...

Men för ett ögonblick var jag nån annan stans... Å bjöd på mat..kaffe å kaka...

Nyfikenhetens baksida

Jag ÄR en nyfiken människa. Det kan jag utan problem erkänna. När det kommer till personer jag älskar är jag många gånger värre än med någon annan person.  Jag vill veta allt å lite till, oftast troligen också ibland saker jag inte har med att göra. Vissa skulle kanske säga att det är för att jag behöver vara i kontroll. 

Men ja, det har sina baksidor. Snaror,  krokben och fallgropar. Å alla hittar jag med jämna mellanrum...

Ta igår t.ex.

En enkel fråga...
"Så vad sker nu då... mat å under täcket? :) "

Ett enkelt svar...
"Nope. Är påväg in till stan och äta ^^ "

Jag säger jag kan gissa vart å önskar en trevlig kväll (för det SKA man ju göra).

Men så gör jag det... Jag gör det verkligen. Jag ställer frågan "Med vem?" och gissar på 2 av de det brukar gå ut å ätas med.

Redan när jag ställt frågan visste jag att jag borde låtit bli... Att jag borde ta den tillbaka för svaret är ett jag INTE vill höra.

Nån timme senare kommer det...
"Nej det här var en ny bekantskap"

Som om jag inte det visste... Straffet för min nyfikenhet.
Jag ville inte höra det... Och speciellt INTE på kvällen till Valentine's Day.

Hade jag då föredragit lögner rakt av? Helt klart.

"Så vad sker resten av kvällen?"

#1. "Jättetrött som du märkte när vi pratade tidigare idag så blir nån serie...tror jag somnar ganska snabbt ^^ "

#2."Trött men ska in till stan å äta några av oss från jobbet... Ska bli skönt att gå rakt å sova efter det"

2 perfekta vita lögner. För att skona mig från sånt som är allmänt känt jag INTE vill höra...

Men ja...det var ju JAG som FRÅGADE... Jag skulle hållit käften...

En vecka senare

Tänka sig... flertalet inlägg på en och samma vecka,  ja det var ett tag sen det undret skett :P

Å hur har veckan varit då? Nåjoo... I det stora hela bra faktiskt. Vissa dagar  (onsdag å lördag) bättre än andra :D 

Men den har gått snabbt, så in i norden snabbt. 2 knappar borde det finnas i livet. Nr.1 är slowmotion-knappen så man kan bromsa lite å dra ut på ögonblick man vill hålla fast vid. Nr.2 är fastforward(snabbspolning)-knappen, ja vissa dagar är helt enkelt värre än andra.

Men så tog veckan slut... Det blev söndag. Vilken jävla dag alltså. Det är länge sen jag känt som idag. Allt har varit helt uppochner. Mellan kl.7-9 kunde jag inte sova mer fast jag gick å sova först vid 03-snåret. Jag vaknade och vände på mig... Sov lite och upprepade processen. Det värkte något infernaliskt. Så vid 9 gav jag upp. Å genast mådde jag pyton.  Det värkte ja... Det var fysisk smärta. Men i huvudet snurrade kugghjulen så de glödde å skapade en psykisk smärta som spred sig i kroppen. 

Å detta har sen fortsatt hela dagen. Förutom när jag för 1 timme eller 2 somnade alldeles utslagen. ..

Så idag har inte varit någon toppendag...

Men får väl blicka framåt.  5 dagar att jobba (det distraherar mina tankar) sen börjar ledighet å semester. Dock har jag 4 heldagar lediga innan jag åker ner till Helsingfors å sen vidare på resa. 4 dagar som jag hoppas inte tar kål på mig...

Å ja... Apropå dagar å tid. Om denna vecka kanske har gått snabbt så vet jag inte hur jag ska överleva om inte kommande 10 dagar fortsätter i samma anda... Redan idag började "ångesten" å saknaden... Fy på mig men jag kan inte hjälpa det...

Lite övrigt då också!

Nya nyckelband till jobbet. Jag gjorde ett när det behövdes i färgen björnbär men så ville de ju ha nya till alla nyklar :)

Frågan är då... Är dessa gröna eller gula? Jag köpte garnet med namnet på färgen som neongult...stickade det som gullt till jul.  Å plötsligt kallar folk det GRÖNT??

Som sagt...tiden är en märklig sak...

Och slowmotion också då ja...