The art of making someone feel uncomfortable :)

En helt vanlig dag. Ute på ärenden... Kön där jag står é lång. Från ingenstans vänder sig plötsligt personen om. Man ser skräcken i hens ögon. Tanken är lätt att läsa "Men vad gör du här??". Eftersom det är oattigt att svara personer på frågor de bara tänkt så låter jag bli men mitt svar är enkelt, "För att jag BOR här".
När ett samtal börjar ser man hur obekvämheten växer..Vad kommer jag säga? Vad kommer jag fråga?. Jag vet dock hur man ska uppföra sig och bara ler å pratar vardagligt. Plötsligt ser man lyckan i obekvämhetens ansikte när den perfekta ursäkten dyker upp "Oj, nej nu måste jag iväg...blablabla"
Efteråt måste jag skratta...för mig själv. Tyckte själv det jag nyss varit med om varit väldigt komiskt, jag hyser inga agg. Det som hänt har hänt. Alla får stå sina kast. Känns faktiskt lite bra, den påverkan ens blotta närvaro kan åstadkomma... Bra för mitt ego :P