Oscar - Jonas: Mötet

"Rummet Oscar satt i var mörkt. Inte ens TVn var på. Det såg ut som om allt höll på att rasa samman. På borde stod en flaska och ett upphällt glas champagne.  Som om han inte hällt i sig tillräckligt ur fickpluntan redan ikväll. Han hade precis publicerat en, i sina ögon, välskriven statusuppdatering:

"Jag såg på mig själv en stund i spegeln när jag kom hem...
Kom fram till att en skådespelare behöver ingen scen när livet är som mitt är.
Jag såg på mig själv å kunde inget annat säga att jag gjorde rollen bra...rent utseendemässigt
Men bara på bild... Den som spenderade kvällen med mig kan omöjligt säga att han kände igen mig...jag önskar han kunde
Jag tittade på den helt svartklädda figuren i spegel...sorgeklädsel, annat kunde inte sägas. T.o.m. halsbandet och armbanden i läder (läder ja, det har jag inte använt på flera år annat än i skor för att vara vänlig men den gesten har väl förlorat sin kraft om den nånsin hade någon...
Håret rakat igen...egenhändigt, jag måste ju lära att klara mig själv...
Allt som saknades var svarta örhängen men de hade glömts bort så öronen var tomma, helt klart en avvikelse...

Ja... En enastående rollprestation... Kritikerna hade jublar..."

Kvällen hade varit ett eldprov.  Från första stund. Han visste inte hur det skulle kännas att träffa Jonas igen efter tiden som gått. Såhär i efterhand kunde väl Oscar ha försökt vara mer Oscar... Men detta var nu en start.
En sak var dock säker. Från kvällens början utanför den asiatiskt restaurang..till cafét..bion..å kramen innan han steg ur bilen, hade Oscar inte förträngt å tryckt undan vad han verkligen så hade han lyst som solen hela kvällen med världens leende. Han kunde inte hjälpa det. Men inte ens Oscar var tillräckligt stark när Jonas började dansa...Gud...Oscar kunde inte motstå det.
Helt ärligt hade Oscar bara på dessa få timmar upplevt så mycket av det han älskade med Jonas. Småsaker ingen annan skulle tänka på.  Kramen till att börja med, även om den inte var lika bestämd som den brukar.  Följt av omtänksamheten. Sen kom leendet och det där ögonblinkandet.  Som sagt dansen...och det där speciella ljudet när han jäspar. Sen i biosalongens mörker kunde han inget annat än le för sig själv när han hörde "scratch scratch", tydligen skäggstubbe som kliade lite. Å till sist värme. Vid bion kunde han känns Jonas värme osa och Oscars händer var kalla å han önskade han hade fått värma dem hos honom.
En lista i stort sätt utan slut...
Var allt detta sen bra..Eller dåligt.. Det var ännu inte bestämt... Det var nu mest ett faktum.

Nu var det en dag i taget som gällde igen..."

Oscar, och kärleken som förändrade allt

”Oscar satt och tänkte över sitt liv. Vad det hade varit och vad som nu fanns kvar. Han tänkte på de senaste åren, tiden före det och hur allt var nu och hade blivit de senaste månaderna. Å han kom inte fram till något vettigt svar. Just nu kändes det mest som om att han levde i någon egen realitet mitt bland att alla andras liv gick vidare.

I sitt liv hade Oscar haft 2 stora kärlekar, Rasmus och Jonas. Eller nej, ska han nu vara helt ärlig hade det aldrig funnits någon annan som betytt ens hälften så mycket som Jonas.

För många år sen var Oscar säker på att Rasmus var den bästa, den finaste, mannen som ingen annan skulle kunna uppväga. Men sen, efter han träffat Jonas och lite tid gått visste Oscar, utan tvekan, att det han kände för Rasmus nog trots allt inte var så starkt som han en gång hade trott. Det han nu kände för Jonas gick inte att jämföra.

Så nu fanns det bara en sak. Att sörja. Oscar sörjde. Han var inne i en sorgeperiod, och den skulle nog komma att bli lång. Han sörjde det som varit, visst, men det var trots allt saker han skulle minnas, på gott och ont. Men det han sörjde mest var det som aldrig skulle komma att hända, allt det som Oscar drömt och fantiserat men som nu, med all sannolikhet, hade gått om intet. Oscar hade dock en del vänner och bekanta som nu ansåg att man inte skulle klaga på att det blivit som det blivit.

Aldrig skulle de jobba tillsammans.

Aldrig skulle de leva tillsammans.

Aldrig skulle de åka på alla resor och uppleva alla äventyr tillsammans.

Aldrig skulle Oscar få trösta Jonas när han var sjuk, mådde dåligt eller bara var ledsen.

Listan kunde göras evighetslång…

Ja, Oscar hade mycket att sörja. Han försökte att inte känna något alls just mu, ibland lyckades det faktiskt riktigt bra. Andra gånger inte. Om sanningen skulle fram saknade han Jonas något fruktansvärt. Han älskade honom fortfarande. Inte undra på. I Oscars ögon var Jonas perfekt. Trots hans fel var han perfekt, fel kunde man se förbi för en kille som han.

Nu skulle han ge vadsomhelst för en kram och en varm blick. Känna Jonas starka armar om sig och varma kropp emot sig. Ingen skillnad om det var en varm dag och Jonas var genomsvettig… Bättre kram kunde det aldrig finnas.

Å mitt i detta försökte Oscar distrahera sig med diverse andra förströelser, men, som allt annat var det ju heller inget som funkade. Oscar måste bära på någon slags förbannelse…

Fram med de svarta kläderna och sorgebindeln… Livet gick vidare… Men på vilket sätt…"

Det månatliga…

Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Roligt har det nog inte direkt varit men trots allt har ju tiden gått rätt fort senaste månaden. Dock inga förändringar… blivit något av en enstöring känns det som… Hemma jobba… via butiken eller posten eller vad jag behöver och så hem igen.  En tillvaro som funkar… å det är väl huvudsaken… Ibland städar jag och håller ordning här hemma, ibland inte… Det behövs ju liksom inte…

Om ingenting annat är jag ju åtminstone produktiv…

Men säger då det… Killar skulle skjutas. Inte är de lätta att hitta. Å nåt fel har ju alla. En del kan inte hålla kontakten och en konversation levande när nåt är nytt. Å andra säger allt är så bra å ser fram emot att ses igen men sen går de upp i rök eller har inte tid. Å inte nån skillnad på nationalitet heller… Lika jävligt om de så är från Kroatien eller Danmark…

Ibland undrar man ju verkligen vad man gjort för att förtjäna detta… 

Enkel fråga - Svårare svar

"Hur har veckan gått?"
Ja detta är väl egentligen en väldigt enkel fråga... För de flesta. Men nja, jag var osäker på vad jag skulle skriva och övervägde att svara med en fråga som "Vad vill du jag ska svara?". Men jag svarade ärligt "Ja du... Den har gått... Det är väl egentligen allt jag kan säga utan att ljuga... "
Hur positivt lät det egentligen?

Åtminstone talade jag ju sanning. För så har det varit,  en dag i taget. Inget mer med det. Nå dessa slängde jag ihop senaste dagarna.

En sak jag nå åtminstone fått gjort är att plocka fram allt jag stickat efter julen..fäst alla trådar och plockat undan allt stickat jag har som väntar på ägare i framtiden, packat ner snyggt å prydligt.

"Ordning och reda å städa på fredag"
Denna vecka blev det dock på torsdag.  Mestadels att ingen brytt sig och orkat tänka på ordning nu på ett bra tag.  Idag orkade jag nu nödvändigtvis inte heller men gjorde det ändå, det tog hela dagen. Men så hade jag något att göra. 

Bakade t.o.m. lite ikväll...men ingen kommentar om det.

Nu bara att fortsätta då...En dag i taget. Kanske vaknar jag upp imorgon å världen känns bättre.
Men jag tvivlar... Nå, jag klarar mig.

Känslor å minnen

En mur... En hög stark mur har jag byggt. I en månad nu.
Ett liv utan känslor (om inte stress räknas) å minnen... Ingen sentimentalitet. Inget sånt som i vanliga fall gör mig till den jag är.

Jag hittade denna idag.  Från ingenstans när jag plockade i bokhyllan. Jag vecklade ut den och mindes, inte kände nåt men mindes.  

Jag kommer igår när jag kom in i hytten. Glad. Å där låg denna, samt några karameller, på min kudde där i sängen. En trevlig hälsning...så typiskt just honom... Var så glad att vara där å få spendera all tid jag kunde med honom å sen få höra honom andas där bredvid hela natten.
Mindes allt men kände inget...

Men ikväll dök denna upp på facebook. Den var så otroligt slående och passande.  Den stämde ju verkligen in på mig, annat kan jag inte säga.
Å jag kände... Verkligen...

Orden gjorde ett hål i min mur släppte ut massa minnen. Och just där å då kände jag...massor...

Jag vet inte hur länge jag kommer att känna..Eller snarare inte känna... Det får tiden utvisa.  Jag har inte medvetet stängt av så vet inte hur jag knäpper på känslorna igen heller...

“For all sad words of tongue and pen, The saddest are these, 'It might have been'.” - John Greenleaf Whittier

Efter regn kommer solsken. Man kan ju också vända lite på det och saga att efter fest kommer vardag. För det är väl det som är på gång just nu. Den vanliga gråa vardagen (även om solen bländar min dataskärm precis som jag sitter och skriver detta). Men vardagen är nog inte så illa egentligen. Kanske är det lugnast så.

Mycket har ändrats i mitt liv senaste veckorna. Känslomässiga saker. Men när har väl mitt liv inte varit sådant. Jag är inte förvånad. Det finns bra perioder å det finns dåliga. Så är det väl trots allt i alla människors liv. Jag fick nu ungefär 3 ½ bra år (som ju nog visserligen inte var utan sina svårigheter). Så nu är det bara att ta en dag i taget och hoppas lyckan kommer tillbaka på ett eller annat vis. Till dess tar jag en dag i taget.

Hur jag sen mår? 

Ja. Svårt att säga. Jag känner inget alls just nu. Jag bara är. Så länge det funkar är det bra. Sen får vi se. Jag är glad jag har ett jobb, där kan man styra tankarna på annat å där kan man skratta å ha kul mellan varven. Sen kommer jag hem å ja… jag bara är. Sitter i soffan… stickar och kollar filmer å serier. Lite hushållsarbete kring det å sen är det dags att gå till jobbet igen. Så får det vara just nu. Jag klarar mig…

Passande att avsluta här med ett av mina favoritcitat från ”Titanic”.

”Outwardly, I was everything a well brought up girl should be. Inside, I was screaming.”

Det var jobbigt att komma hem från resan å vara ensam igen...

Även om påsk nu bara är någon stackars dag måste man ju bjuda till å pynta lite...

Blev visst en halsduk av lite restgarn här i påsk

“Better three hours too soon than a minute too late” – William Shakespeare

Det har gått väl över en månad sen jag sist gav mig tid att sätta mig ner och skriva lite här. Sociala medierna är många och en del kräver mer koncentration än anda… bloggen en av dem… alltså blir såna platser ofta mer åsidosatta.

Om jag nu ska fortsätta där jag slutade så skulle en reseskildring över veckan i London/Paris vara på tapeten. Jag kunde beskriva resan steg för steg. Varje händelse och uttalat ord. Varje känsla. För så välbevarat är den i mitt minne.

Men jag är ingen författare och jag kan på inget vis beskriva den resan på ett sånt sätt att det så det känns värdigt den. Så jag BÖRJAR med lite bilder.

Efter detta måste jag säga att båda ställena var upplevelser och platser jag definitivt vill besöka igen. En dag… Nu är det ännu lite för känslomässigt.

Det var en underbar resa. Jag VAR verkligen lycklig. Varje dag…varje minut. Enda från början.  Jag såg båten komma i hamn å Dreya skickade ”Hytt 7422”. Från det ögonblicket var lyckan 100%

Jag var kanske stressad å irriterad ibland, det förnekar jag inte. Men trots allt var jag LYCKLIG. Det var känslan som alltid vann. Jag levde min dröm just då… så som jag alltid ville ha det… (han å jag… på resa… lyckliga…) 

Men det var en dröm. Å man måste tyvärr vakna nån gång.

På resande fot

Sitter här på tåget. 40 minuter till jag borde vara i Helsingfors så tänkte jag skulle passa på att plita ner några ord.

Jag är glad.
Jag är lugn.
Lycklig är att ta i (ännu)

Men livet känns faktiskt rätt bra just nu av olika orsaker. 

En liten väntan i Helsingfors innan "min" båt kommer i hamn å jag får återse Dreya  (ja med ordet "återse" låter det ju som vi inte sett på månader men kanske så det känns). En trevlig kväll å en natt på båten och imorgon är det LONDON CALLING :D

God fortsättning gott folk...tänker jag ha... Kommer hem om en vecka :)

Jag är fullkomligt HOPPLÖS

Jag har kallats detaljernas mästare.
Jag har kallats obotlig romantiker.
Jag har kallats en handfull andra saker med.

Men EN sak måste jag nu själv tillägga till den listan. Ja eller två faktiskt.

Jag är expert på att uppfatta saker fel å få till en höna av en fjäder.  Om jag läser något som jag i mitt huvud kan få till något jag inte skulle gilla så blir det så, jag målar precis den tavlan.

Denna gång kan jag dock inte vara annat än TACKSAM för att jag blev förlåten för ett sådant snedsteg. Å skämmas en aning.

Jag är verkligen inte felfri...Allt annat...

Ta en bild... Den räcker längre...

Jag har en teori, och den lyder som följande.
"Alla äkta Jakobstadsbor av det manliga könet måste vara korta och smala."

Jag kanske är helt ute och cyklar men så känns det verkligen.  Som folk tittar där.

"Å vem var detdär?" Den vanligaste frågan från mamma när vi går i Jeppis tillsammans. Å mitt svar är alltid "Jag vet inte".

Å jag vet verkligen inte. Men så många som höjer sin blick (ja de är oftast kortare än mig) å ser mig rakt i ögonen när de passerar. Eller de som redan på långt håll får syn på mig,  synar mig nerifrån och upp upp upp... Å sen har ögonen på mig tills vi gått om varandra.  Mamma har sen uppmärksammat att de alla ser rätt bra ut. Å ja, jag kan väl hålla med.

Sen ska ingen tro att kvinnorna är bättre... Men de tittar inte... De rent ut stirrar.. Vissa kan riktigt stanna till...tappa bort vad de sysslar med å rent ut sagt stirra...

Apa i bur kan man säga... Måste fundera vidare om detta är något jag kunde tjäna pengar på... Vem vet :P