Journalinlägg

Senast jag skrev något om hur jag mådde har jag för mig att jag sa att jag faktiskt mådde bättre.
FEL!
Antar det var något tillfälligt... Beronde på vad som händer å sker i livet så kan det helt plötsligt få ett uppsving och man inbillar sig att "jo, nu är det faktiskt bättre... på riktigt". 

Allt som jag kan säga att faktiskt ÄR bättre är att jag har inte nån extrem värk som plågar mig, den som är nu är överkomlig. Men det är med en Pronaxen om dagen... När de är slut blir det inte nådigt. Vet redan hur de känns om jag skippar att ta det lilla pillret bara för en dag eftersom jag tänker "jag ska ju bara vara vara hemma å inte göra nånting". 
Men ja, något positivt.

Men sen kommer resten. Å där har jag nu svårt att finna något positivt.

Jag har alltid varit ensam om man säger så. Aldrig varit den med massa vänner å syskon som dragit i en och man har aldrig haft en lugn stund. Aldrig varit den som fått kolla i kalendern om jag faktiskt har tid att ses eftersom jag har så mycket planerat. Så jag har kunnat hantera att vara ensam. På ett sätt accepterat det. Har varit på jobbet...och sen inget. 
Men det finns väl en gräns nån stans och jag vill påstå att den gränsen är uppnådd  (för länge sen).

Jag har ett hem som jag får komplimanger. Så ombonat, hemtrevligt... Jag får höra hur välkomnande och omtänksam jag är.  Oj vad jag skulle förtjäna nån och hur lyckliga den skulle vara som hade mig...

Å nu vill jag verkligen få denne. På riktigt, något som kan kallas stadigvarande.
Vi behöver inte sitta ihop dygnet runt, nej. Inte ens bo tillsammans. Jag kunde lätt acceptera avstånd å perioder när vi inte ses om jag bara visste han var min och att när det ringde på dörren kl.05 på morgonen visste jag att nu var han hemma och kom genast till mig.

Detta är bara en sån kall ogästvänlig plats...