Återigen var det dags att packa väskan. Jag börjar bli van. När torsdagen kom hade jag 5 arbetsdagar i ryggen och mycket annat att göra så just det där med att packa kom lite i sista rummet, och klockan DEN gick. Väldigt mycket annat hann jag med, till Jeppis för att handla lite till teaterns servering, baka en kaka (det var extremt smidigt just denna gång), ha främmande; ett kärt återseende... listan kan göras hur lång som helst. Men nå cyklande blev det INTE. Det kändes lite surt. Men det hann ändå bli stressigt som det var.
Klockan 23:30 lämnade vi staden med fullpackat bagageutrymme (vi skulle ju vara en hel helg borta :P ) och tog sikte på Hankmo. Där blev det en kopp kaffe och en kakbit innan vi åkte vidare.
Vägen till Åbo var lika lång som den brukar men värst är ändå sträckan Vasa-Kristinestad. Jag ihoptryckt i baksätet, missbrukade Fishermans friends och sov några små stunder. Tror jag var aningen övertrött.
Åbo kom till slut, så också hamnen och incheckning. Allt mycket smidigare och bekvämare med bil. Ombord på Amorella hade vi denna gången hytt. Vilken "lyx". Allt mycket lugnare och mer vilsamt, det fortsätter vi definitivt med... Stickade några varv, sov en timme, åt och drack på ett café och shoppade lite Taxfree, som som man ju gör.
I Mariehamn tog vi oss själva ut till Geta. Tydligen, fick jag reda på på lördagen hade vi fått ta nå konstiga omvägar pga. vägarbete, detta något som inte störde mig eftersom jag somnat innan vi ens lämnat Mariehamn.
(Som ni märker sover jag lätt i bilar...men bara om det är tråkigt och chauffören inte är trevligt pratsam eller snygg)
Vi tog som vanligt kärleksfullt emot, det kändes som vi varit därifrån längre än de få veckor som faktiskt hade gått... Bäddsofforna på vinden var redan utbäddade och vi spenderades resten av dagen med att bara ta det lugnt, spela kort, prata och skratta samt bara njuta.
Lördagen kom, dagen vi kommit för. Dagen då lilla Lucas skulle döpas. Vi vaknade ganska tidigt, som vi överlag gör där...märkligt. En skön förmiddag, med en OTROLIGT god frukost tyckte jag. Min bestod nämligen av rostat vitt bröd med smör och pålägg, och till det en STOR kopp te med mjölk och socker. En frukost av den kalibern hade inte åtnjutits på evigheter. Längre fram på dagen stack de finklädda föräldrarna till församlingshemmet för att ställa till och vi 3 övriga fick sköta Lucas. Som tur var visste han tydligen att vi ju skulle ställa oss och sov så gott i sin säng...
Ett vackert dop i kyrkan där Lucas Jan Rafael officiellt fick sina namn följdes av trevligt kaffedrickande i församlingshemmet. Vi från fastlandet var ju nya för alla andra på dopet så det blev väldigt mycket att ta i hand och presentera sig. Dagar som dessa säger man nog sitt namn oftare än vad man annars gör på ett helt år.
Smörgåstårtan var otroligt god (fast det var fisk :O ) likaså den söta tårtan och Nettans gudomliga mockarutor. (Om ni inte fattat det ännu så existerar inte LCHF på Åland)
En rolig historia jag fick höra när vi kom tillbaka till Tallbacka, morbror Dan berättade:
Efter dopet när bara de närmaste och serveringspersonalen (som bestod av vänner) var kvar hade den ena frågat av Dan, lite försiktigt och generat om jag var homosexuell. Hon kände att hon hade stirrat på mig när hon hälsat på mig...jag var ju lång och stilig men det var ändå något annorlunda. Sedan när hon stått och serverat kaffe hade hon igen sett mig och glömt bort sig och hällt kaffe tills det svämmade över i koppen och kom på duken. Dan hade bedyrat att nejnej, jag var helt och hållet hetero, min flickvän var kvar på Tallbacka. Hon hade bara gapat tills han förklarade att han skämtade.
Jag tar inte illa åt mig utan skrattade glatt åt det jag fick höra, märkte ju inte ens att hon skulle stirrat men förundrad ändå över en del människors små hjärnor.
Resten av kvällen förlöpte lika som fredagens dito...ända skillnaden var att jag var BETYDLIGT piggare.
Söndagen, dagen för hemresa var plötsligt här. Med tungt hjärta packade vi ihop och lämnade Geta. Sist var det lättare när vi visste att vi skulle återvända om några veckor men nu tar det nog någon månad...men som vi sa att när det kommer nå vintersemester så...bussarna och båtarna går ju dagligen...,
Resan över med Viking Grace gjordes behagligare tack vare att vi hade hytt också här. Jag stickade, frossade i "Julia" karameller och lyssnade på ljudboken "Torka aldrig tårar...del 2". En halsduk blev klar förutom att den ska sys till en tub och trådar ska fästas.
På bilddäck lades sedan nästa projekt upp. En sjal till jobbet åt de frusna tanterna. Denna stickades det på hela vägen hem trots att det var mörk i baksätet. Än så länge har jag inte ens hunnit titta på den sen jag kom hem...typiskt...
Annars så, detta , med stående bord på båtar. På hemvägen var det just på ett sådant sätt vi mättade våra kurrande magar. Till att börja med var det svindyrt. Utbudet var sen en besvikelse, har sett bättre men också betydligt sämre men man tycker ju att det ALLTID borde bara lika. Dock fanns det saker jag retade mig extra på. Båda hade att göra med barn.
# 1.Först var de överallt. Tydligen hade det varit nå fotbollsmatch eller liknade på Åland eller i Sverige som de varit på men i den fulla restaurangen var de sedan i vägen överallt...precis överallt...jag kunde ju bara gått rakt över dem men det kunde ju varit oartigt.
# 2.Mat såsom pommes frites och hamburgare räknades tydligen som mat för små barn och inget vuxna ville ha för dessa var lagt vid en speciell serveringsdisk i barnnivå. Just så. Jag var väl också sugen på sådant. Visst, jag såg vuxna som var där och plockade åt sig men det kändes verkligen inte rätt. Var det placerat, i för mig, knänivå så fick det väl där vara då. Men oschysst, så orättvist.
Vi kom hem närmare 2 på , morgonen...jag kröp glatt ner i den egna sängen och somnade genast.
