Jag...eller någon annan...har väl aldrig påstått att livet skulle vara enkelt, så är det men ibland känns det som om det är lite mycket.
Mitt humör är för det mesta gott. Lite dalar och träsk kommer ibland men det är det. Men senaste veckan var det väl lite att ta i (idag inräknat).
Från ingenstans har det sköljt över mig. Om och om igen. Förmiddagar på jobbet var inget att rekommendera, man har städat för sig själv, torkat sängar och bord som man gjort tusentals gånger de senaste åren så allt går på rutin och man behöver inte tänka. Farligt farligt. Från ingenstans bränner tårarna bakom ögonen, luften går ur mig, jag får ta spjärn mot en säng (förhoppningsvis/troligen är rummet tomt eller patienterna inte närvarade) och sen är det över på en sekund eller två. Till nästa gång. Men det gör ont...minnen, drömmar, förhoppningar....allt uppenbarar sig samtidigt. "Var är du?" är exempel på frågor jag fått höra, då främst av Annika som ser på mig när jag befinner mig på plats bara rent kroppsligt.
Majoriten av tankarna är ju XY-relaterade (förvånade någon?). Jag saknar varma omfamningar på kalla nätter...mjuka händer mot min hud... Borde kanske ta och skriva en Harlekin...jag är full av idéer. Är det sedan 1 speciell man eller 10 olika...spelar faktiskt ingen roll...en räcker gott och väl...trust me...
2013 skulle vara förändringens år. Det har det ju minsann varit...men det känns som det stannat av och ännu har jag saker jag vill ändra på...som t.ex. relationstatus...
"The worst feeling isn't being lonely. It's being forgotten by someone you would never forget."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar