torsdag 31 december 2015

And so...the end is near...

Vi här i Finland är nu inne på årets sista timme. Visst är det då man borde tänka tillbaka på året som gott å reflektera över hur det varit?  Är de det jag tänker göra?  Absolut inte.  Egentligen rätt glad av med detta år just nu. Trots allt kan väl framtiden bara vara bättre än hur det är just nu.

När jag frågat folk hur de tänker fira så har tydligen de flesta haft festplaner av något slag, vissa mindre,  andra större. Å när de sen frågat tillbaka hur jag tänker fira har de alla nästan svarat med ett besvärat "Oj..."  Å man vet hur de tänk att de nog inte så GLATT berättat om sina trevliga planer utan kunde varit mera nedtonade. Vadå...Bara för att jag sa sanningen, att jag skulle spendera kvällen ensam å troligen dricka en aning...Något fel med det kanske...? Tydligen...
Om jag fått välja, hade jag haft det annorlunda?  Svar: "Ja,  självklart!" Jag hade inte haft något problem att gå på fest eller spendera kvällen med en vän/vänner... Men nu blev det inte så... Jag ÄR inte så lyckligt lottad. Och bara för att man blir besvärad blir det ju inte bättre för mig...

Så nu sitter jag här...

Året har varit vad det varit.  Jag hade planer för det  (fast jag inte nödvändigtvis gör upp planer) men ödet och MÄNniskor i mitt liv ville inte samarbeta. Så som vanligt sätter jag min tro till framtiden.  Jag håller som alltid fast vid halmstrån och hoppas fast hoppet är ute... 2016, snälla,  jag ber,  leverera fort så jag vet att det verkligen var mitt år det här.  Kom igen 2016..Kom igen!!

onsdag 30 december 2015

A Christmas Carol

När jag nu sitter här försöker jag kalibrera mitt huvud, ställa tillbaka det till julaftonskvällen och känslan när jag på småtimmarna kom hem. Jag hade tänkt skriva redan då, jag var så exalterad, redo att skriva men, det visade sig, alldeles för uppspelt. Kunde inte koncentrera mig. Så det blev inte av... Sköt upp det å sköt upp det men nu så...

Vi kan väl lugnt säga att jag inte såg fram emot jul i år. Jag gjorde som sagt det som skulle göras också så var det med det. Å sen satte jag mig ner å väntade att det hela skulle vara över. Men ja, det blev inte så illa.

När jag vaknade på morgonen...så var det på soffan. Sängen var renbäddad på kvällen å om det var det enda jag fick så var det att krypa ner i en renbäddad säng på julaftonskvällen. Jag drog på mig samma mjukisbyxor och den "aningens" stora klasströjan från 9c som jag gått i de senaste dagarna.  Dags att koka gröten å titta till julskinkan när mamma inte var hemma just då. Duka bordet... försöka få allt att se fint ut.
Julmiddag blev det... Tänkte jag skulle bytt kläder innan, men jag "hann" inte...  Big deal, det var ju ändå bara familjen.  Ja, och naturligtvis åt man för mycket för snabbt. Allt enligt tradition.

Maten plockades undan. Mamma diskade, jag torkade. Om jag får säga det själv så gjorde vi ett bra jobb.  Men vi tog beslutet att nästa år ska det förberedas mer :)
Mamma åkte i jobb å jag tog en tur ner i källaren. Av nån konstig anledning hade inga vinterkläder kommit sig ur förrådet ännu i år och det ända jag kunde tänka mig att ha på mig på kvällen när, ja man får väl säga jag var bortbjuden, var den svarta stickade tröjan med huva.  Första förrådet...första lådan... överst i lådan. Tänk hur smidigt den jakten gick :P

En lång dusch..gjorde mig redo och så blev jag hämtad. Glad för vänner som inte har något problem att hämta å köra mig när vi ska på något...
Sen spenderas kvällen i Karby hos Dreya å hans familj. 3:e året i rad, en väldigt trevlig tradition  :)
Så skönt att bara vara,  hänga med,  inga måsten.  Man anländer å välkomnas glatt..bröderna sitter i köket å fixar med maten. Man får sätta sig ner å bara se på och genast serveras man ett glas vin. I detta fall behövde jag inte det för att klara av kvällen, här är det svårt att inte känna sig bekväm. Arbetarna i köket roterade och man hamnade i vardagsrummet framför "Mr Beans Jul".

Blev lite julmiddag nr.2 för mig då... Men gott var det å det var ju huvudsaken.

Efter att sen mest sitta å ta det lugnt i soffan å kolla "Rat Race", samtidigt som Dreya packade för att inte börja stressa upp sig över allt han hade att göra dagen därpå, blev det julklappsutdelning. Jag hade uppenbarligen varit rätt snäll faktiskt.  Väldigt snäll. Jag började för ett ögonblick om presentpåsen jag fick var magisk eller nåt när där bara hela tiden fanns mer och mer. Men efter att försökt säga att detta var för mycket fick jag svaret att "Jag kände bara jag ville ge ordentligt i år". Å när det, och ett stort leende,  kommer från någon som inte tycker om att ge julklappar, ja då vet man han menar det :D

Kvällen avslutades...hmmm...ja jag var glad å uppe på något moln så vet inte ens vad klockan var. Jag skulle upp tidigt i jobb å D nån knapp timme senare så var bara att ta farväl, sätta mig i bilen och åka hem. Inte för att det var något lätt farväl nödvändigtvis...
Efter att ännu chattat när jag kom hem så sov jag faktiskt gott...I min renbäddade säng...

Jag det var lite stökigt där ett tag... :P
Men det blev ju bättre...
Mycket bättre...
Å rätt mysigt...
Å välkomnande. ..
Kan säga mattan var på golvet ca.2 SEKUNDER innan katten tyckte hon passade bättre där än granen :)
Ett försök till att vara konstnärlig...doftar gott åtminstone :)
Å på julafton... när jag gott igenom min påse å redan är överväldigad... Ja då kommer denna fram också... Vad ska man säga :D

Julklappar att visa

Efter 2 nu rätt flummiga inlägg man nog gör bäst att helt bortse ifrån, så tänkte jag ta och lägga upp lite bilder på lite julklappar. Kan ju inte visa sånt före jul eller hur... :)

När alla trådar var fästa var det en nätt samling med hantverk
Syltade sockor är väl officiella namnet...
Detta alla "sneakers"... Utan snören...
Med snören... Plus ett par småbarns-sockor (ett likadant par i vitt å rosa saknas på bild)
Dessa for till Karby
Ett paket till Calle å Andreas
Försökte lite charma Antons kille till att acceptera mig som Antons vän... Gick väl sådär...

Detta landade i Vasa å mottogs idag med STOR glädje :)
Å till sist... det så kallade "helvetesprojektet"...  För att vara första stora mönsterstickade projektet får jag väl ändå vara rätt nöjd. Passade perfekt till mottagaren (D förstås) tyckte jag...  
Baksidan jämn å fin...så ja,  passande ;)

Minnet...Ack detta minne

Jag minns allt... Ja allt när det kommer till sånt jag upplevt och varit med om och inte fakta och saker man lär sig i skolan. Det är en väldigt märkligt sak. Å med dessa minnen följer känslor, dofter, smaker...allt... Nästan skrämmande. Och beronde på hur jag just då känner kan dessa minnen tas emot med varierande tacksamhet. Några såna saker från bara de senaste dagarna...

Igår städade jag lite här hemma och lyssnade på musik samtidigt... Höll på att bädda sängen å lyssnade egentligen inte på låten som spelades utan tyckte nu mest det var bra. Men så lyssnade jag  till den och vips var jag tillbaka på båten i sommar. I konferensen. Hade hjälpt till att plocka lite disk å flytta lite bord å stolar. Låten spelades på radion. "Denna ska spelas sen när jag friar till min kille. Bröllop är coolt" (fritt citerat)
Som om jag behövde minnas det..

Eller så står man i köket och fixar lite ananas å plötsligt minns man en kväll inte allt för länge sen... Å från det går tankarna till en pizza-kväll i våras. Var kanske därför det blev en liten drink med :P

Å att gå till nya Supermarketen...vips, sommar igen...

Såhär kan det vara... Ibland  ofta... Ibland mer sällan... Men inte direkt trevligt om man säger så. Många år sen det var såhär sist. Minns då en gång hur jag gick igenom herravdelningen på Prisma å där hängde en väst, mitt framför näsan på mig. Tankarna gick rakt till Mr A å jag var som paralyserad...

Ja inte är det lätt dedär livet...

Dilemma

Jag kan ju inte låta bli att undra.  Att fundera.  Att vända allting ut och in och ställa det på sin spets. Sån är jag och jag gör det inte frivilligt...

Senaste dilemmat är/var hur man släpper taget.  Om man inser att man växt ifrån nån eller de snarare växt ifrån en själv. Att de lever sitt liv...det liv den vill å man börjar undra om man mer har nån plats i det eller om man blivit till det man själv lite känner det som. Som nån som bara hakar på, hänger efter å mest är jobbig. 

Flera nätter har jag varit säker.. efter många timmars tankeverksamhet helt säker, att ett uppbrott å att släppa taget är det enda vettiga att göra... Ja, för nån minut åtminstone innan jag inser att jag nog bara gör för stor sak av det å bara sjal lugna ner mig å låta saken vara ifred.  För trots allt...hur skulle det gå till. Ett uppbrott. .. ett tack och hej... Nej kära na folk. 

Man släpper inte taget om livet självt... Vilket jag rätt ut sagt skulle göra...

Så jag låter det hela vara och försöker se framåt...

tisdag 22 december 2015

Slutet är nära

Ja... Det är faktiskt inte särskilt lång tid kvar på detta år nu. Å på ett sätt är väl det okej. Jag lever just nu inte i något lyckorus som gör att jag verkligen vill stanna tiden å fortsätta leva precis just såhär. Finns många perioder jag skulle välja framför just hur det är nu. Sätter verkligen allt hopp att framtiden bär med sig gåvor av stora positiva känslor å trevliga händelser.

Men helt ärligt bävar jag för vissa perioder som just nu inte är så långt borta.  Tidigare har jag kallats dramatisk å visst kan så vara läget, det förnekar jag inte.
25:e december är just nu ett negativt datum.
Januari är just nu ingen positiv månad. Jag lever i förnekelse så länge jag kan.

Jag känner mig själv å vet att jag kommer känna en blandning av saknad å oro...omsvept av avundsjuka (jag vet att avundsjuka är något fult men kan inget åt det å förnekar inte jag är det). Att någon får så mycket värdefull tid som inte uppskattar den som jag.

Jag gillar verkligen inte januari.  Men jag är glad för den som är glad. Vissa personers lycka är ibland viktigare än ens egen. Å jag VET att hade vissa arbetssituationer varit annorlunda hade allt varit det.
Dramatisk eller ej, det kommer inte bli lätt.

Allt jag kan önska är väl att det nya året för med sig något trevligt att distrahera mig med.

Å apropå nya året...Nyårsafton... Bevare oss väl... Som ifjol tänka jag i år ett ögonblick på att ta tåget å sticka 4 1/2 timme söderut. Men ändrade mig. Delvis för resans längd å vilket slöseri med pengar samt delvis för att jag kanske inte skulle vara välkommen å jag vill inte inkräkta... Får bli frossa i salt å sött å ett samtal vid tolvslaget i all enkelhet  (ensamhet) som ifjol...

måndag 21 december 2015

I denna juletid

Julen på antågande och inget känns riktigt som det ska.
Jag har julstökat.
Jag har julpyntat.
Jag har bakat pepparkakor.
Jag har paketerat julklappar.
Men det finns liksom ingen J*VLA julstämning.  Jag kunde kanske försöka ursäkta det med att det inte finns nån snö. Det skulle inte vara någon sanning, men ursäkter är väl alltid bra.
De senaste åren har det nog känts lite likadant.  Allt har blivit ett måste å man får inte njuta av tiden före jul, hela december,  som man gjorde förr. Men ändå har jag sett fram emot det, det kan jag inte säga jag gör i år.

Jag önskar mig en jul på mina villkor där mina önskningar går i uppfyllelse. Det jag önskar rymms inte i något paketDet jag önskar är inget materialistiskt
Jag vill att denna jul ska bli underbar...helt fantastisk... En jul som inga andra jular nånsin kommer i närheten av. Men som det känns just nu kommer det inte att hända. 
Jag gissar det kan bli stunder av lycka,  av glädje. Äkta sådan. Men det är just det..stunder. Efteråt så kommer allt åter kännas tomt å ensamt å jag undrar varför det inte fick fortsätta så som det var där å då.

Men jag är ändå...djupt inom mig...som alltid... Hoppfull in i det sista...  Man vet ju trots allt ALDRIG  :)

söndag 13 december 2015

Hej...här é jag...

Jag säger just det: "Hej". Kort och gott. Från ingenstans slog det mig nu ikväll (natt?) att det väl gått sådär en 2 månader sen jag skrev något här. Kan inte säga "sen jag skrev något VETTIGT" för då får vi nog gå betydligt längre bak i tiden än så är jag rädd. Tog nyss en handfull piller som var bra för allt från min förkylning till värk och inflammationer. Å sköljde ner det med så mycket vitaminer jag kunde. Så får se hur länge jag håller mig vaken.

Jag vet inte var jag ska börja. Inget nytt att komma med. Inget roligt. Inget fyndigt. Jag fortsätter att må som jag gör. Att bara vara. Jag andas. Jag stiger upp när jag måste. Jag jobbar. Jag äter (å gud ja...). Jag lever (i betydelsen "har en puls"). Vad mer kan man väl önska. I ärlighetens namn  har jag nog inte mått bra sen nångång där tidigt på sommaren. Men det är som det är å ingen vits att tänka mer på det. Livet ger och livet tar. Mer av  det ena än det andra. En dag ska väl det gamla jag uppstå på något sätt.

Julen är på intåg och precis som på senaste år har jag ingen julkänsla. Faktum är att det är värre än vanligt. Jag bryr mig inte så värst. Egentligen är ju julen över när man går å lägger sig (om jag får gissa troligen ensam som alltid) på julafton. Dagen efter är det bara pyntet å resterna av maten som finns kvar. Men jag tänker pynta, enligt tradition, fixa lika extravagant som alltid och hoppas feelisen infinner sig åtminstone lite.
Julklappar har planerats och fixats i vanlig ordning. Mindre när det kommer till mängd och storlek per person men i slutet är nog listan på mottagare lika lång...den växte på något sätt av sig själv som alltid. Mycket stickat i år igen, men intalar mig själv att "hemmagjort är uppskattat å stickat är inte tråkigt". Som tur lär ju ingen våga klaga oavsett 😜

Å apropå stickat.  Lådan blev full å projekten blev faktiskt klara. Nu efter att detta inlägg publicerats börjar operation "Fäst-pressa-sy ihop". . .  Fråga inte  ens om jag ser fram emot denna djupt omotiverande syssla... Men göras ska det.

Så vad har jag väl mer att skriva. Ingenting.  Allt som vanligt. Kan ju dock avsluta med lite bilder. Bilder säger ju mer än 1000 ord...

Detta då sticklådan :P
Årets första julklapp...jeej :)
I detta ögonblick...underbart...
Jag saknar detta... Ge mig snön tillbaka. ..
En del av detta har det blivit 😉
Texten talar för sig själv...2 strofer jag verkligen gillar ur svenska översättningen av "Think of me " från "The Phantom of the Opera ". Gjort bilden själv faktiskt...

måndag 26 oktober 2015

JAG finns faktiskt ännu kvar där inne…

10 oktober skrev jag sist. Jag skrev att jag önskar att jag fick skriva att inlägg SÅ fullt av glädje! Nu är vi kanske inte där riktigt ännu och jag är rädd det kan vara ett tag innan det. Men detta är väl en start.
När jag sätter mig ner framför datorns skärm känner jag låsningen i ryggen... höger sida just nu. Jag känner hur smärtan kryper ner för benen å molar på. Ibland kommer starkare smärta, som knivhugg. Men det stör mig inte… inte mycket… inte nu…
Inuti mig känner jag värmen… hur glädjen bubblar. På riktigt, inget jag bara försöker inbilla mig bara för att tro att det skulle få mig må bättre, utan något ÄKTA. Det var ett tag sen nu, men det är där å det ger hopp. Jag kan ännu känna så, glädje. Det är ännu inte helt ute med mig.

Jag måste bara få berätta detta…

Å orsaken… Ja… Jag kräver inte mycket…(...haha...) En god lunch… delad kaka… egentid... att bara vara… I rätt sällskap…



lördag 10 oktober 2015

“My life stinks. Hey, let’s look into each other’s eyes and say “I wish I were you” at exactly the same time — maybe we’ll pull a “Freaky Friday.”

-Lorelai Gilmore, Gilmore girls


Jag sa till mig själv att ”när denna strumpa är klar så ta lite tid å skriv några rader”. Så det är det jag nu gör.

Det har verkligen inte varit mycket action här på bloggen på senaste tiden. Skrivandet har inte känts som någon prioritet… Eller nåja… jag har dillat å dagdrömt å ”skrivit” massa inlägg å storys i mitt huvud varje dag men det har aldrig kommit sig ner på pränt. Ibland tycker jag att det är synd när man kommer på något bra. Man tänker ”det där ska jag skriva upp sen…” men det blir aldrig så.  Skulle vara det där minneskortet man bara kunde ta ur huvudet å stoppa i datorn :P


Vad har nu hänt sen sist då…? Vilken fråga...
Jag önskar jag fick chansen att skriva ett inlägg så fullt av glädje att jag själv och alla som läser det kunde säga och tänka ”ÄNTLIGEN! Nu verkar det ju som han till sist lyckats”. Nu är det väl inte riktigt så. Ändå känner jag att senaste månaden väl varit… relativt ok. Jag har haft dåliga stunder ja… men kanske inte lika många som vanligt.

Låt mig lägga till lite bilder för att lite hjälpa detta inlägg på traven…

#1.

Ja ni ser rätt. Detta ÄR verkligen en stämpel från Stadshotellets nattklubbar. Så blev det förra lördagen. Blev tillfrågad å var lättövertalad. Lite smått rädd att det kunde ha haft något med mitt sällskap att göra. Men huvudsaken är väl att det var trevligt trots att det var en smått annorlunda förfest och sen Melody. Dock mysigt att sova på hotell. En trevligt å lugn söndag följde det kaffe på ABC i all enkelhet å att sedan ha någon som tar hand om en å lagar mat… ja, det händer inte ofta det inte. Tar gärna en repris efter på det i någon version närsomhelst.
Å måste säga att jag hade en intressant upplevelse på Melody. En ung kille ser mig… tar genast några steg framåt å säger ”Men er int é Tommen. Jag ha så läng meena att om jag råkar de igen ska jag be om ursäkt fö vilket asshål jag va i högstadiet. Kan do fölåt me?” Han tog riktigt i hand å jag förlät naturligtvis å sa att de som vet att de gjort något dumt å ber om ursäkt förlåter jag alltid. Önskar fler gjorde det. Sen hade vi faktiskt en riktigt trevlig lite pratstund.


#2.

Julen är på kommande och detta ska bli julklappar till många. Jag är en bit på väg men ännu långt kvar och försöker att ignorera tanken på hur länge det är kvar. Jag tänker det är ca. 2 ½ månad. Det låter å känns länge. Det där att det skulle vara 10 fredagar kvar som jag läste igår kändes mer skrämmande.

#3.

Jag saknar nätter som dessa.  I 2 somrar var detta mitt jobb och det är här på denna båt på mitt hjärta å själ egentligen finns. Men försöker inte tänka på det och är glad när jag nu inte får nå frågor om jag hört något därifrån. Den tiden kommer igen… nästa sommar om inte tidigare.  Å att bli sjöman på heltid. Ja, som sagt, min tid kommer. Så tänker jag… Inte mer… inte mindre…

#4.

Såhär har jag dock känt ett flertal gånger på senaste tid… Men så är det…

Å det var det då… Inte mycket mer att säga just nu. Återvänder till min soffa och lägger upp nästa par strumpor. Något på TV kanske å annars fortsätter jag på Vampire Diaries där jag nu är på säsong 3.. Länge sen jag såg från början så riktigt kul. Fick höra det lät som en mysig kväll. Hmm… Kanske. Men som jag sa, detta är min vardag. Då känns det inte så mysigt länge utan mer ensamt å ”såde ere no”.  Mysigt skulle varit när någon skulle legat bredvid i soffan eller donat på i köket eller legat i sängen med sin dator eller nåt liknande.




Ledig dag imorgon så den dagen blir väl lika som denna lördagskväll. På måndag återvänder jag till jobbet här i Nyykaabi. Ska bli konstigt att inte prata finska på jobbet faktiskt eftersom jag just nu t.o.m. går omkring å pratar finska med mig själv. 
Ny vecka. 
Nya möjligheter. 
På måndag ska jag IGEN försöka göra något åt dessa kilon… som många andra måndagar… 

Hade ju varit trevligt men sånt händer ju inte... 


Till sist 3 scener/klipp från VP som jag gillat hittills... Av olika orsaker...




söndag 13 september 2015

”Luke: Good how? ;) ”



Tro det eller ej men det har gått nästan en halv månad sen jag senast skrev något. En ny vecka börjar imorgon med 14:e september, folk här och där har börjat räkna ner dagarna till julafton.  Stressar det mig? Inte då :P



Annars är allt som vanligt. Djupa dalar å rosa moln. Nåja… de där molnen är det väl inte direkt så många av men… En dag bättre, en annan sämre. Fysiskt och psykiskt. Mot det ena finns det värkmedicin å inflammationshämmande… Mot det andra… nåja, inga mediciner tar jag åtminstone, ännu…  





Jobb och lediga dagar… och de lediga dagarna, visst, på sitt sätt är de uppskattade men de dagar man jobbar får man åtminstone 8 timmar av någon typ av distraktion, å det är något jag VERKLIGEN välkomna!

Bland många andra tankar



En dag i taget å så ser vi vad som händer framöver. Jag håller tummarna och hoppas på något bra…