Jag kan ju inte låta bli att undra. Att fundera. Att vända allting ut och in och ställa det på sin spets. Sån är jag och jag gör det inte frivilligt...
Senaste dilemmat är/var hur man släpper taget. Om man inser att man växt ifrån nån eller de snarare växt ifrån en själv. Att de lever sitt liv...det liv den vill å man börjar undra om man mer har nån plats i det eller om man blivit till det man själv lite känner det som. Som nån som bara hakar på, hänger efter å mest är jobbig.
Flera nätter har jag varit säker.. efter många timmars tankeverksamhet helt säker, att ett uppbrott å att släppa taget är det enda vettiga att göra... Ja, för nån minut åtminstone innan jag inser att jag nog bara gör för stor sak av det å bara sjal lugna ner mig å låta saken vara ifred. För trots allt...hur skulle det gå till. Ett uppbrott. .. ett tack och hej... Nej kära na folk.
Man släpper inte taget om livet självt... Vilket jag rätt ut sagt skulle göra...
Så jag låter det hela vara och försöker se framåt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar