Endast text

Äntligen finns tiden att sätta sig ner här och dikta lite. Ingen stress utan faktisk tid. Vissa dagar har varit bättre och en del sämre än bäst så uteslutande har de varit riktigt bra sedan i onsdags.


På torsdag hade gäster. Två separata besök men helt enkelt underbart trevlig. Som jag sagt tidigare tycker jag om att underhålla men när jag känner för det blir det i vissa fall konstant nej… nej… och sa jag NEJ, dessutom ibland med allmänt lama ursäkter. Men inte denna gång. Ja gick vidare på ett sätt, bytte spår. Ställde frågan om det skulle passa med kaffe och cheesecake till en bekantskap jag en längre tid helt klart velat bättra på och fick svaret ja. För att hålla det hela kort kan jag då säga att på torsdag satt en trevlig ung man på andra sidan bordet. Där satt vi, två stycken som i vanliga fall inte dricker kaffe (endast ibland) och drack just kaffe. Konverationen flöt på, men känner mig ännu som om jag kunde varit hälften tystare… att var social är en sak men att låta gästerna få en syl i vädret är nog artigt. Bättre lycka bästa gång. I 4 timmar flöt det på och jag tror det finns mycket kvar ännu :D

Senare på kvällen ringde det på dörren, det var Annika… 2 missade samtal fick henne att tro att det var akututryckning… dessutom hade jag ju kaka kvar som jag tror att lockade lite :P


Innan jag går vidare ska jag ha en längre utläggning om detta med att bjuda folk på kaffe. Just denna gång gick det precis som det borde. En inbjudan. Svaret är ja. Jag föreslår att gästen bestämmer när, kanske i samband med han jobb eftersom han jobbar, men inte bor i staden. När som helt går bra, inget besvär för hans del att komma en separat tur till Nykarleby. SÅ omtänksamt vänligt alltså. Ett datum och tid bestäms och han dyker upp med ett leende och en vinflaska (eftersom det är första gången han är till mig). Snacka om omtänksamhet, vänlighet och tänkande överhuvudtaget. Det blir helt klart plus i kanten och guldstjärna. Sen också en stor smileys eftersom under 4 timmar fanns det inte så mycket som en blick på klockan och mobilen lades på tyst… Jag kunde säkert göra listan över trevligheter längre men stannar där…


Fredagen kom och jag skulle börja jobba klockan halv 7, vilken mardröm, men jag brydde mig verkligen inte. Dagen flöt på som en dans och på kvällen fick jag höra att jag LYSTE hela dagen på jobbet….och ja, aningen radioaktiv kände jag mig nog allt :D


Lördagen nästa, med jobb från morgonen. Jag är rätt säker på att det finns trevligare saker en lördagsmorgon än att släpa sig ur sängen och till jobbet men jisses vad det gick bra. Antar själv att det som fick mig att lysa dagen innan fortfarande glödde för jag var on fire den dagen. Pratade och var glad åt alla, patienter som personal, på både finska och svenska därtill….wow….ibland känns det bara så bra.


Så kom idag. Sovmorgon var starten så hur kan det då bli något annat än bra… slöade i soffan och sen for jag och Annika en sväng för att hälsa på Maily på Sjukhemmet med lite blommor och godis. En promenad efter det och sen så var det väl så långt… som ni märker har dagarna varit väldigt bra och jag både hoppas och tror att de kommer fortsätta lika…

”Du vet om att du är homosexuell? Eller hur?”

Hur typiskt är det inte. Bakning. Så fort man ska ha det till något särskilt blir det inte lika bra. Lagade ju samma cheesecake för första gången knappt 14 dagar sedan…NO PROBLEMO. Men nu, när jag ska ha gäst imorgon så då ska det jävlas och den vill inte stelna i ugnen… men några minuter till… och några till så nog blir det säkert bra till slut…


Så skönt det sen är att vara ledig och igår var jag faktiskt helt ledig. Jag gjorde inga måsten. Fick ett paket på posten. Från AdLibris. Hann knappt hem innan jag öppnade det. Satt på balkongen och började genast läsa. Visserligen flyttade jag mig snabbt efter 2 sidor. När jag läser, riktigt läser. Så vill jag ha ett tyst, nästintill ljudisolerat, varmt utrymme. T.ex. i sovalkovens hörn med draperierna fördragna. Mörkt, bara lampans ljus finns. Man är borta från omvärlden. Bara jag och min bok. Jag läste och läste. Och när jag sedan hade läst i ett par timmar(tydligen) hade det hunnit bli mörkt. Tog lite paus från boken och växlade till teven ca. 2 timmar innan jag fortsatte läsa tills boken tagit slut kl.00:41.
Vad var då jag läste med så stor passion.

Jo… Jonas Gardells nyaste bok ”Torka aldrig tårar utan handskar Del 1. Kärleken” Därav rubriken. Inte för det. Detta är en mening jag verkligen skulle kunna använda åt två av mina manliga vänner…bara för att vara säker…
Otroligt läsvärt. Fångande. Som det mesta av Gardells verk.

”När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm.    
     Benjamin är Jehovas vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Tills den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat.
     Så på julaftonskvällen, när det snöar över staden, träffas Rasmus och Benjamin, och inget blir som förr igen.
Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö. Jag var en av dem som överlevde. Det här är min och mina vänners historia.”

Väntar verkligen på Del 2. (Våren 2013) och Del 3. (Hösten 2013) Och naturligtvis miniserien som tydligen ska börja 8:e oktober …. http://www.svt.se/torka-aldrig-tarar-utan-handskar/

Efter denna bok övergick jag till Andreas Lundstedts biografi ”Mitt positiva liv”. Jag brukar i vanliga fall inte läsa kändisars berättelser men jag gjorde ett undantag denna gång. Även om jag verkligen aldrig varit någon beundrare av herr Lundstedt, han känns bara lite för mycket… Kanske är ändå boken bra…inte värdelös såhär långt.


Nåja. Idag finns det ännu ett och annat och göra. Dammsuga. Skura. Dammtorkning. Lägga cheesecaken i kylen osv…


Denna bild fann mig idag. Tydligen från Hugh Jackmans senaste film, The Wolverine . Jag gillar Hugh Jackman. Verkligen, men jag hoppas denna bild är fotoshoppad massor. Så fruktansvärt mager och tränad… inget underhudsfett… bara SÅ fel.

Ett sista citat. ”Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig”

24:e – 3 månader till God Jul

Ny vecka men jag börjar ändå med gårdagen. En svår dag. Men en trevlig dag. Det svåra i det hela var att inte "spionera" på byggarna och erbjuda min "hjälp". Men annars gick dagen bra.


Till kvällen tog jag igen förlorade sommarnätter. Mellan kl. elva och tolv på kvällen var det väldigt skönt att sitta på balkongen i vintermorgonrocken. Inte alls kallt, bara härligt. Man kunde sitta där, tänka och fantisera. För att inte tala om att minnas.

Tanken slog mig att för ett år sedan tror jag att föreställningarna om inte åtminstone så gick repetitionerna på högvarv. Helt klart den bästa perioden jag upplevt på Scala.

Sen på föreställningskvällarna. Jag började länge före alla andra med att fixa aktörernas smörgåsar till pausen och mottog sedan alla skådespelare med ett stort leende och varmt kaffe och färskt bulla. Sen kom den kvällens muffins som plockades undan innan gästerna kom då jag var i full gång med att koka kaffe och plocka kaffekoppar.
Sen startade föreställningen och jag rusade upp med saker till pausen och började göra mig i ordning medan jag kollade vissa av 1:a aktens scener med stor glädje. Pausen kom och skådespelarna kom upp till vårt omklädningsrum. Publiken disskuterades och min ”syster” och påkläderska fixade med två säkerhetsnålar i min klädsel. Cigaretter och hållare åkte ner i urringningen innan jag följde tätt på S & A för en lite ensam stund om hörnet. Inte för att jag egentligen röker till vardags men tänk vilket ”dåligt” inflytande vissa kan ha ;D
Sen var det att kika lite på publiken i salongen och sätta sig ner och vänta. Och just då kom alltid det bästa, två av killarna skulle rätta till sina långa strumpor. Detta tittade alltid tjejerna och jag på, sista föreställningen blev det t.o.m. fotat, men inte av mig faktiskt. Och såklart man tittar på så snygga ben.

Ingen kan förstå glädjen tror jag med en sak som denna. Man spelar inte teater BARA för att få stå på scen framför 100-150 (+) människor kväll efter kväll… man göra det MER för det sociala umgänget. Därför gör det nästan ont när man inser att det nog inte kommer bli mer teater för mig detta år heller. Inget mer Scalascen. En ny grupp bygger sina kullisser där nu och… ja.-… sorgligt. Det enda jag kan göra är att få passa på dem, städa undan, rätta till stolarna i kafét och se till att det finns kaffebulla…


Och igår slog det mig också hur underbart lång Medusa verkligen var. En sån sak som jag verkligen saknar. En i Snövit-ensemblen sa jämnt att hans platåskor á la -70 tal var så svåra att gå i. Jag bara log och sa –jaja. Fast jag lärde mig under repetitionerna att nästan springa i mina.

Kvällsjobb kallar för mig denna soliga dag. Typiskt. Men så finns det säkert några lediga människor som får vara glada istället :D

En tyngd från mina axlar

Tillåt mig att börja med gårdagen.
Tänk vad en lång natt med mycket djup sömn kan göra under. Jag somnade tungt och vaknade utvilad. Ca. 5 min efter uppvaknandet ringer telefonen och jag fick glatt beklaga till den i andra änden att hon inte lyckades väcka mig. Ett uppdrag var planerat och efter dess slutförande hade oron och irritationen från fredagen försvunnit och allt jag skrev om igår fanns inte mer. TACK igen Annika! Det är verkligen sant som det sägs, det man ger får man tillbaka... inte riktigt samma väg alltid men...

Till kvällen passade in promenad mig alldeles utmärkt. Det regnade lätt, eller kanske snarare duggade, hursomhelst var det riktigt. Och under slutskedet av denna promenad svängde jag in på ett ställe och råkade innan jag lämnade vara på rätt plats i rätta tillfället. Eller?! Jag var precis på väg att gå när det jag egentligen hoppats på skedde... visste, eller ja, kände på mig att kring kl. 18 så, därför blev det en extra chock. Bilen kör förbi, gör U-sväng och parkerar. Jag är osäker på vad jag ska göra. Sjunka genom golvet eller fly bakvägen. Hinner varken ett eller annat när bilens ägare kommer in. Artighetsfraser utbyts och jag slinker ut. Mitt hjärta skenar... kanske bara av ren vana. Stämningen var fel. Han såg stressad ut och jag tänker att kanske var det jag. Tänker inte mer på det, då eller resten av kvällen, tillåter mig inte utan går hem för att sortera massor av papper, fotografier, gratulationskort och dyl.

Men idag snurrar tankar ändå i mitt huvud… bara lite…oh well. En sak fick jag reda på igår i samband med mötet och det fick mig att tänka att jag idag ska vara en snäll och duktig typ och stanna inne… oavsett hur mycket jag skulle känna för att snickra och bygga… NOT. Inte riktigt min sysselsättning men det beror på vem man gör de med…

Tråkigt trist väder… kanske hittar jag något sevärt i min samling… kanske :P

Salta tårar längs med kinden

Aldrig någonsin har jag hört någon säga att livet skulle vara enkelt och jag vet det mer än väl. Mitt liv VAR enkelt… de först 9 levnadsåren. Sen har det varit värre av och till och när man tycker det inte kan bli värre blir det nog det. Speciellt när man minst anar det, när allt känns så bra… jag blir bara så trött… varför jag. Ändå. Det har väl gjort mig stark som alla säger.

Jag har så mycket jag skulle vara i behov att få ur mig men det tänker jag inte ventilera i detalj här.

Säger bara det. Människor som alltid gör som de vill för att de tror att de har all rätt till det oavsett tanken på några andras saker, känslor och minnen. Och när detta händer på platser där alla inblandade har lika stor rätt så… GAAAAAHHHH!! En snabbutryckning resulterade i att mamma och jag lämnade med lite minnen i bakluckan. Bokstavligen. Nu hoppas jag bara att resten får vara där de É. Som lovat. Mina saker. Min barndom. Mina minnen. Helst av allt skulle jag imorgon rycka ut med paketbil, sopsäckar och lådor. Sortera rubbet och lägga i den icke existerande förvaringen. Om man ändå kunde hyra förvaring någonstans i närheten. Sen finns det nog inga värdefulla saker, rent pengavärde, men sentimentalt och fullt med minnen. Det är ännu viktigare. Efter denna ”utryckning” kom jag hem och fann mig snabb som en gråtande hög i fosterställning på badrumsgolvet. Allt kände totalt hopplöst. Orken att kämpa infann sig inte. Vred på duschen… varmare och varmare till termometern var i botten. Efter det kändes det bättre. Ändå finns en malande tanke kvar…

3 slösade äggvitor

Ja det är sant. Det hände igår. Jag slösade faktiskt med maten. 3 äggvitor slängdes motvilligt bort. Jag brukar verkligen inte göra det eftersom de så lätt blir vackra maränger men igår orkade jag bara inte… dessa äggvitor uppkom när jag fixade Nigellas cheesecake med jordnötsmör. Denna åts med stor aptit på jobbet och fick väl godkänt, själv tyckte jag … njaa… som med allt jag lagar…

Googlad bild men min såg förvånandsvärt lika ut...

Från A går jag då till Å istället för B. Åldersskillnader i ett förhållande. Jag fick frågan för några dagar sedan om jag tyckte det var OK att en 22 årig kvinna skulle dejta en man 35-45. Jag svarade då att naturligtvis. För så tycker jag. Åldern spelar ingen roll så länge allt annat man tycker behövs finns där. Idag ändrar jag mig dock något. Satt och bläddrade i Se&Hör och såg bilder på Roberto Cavalli . Han 71 och hon 26. DÅ tycker jag nog verkligen att ta i, kanske finns det ömsesidiga känslor men jag känner ändå….GOLDIGGER….

Sen när jag ändå var inne på Se&Hör. Där fanns också en bild på Perelli som Evita och jag kände bara ”Neeej, jag hade rätt”. Och googlar man sen finns det fler saker som tyder på att hon nog inte är så passande i rollen, som jag trodde...hoppas lite mer musik från föreställningen lyckas spridas så jag får mina tankar bekräftade...

FILMTIPS
Detachment.

En film med bl.a. Adrien Brody. En gripande berättelse. En typ av drama som verkligen måste var bra för att jag ska se den. Mycket sevärt som mycket av Mr. Brodys filmer. Sen är han ju också trevlig att se på.

Sen Dark Shadows. Kan nog inte säga att detta är ett tips på en bra film utan snarare en fråga…WTF? Vad exakt ska det föreställa. Drama, komedi eller helt enkelt en parodi på alla andra filmer/serier med vampyrtema. I just dont know. Har sett den en gång och det räcker. Detta betyder att den nu läggs till högen märkt ”Loppis”.

Avslutningsvis sitter jag och tittr på köpkorgen hos Alibris och undrar om jag ska kliclkka köp. Men dt tror jag nog. Innehållet är ”Torka aldrig tårar utan handskar : 1, Kärleken” av Jonas Gardell och ”Mitt positiva liv” av Andreas Lundstedt

Ett P.S. uppstod när jag tittade blad mina bilder….skulle jag ha en manlig följeslagare skulle jag definitivt måste få tag på dessa åt honom ^^

"syng knægt, bare syng!"

Tisdag idag. Men jag har bestämt mig för att vara snäll och duktig, stanna inne och inte smyga i skuggorna. Är jag inte bara för duktig.
Sitter och figurerar om jag skulle passa på att uträtta något eller om det får vara ledig.

På teve visas rörliga bilder. Vampire Diaries. Hur allt började i säsong ett. Jag började riktigt undrade detta efter att säsong 3 var slut, ett spännande sådant dessutom. På något sätt känns det som att det är mycket längre mellan säsongerna på denna serie än på många andra.

KAN DU SÄGA FOTOSHOP

Här är förresten en bra video jag snubblade över när jag sökte videon om ”Jakten på Julia”…och slutet…BÄST


Sen till sist en sång. En sång jag tycker är vacker men som jag helt enkelt inte kan lyssna på. VILL jag minska på tårarna ska jag bara lyssna på denna

Vampire frenzy

En ny vecka är här och den började med regn. Sen är det ju höst också. Tanken på jul och julklappar kryper sig på. Men det är okej. Varför? Jag har ännu några avsnitt kvar av The Vampire Diaries säsong 3. Och jag är glad, glad att säsong 3 återtog seriens forna glans jag kände gick förlorad under säsong 2. Och sen har det ändå funnits problem. Ska man hålla på det goda eller onda och vem tusan är god eller ond?! Och ja, jag vet att det är en serie men jag kan verkligen detta med att verkligen leva mig in i en annan verklighet :D

Men en sak gillar jag verkligen inte. Alldeles för lite Mikael…jag menar Sebastian Roché. Like.

Och då menar jag me like. Seriöst delad 1:a plats med Damons (Ian Somerhalder) ögon…

Klockan tickar och sakerna på dagens ”att-göra-före-jobbet”-lista är oförändrad. Nåja, sen när har jag varit i tid till jobbet :P (Trots att jag är överpuktlig till allt annat)

Det blir alltid värre framåt natten… men inte idag… eller…

Nu känns det bra. De 2 skoldagarna är över, kan inte säga att jag är extremt mycket visare men alltid lär man sig något nytt. Idag om ergonomi, när man torkar t.ex. ett skrivbord ska man sätta sig ner på skrivbordsstolen, lika när man moppar golvet under skrivbordet. Det ska anammas. Övrigt är skoldagarna på ett sätt ett skönt avbrott men kände ändå idag att två dagar av att nästan bara sitta var lite att ta i.
Annars känns det bra att sängen har fått nya lakan, tyvärr är byrån nästan tom och jag måste snarast få in strykning på schemat, och sen är tvättkorgen tom, vilket den mycket gärna får vara ett tag framöver.
Som grädde på moset hade Fredrik Skavlan en mycket trevligt gäst ikväll….ANTON. Personligen vet jag inte varför han måste ha så många andra gäster i sitt program, tänk, en timme med bara unge herr Hysén :D

4 dagar jobb framför mig. Ja det går väl det också så att säga, speciellt helgen. Tänker bara på söndagspengen inte att den dras in söndag MORGON. Nåja, det börjar ju med sovmorgon imorgon.

Idag är det förresten en vecka sedan TUPLA mysteriet, som nog verkar förbli olöst. Har t.o.m. öppnat och kollat för att se att det inte fanns något meddelande inuti, crazy me!


Regnet är en konstig sak. Stod vid busstationen i Jakobstad idag. Klockan var före två och jag bara stod där och väntade, lyssnade musik och fantiserade. Drömde mig bort. Önskade. Såg bilen komma rullande, den fanns ju så nära. Svängde in och frågade om han kunde köra mig någonstans. Jag kunde känna lugnet, känslan, tryggheten. Men inget hände. Off course. Bussen kom till slut, jag steg på, betalade och satte mig och bilen lämnade aldrig sin plats.
På det sättet har dessa två skoldagar var annorlunda än tidigare. Där jag satt i klassrummet och såg ut genom fönstret visste jag att i ett rum ett par stenkast bort stod han. Vetskapen att vi var i samma stad kändes bra, tänk om man skulle råka springa in i varandra på väg till bussen typ. Så fruktansvärt löjligt.

NU ska de njutas med The Vampire Diaries säsong 3. Sen dusch och i säng.

Till sist. Detta skulle varit den rätta Julia om ni såg programmet ”Jakten på Julia” för några år sedan. Det är allt jag säger.

Rostbeläggning

Idag var en dag det också en sådan dag som man kunnat hoppa över. Det har liksom inte funnits någon fjädring, tror den rostat fast, hela dagen har varit mest blaaah…. Men det har gått det också, åtminstone var man ju ledig och borde således ju faktiskt vilat upp sig.


Imorgon är en ny dag. Kvällsjobb och jag skulle verkligen vara sugen att baka, inte för att det kommer bli av. men jag måste skylla på Nigella Lawson, hur skulle man kunna motstå något som ser såhär smarrigt ut. Nåja. Efter alla dagar jag har framför mig så kanske det blir av det också.

Avslutningsvis. Kollade för ro skull upp normalvikten för en man på 191 cm, jag, kan ni tänka er. 90 KG maximalt, sen blir det övervikt, vill nog inte ens tänka på mina kilon. Seriöst, vart är världen på väg. 191 cm och 90 kg, snacka om flaggstång. Personligen skulle jag vara väldigt nöjd om jag skulle lyckas bli av med 10 kg men kanske jag börjar på måndag… :P

En kyrklig helg

Hela denna helg i stort sett har jag spenderat i det lilla prästerskapet Dibley med prästen Geraldine Granger. En helt underbar serie, bara lite synd att det inte finns fler avsnitt. Detta klipp är bara så bra, Geraldines reaktion. SÅ jag tro det eller ej.


Sen när jag ändå är inne på underhållning. THE AVENGERS.

Vilken bra film. Mina förväntningar var sisådär, men den överskred dessa med flera hundra procent. Och Ironman, han är ändå min favorit, (tätt följd av DR. Banner), han går bara inte att beskriva. Så glad att det blir en Iron Man 3, dessvärre har ju RD Jr. skadat sig när han gjort sina egna stunt så produktionen sköts fram. Damm it. Och stackar Robert Downey Jr.

TUPLA mysteriet inte löst ännu, men Annika hade många teorier, ja hon är för fantastisk.

1. ALLA i det topp moderna "Alkohuset" har fått en likadan tupla för att de bor i JUST DET huset... kanske det är "Alkohus-frdag".
2. Nån reklamkille spanat in dig och ville ge dig lite extra kärlek och omtanke.....
3. Kanske någon nötallergiker i samma hus fått den av nån av misstag och vill på detta sätt göra sig av med den... tuplan alltså ...inte vännen...sätter den i närmast brevinkast.... vilket råkar vara ditt.
4. .... eller så har du faktist en fiende någonstans ...tyyp Daniel.... Muhahahaa... (ät den INTE)
5. ....eller så är den ett tack för annat bakverk du vet.. ..
6. Eller så är den ett bevismaterial för ett brott och viktigt del i en polisutredning som "nån" behövt få bort med det samma... ( i detta fall skulle jag ha rått dig att inte ta i den överhuvudtaget... vilket du med säkerhet redan gjort och du är bunden till bevismaterialet. Ring om jag ska hämta ut dig ur häktet..
7. Eller sen helt enkelt nån som ville förgylla din dag.. fredagkväll och allt.

Jag har kollat så nr. 1 är det inte. Nr.2 skulle ju vara kul. Sen misstänker jag faktiskt lite nr.5 på ett sätt, och då är jag så FAN irriterad att jag inte var hemma. Och nr.7 är ju en trevlig tanke men jag tycker ändå om att veta VEM!


Imorgon börjar något som jag på onsdag, NÄSTA VECKA, kanske kommer att kalla veckan from HELL men vi får se. Bara att börja imorgon kl.07…

JAG-frågetecknet personifierat

Ibland ställs man inför saker man helt enkelt inte förstår. Jag har gjort det många gånger, oftast alvarligare saker än denna gång, men det gör mig inte nödvändigtvis mindre konfunderad. Alltså. Igår jobbade jag ju som bekant kvällen och trappade upp till min lägenhet kring kl. 21. Jag stannar förvånad och bara tittar. I min brevlucka finns det 2 reklamblad, inget konstigt eftersom dessa kan delas ut just alla dagar, alla tider här i centrum. Det konstiga var det som fanns ovanpå dessa två reklamblad…en TUPLA King Size. Ok. Jag gick in och tog allt från dörren och såg mig omkring. Ingen lapp, något brev, ingen ledtråd överhuvudtaget varifrån denna TUPLA skulle kommit, speciellt eftersom jag tvivlar på att reklamutdelarna har börjat lämna lite choklad efter sig här och var.

Jag hade många teorier och frågade genast ut de troligaste om de var skyldiga till detta trevliga dåd. Utan resultat. En status på facebook, samma sak. Så här står jag nu och har ingen aning om var denna kommit från. Något som retar mig ohyggligt. Jag har ännu många tankar, ja snarare förhoppningar på varifrån den kommit, allt går i böner om beundrare. Ändå är jag rätt säker på att jag är ute på fel spår. Hoppas bara att det får en lösning snarast, mest för att jag ska våga äta denna smaskiga choklad och vara säker på att inte dö av arsenikförgiftning…

“I like work: it fascinates me. I can sit and look at it for hours.”

Igår var en dag då jag faktiskt hete hade planer på att göra något alls MEN det räckte med att bara se sig omkring här hemma för att se att det inte behövdes planer, det fanns gott om uppgifter ändå. Allting gjordes med glatt humör och jag är mest nöjd över den spontana rensningen av kläder. Bort åkte sådant som jag aldrig använder, sånt jag inte mera gillar, sånt som kan vara bra att ha (fast det ALDRIG behövs) och till sist allt jag hängt till sidan och sparat sist jag rensade. Sammanlagt 3 påsar till insamling (när de nu kommer sig dit) och en att slänga.

Inte illa. Konstigt nog blev det inte något mera utrymme men massor av tomma hängare blev det.

Mysig tid. Fixade igår lite med belysningen. Ljusnätet på balkongen inkopplat, och det kan faktiskt inte klassas som julbelysning (även om det lyser då också) eftersom det är klart, alltså inte färgade lampor. Fönsterlamporna kom sig upp igen, när jag väl hittade deras gömställe, och plötsligt var det mycket trevligare på mörka kvällar. Kändes bra att sitta där i soffhörnet… men ändå… ensamt.

Ibland önskar jag nästan det var enda känslan På kvällen spenderade jag en timme på en ubåt.


Matlagningsprogram står egentligen inte högt på min lista över favoritprogram men av någon anledning verkade veckans avsnitt av ”Nya Landgång ” på SVT 1 intressant. Dessutom var ju kocken riktigt söt…

Ny dag idag och jag ska snart i jobb. Och konstigt nog verkar det inte spela någon roll hur tidigt jag försöker stiga upp så rusar ändå förmiddagarna iväg för mig…måste riva ur sängen och snabbvädra och bädda med nya lakan så har jag det undan för idag och så tänkte jag hinna springa in via butiken innan jobbet också…nåja 3-2-1- GO!

Dravell

Om jag igår kände ”AAAAAAAAAAAAAA” så är det idag mer ”AAAA”. Är inte det en klar förbättring… förvänta er sedan inga under…


Skönt att vara tillbaka i jobb… faktiskt… fast det visste jag visserligen. Men man ligger liksom av sig på 8 dagar så att säga. Och så fick jag ett extra skift imorgon, kväll som tur är…sovmorgon, nåja, inte ALLT FÖR länge.

Hösten är här (stackars bönder som villö tryska). Och mörkret. Och så mycket som jag må tycka om det behövs ändå ett visst ljus också så borde leta fram lampor och fixa belysningen samt lyktorna på balkongen någon dag i en nära framtid.


Till sist. Mina kunskaper i stickning är inte överdrivet stora men vet ett par som skulle hjälpa mer än gärna. Och speciellt en om jag skulle vara i behov av att sticka dessa. Till julkapp t.ex…. Annika, vad tror du, skulle han tapetsera som tack :D

Jag kallar på dig

Den 8:e och sista lediga dagen går idag. Det har faktiskt gått fort, en liten extra oplanerad semester så att säga. Inte för att denna vecka blir jobbig. Två dagar att jobba, men det tar jag igen kommande vecka och där på, kommer att måsta göra 2 skiftbyten så någonstans i en nära framtid kommer det bli 7 dagar att ”jobba” (2 närstudiedagar inräknat) i sträck så dessa dagar kommer vara snabbt glömda.


Dagen började med att A.J. var hit quesadilla (har googlat stavningen :P) och GLEE :D So fun…. Sen var det bara att vänta, vänta på meddelandet att mitt paket från Anttila hade anlänt. Till slut kom det. Med ett efterlängtat innehåll.

Visserligen har jag ju redan alla säsonger men de tar betydligt mer rum än denna så… plus att jag fick alla soundtrack på köpet… och musiken är underbar… Men en sak är säker. Vägen till posten är inte alls den samma mera. NOT AT ALL! Spänningen, förväntan och den glädjen, som ibland, fanns där är borta. Men inget att göra åt det… och när jag är ändå är inne på ämnat. Dont like life right now. Länge sedan jag var där jag är nu… igen. Att man kan sakna någon såhär. Vill bara, vad som helt… att få känna den där känslan av total avslappnad trygghet när det är bara du och jag…du ler och skrattar, jag vill känna det igen…AAAAAAAAAAAAAA!!

” …ser en silhuet, du forsvinder med det samme,
 hvor er du nu,
hvor er du nu.

Kærligheden kalder nu i nat,
kalder du, her er for meget larm,
kan ikke høre dig, uhuu..
Kærligheden kalder nu i nat, kalder du,
jeg finder dig, jeg ser dig for mig selvom jeg ikk' kender dit navn.
Jeg kalder på dig,
ja, jeg kalder på dig,
jeg kalder på dig,
osv
osv”

Höstrusk

É det bara jag som bakar och sedan inte ens smakar på det jag bara utan bara fryser in det och bjuder ut det åt andra? Nåja, så gör jag, OFTA. Så också igår, 3 olika sorters muffins hittade sin väg till Scala-frysen. Tanken var att det skulle vara 4 sorter men fick slut på muffinsformar, och ägg…och socker…så går det när man inte planerar lika noga som jag brukar…


Satt sedan på Scala, i lugn och ro och plockade muffins ur lådor, i märkta påsar och in i frysen (har lärt mig att man inte ska transportera färska muffins i påsar om de inte är frysta), lyssnade på musik och tänkte på alla stunder i huset och annars. Saker som varit och farit, sånt som jag vill ha, inte kan få, aldrig glömmer. Och plötsligt fann jag mig i tårar, gråtandes i en vit/röd rutig kökshanduk (som nu ligger i tvätten). Ibland blir det bara så, vissas saker måste bara ut.


Och apropå att få saker från sig, aggressioner/irritationer. Jag har tänkt. Människor, jag inräknat, omger sig med för mycket dyra saker som hindrar en. Tänk, #1. på morgonen, alarmet ringer och det man allra helst vill är att slänga klockan i väggen…men det går ju inte…nuförtiden har man ju inte längre en lite tålig och billig alarmklocka som skulle klara denna händelse med resultatet att batteriet på sin höjd faller ur. Nuförtiden är alarmklockan en mobil för 400€ Scenario #2. Man ser på teve/film. Man blir otroligt frustrerad över handlingen, kanske gillar man inte skådespelaren eller så vill man helt enkelt vrida nacken skurken. Inget hellre vill man göra än att slänga fjärkontrollen i rutan …MEN…teven kostade 500€. Förut skulle det funkat… kanske skulle batterierna lossnat ur kontrollen men thats it.


Ja det var väl det för idag.

Men ännu…bara för att…grrrr….