En tyngd från mina axlar

Tillåt mig att börja med gårdagen.
Tänk vad en lång natt med mycket djup sömn kan göra under. Jag somnade tungt och vaknade utvilad. Ca. 5 min efter uppvaknandet ringer telefonen och jag fick glatt beklaga till den i andra änden att hon inte lyckades väcka mig. Ett uppdrag var planerat och efter dess slutförande hade oron och irritationen från fredagen försvunnit och allt jag skrev om igår fanns inte mer. TACK igen Annika! Det är verkligen sant som det sägs, det man ger får man tillbaka... inte riktigt samma väg alltid men...

Till kvällen passade in promenad mig alldeles utmärkt. Det regnade lätt, eller kanske snarare duggade, hursomhelst var det riktigt. Och under slutskedet av denna promenad svängde jag in på ett ställe och råkade innan jag lämnade vara på rätt plats i rätta tillfället. Eller?! Jag var precis på väg att gå när det jag egentligen hoppats på skedde... visste, eller ja, kände på mig att kring kl. 18 så, därför blev det en extra chock. Bilen kör förbi, gör U-sväng och parkerar. Jag är osäker på vad jag ska göra. Sjunka genom golvet eller fly bakvägen. Hinner varken ett eller annat när bilens ägare kommer in. Artighetsfraser utbyts och jag slinker ut. Mitt hjärta skenar... kanske bara av ren vana. Stämningen var fel. Han såg stressad ut och jag tänker att kanske var det jag. Tänker inte mer på det, då eller resten av kvällen, tillåter mig inte utan går hem för att sortera massor av papper, fotografier, gratulationskort och dyl.

Men idag snurrar tankar ändå i mitt huvud… bara lite…oh well. En sak fick jag reda på igår i samband med mötet och det fick mig att tänka att jag idag ska vara en snäll och duktig typ och stanna inne… oavsett hur mycket jag skulle känna för att snickra och bygga… NOT. Inte riktigt min sysselsättning men det beror på vem man gör de med…

Tråkigt trist väder… kanske hittar jag något sevärt i min samling… kanske :P