Till kvällen tog jag igen förlorade sommarnätter. Mellan kl. elva och tolv på kvällen var det väldigt skönt att sitta på balkongen i vintermorgonrocken. Inte alls kallt, bara härligt. Man kunde sitta där, tänka och fantisera. För att inte tala om att minnas.
Tanken slog mig att för ett år sedan tror jag att föreställningarna om inte åtminstone så gick repetitionerna på högvarv. Helt klart den bästa perioden jag upplevt på Scala.
Sen på föreställningskvällarna. Jag började länge före alla andra med att fixa aktörernas smörgåsar till pausen och mottog sedan alla skådespelare med ett stort leende och varmt kaffe och färskt bulla. Sen kom den kvällens muffins som plockades undan innan gästerna kom då jag var i full gång med att koka kaffe och plocka kaffekoppar.
Sen startade föreställningen och jag rusade upp med saker till pausen och började göra mig i ordning medan jag kollade vissa av 1:a aktens scener med stor glädje. Pausen kom och skådespelarna kom upp till vårt omklädningsrum. Publiken disskuterades och min ”syster” och påkläderska fixade med två säkerhetsnålar i min klädsel. Cigaretter och hållare åkte ner i urringningen innan jag följde tätt på S & A för en lite ensam stund om hörnet. Inte för att jag egentligen röker till vardags men tänk vilket ”dåligt” inflytande vissa kan ha ;D
Sen var det att kika lite på publiken i salongen och sätta sig ner och vänta. Och just då kom alltid det bästa, två av killarna skulle rätta till sina långa strumpor. Detta tittade alltid tjejerna och jag på, sista föreställningen blev det t.o.m. fotat, men inte av mig faktiskt. Och såklart man tittar på så snygga ben.
Ingen kan förstå glädjen tror jag med en sak som denna. Man spelar inte teater BARA för att få stå på scen framför 100-150 (+) människor kväll efter kväll… man göra det MER för det sociala umgänget. Därför gör det nästan ont när man inser att det nog inte kommer bli mer teater för mig detta år heller. Inget mer Scalascen. En ny grupp bygger sina kullisser där nu och… ja.-… sorgligt. Det enda jag kan göra är att få passa på dem, städa undan, rätta till stolarna i kafét och se till att det finns kaffebulla…
Och igår slog det mig också hur underbart lång Medusa verkligen var. En sån sak som jag verkligen saknar. En i Snövit-ensemblen sa jämnt att hans platåskor á la -70 tal var så svåra att gå i. Jag bara log och sa –jaja. Fast jag lärde mig under repetitionerna att nästan springa i mina.
Kvällsjobb kallar för mig denna soliga dag. Typiskt. Men så finns det säkert några lediga människor som får vara glada istället :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar