Salta tårar längs med kinden

Aldrig någonsin har jag hört någon säga att livet skulle vara enkelt och jag vet det mer än väl. Mitt liv VAR enkelt… de först 9 levnadsåren. Sen har det varit värre av och till och när man tycker det inte kan bli värre blir det nog det. Speciellt när man minst anar det, när allt känns så bra… jag blir bara så trött… varför jag. Ändå. Det har väl gjort mig stark som alla säger.

Jag har så mycket jag skulle vara i behov att få ur mig men det tänker jag inte ventilera i detalj här.

Säger bara det. Människor som alltid gör som de vill för att de tror att de har all rätt till det oavsett tanken på några andras saker, känslor och minnen. Och när detta händer på platser där alla inblandade har lika stor rätt så… GAAAAAHHHH!! En snabbutryckning resulterade i att mamma och jag lämnade med lite minnen i bakluckan. Bokstavligen. Nu hoppas jag bara att resten får vara där de É. Som lovat. Mina saker. Min barndom. Mina minnen. Helst av allt skulle jag imorgon rycka ut med paketbil, sopsäckar och lådor. Sortera rubbet och lägga i den icke existerande förvaringen. Om man ändå kunde hyra förvaring någonstans i närheten. Sen finns det nog inga värdefulla saker, rent pengavärde, men sentimentalt och fullt med minnen. Det är ännu viktigare. Efter denna ”utryckning” kom jag hem och fann mig snabb som en gråtande hög i fosterställning på badrumsgolvet. Allt kände totalt hopplöst. Orken att kämpa infann sig inte. Vred på duschen… varmare och varmare till termometern var i botten. Efter det kändes det bättre. Ändå finns en malande tanke kvar…