torsdag 23 april 2015

My heart, mind and soul



Bilden säger väl egentligen allt...

(Efter att ha skrivit en bra bit på detta inlägg inser jag att det blir rätt så ärligt å delvis utlämnade. Så olikt mig... På ett sätt... Så ni vet...)

Den senaste 1 1/2 veckan har varit ett rent helvete inombords. Mitt huvud i vilket min överarbetade hjärna huserar har snurrat. Detta samtidigt som mitt hjärta, organet där bredvid det stora sugande tomrummet i min själ, har ropat på hjälp nästan konstant.
Förjävligt minst sagt.
Ett hjärta som bryr som mer än vad som borde vara möjligt vill inte höra talas om bl.a. långa dagar. Å när min hjärna får höra A men inte B men vet det är något jag inte vill höra så börjar den dikta upp alla möjliga scenarier. Sanningen kunde vara bättre, men också SÅ mycket värre...



Visst har det funnits ljuspunkter... men när jag tänker tillbaka på dem så ändras de plötsligt till något dåligt också. Att få börja ett videosamtal där killen på andra änden blir alldeles ifrån sig efter som han ÄNTLIGEN får SE mig efter 1 år av chattande. Ja... trevliga stunder när vi kunnat hålla varandra lite sällskap i vår ensamhet. Men när man börjar tänka mer gör det också ont... han där.  Jag här...



Förra veckan hade jag 3 dagar ledigt å jag kunde höra rösterna i mitt huvud som sa "Åk... bara släng lite i en väska å hoppa på tåget å åk! Bara säg hej!". Visst, saken övervägdes men jag gick mot de inre rösterna ändå... Gör så kunde jag ju inte bara göra...

"Men lägg av *heart* du är fin tommy! Hade vi bott närmare varann så vet du :) "
Att få detta till svar när man inte är nöjd över sitt utseende... Det värmer... Verkligen. Men tänk om någon kille på närmare håll kunde säga det å visa vad de känner... DET skulle vara toppen *wink wink*

För just nu är jag INTE nöjd. Jag håller tillbaka... Tränar en timme varje dag... kanske har det ändrats något upptill kring axelhöjd å efter all cykling har både lår å vader fått mer muskler å låren (lite onödigt men) blivit bredare men muskulösare... Så att jeansen är tajtare över rumpa å lår är både bra å dåligt, tajtare är inte bra, men är det lite musklers fel så...
Men den JÄVLA magen... Det är som om den helt släppt från resten av kroppen å inte påverkas av NÅGOT längre...

Å jag känner mig ensam. Jag erkänner. Det spelar sen ingen roll hur van jag är... ibland blir det helt enkelt för mycket. Att sen höra om andras planer å funderingar gör allt så mycket värre. Men det är skillnad på vem å vad det handlar om. Ibland känner jag "Jag är så glad för din skull" å andra gånger känner jag "Nej... fan! Det skulle varit JAG"



Byter ämne hejvilt å om vartannat nu men måste skriva bort å avhandla en del saker. Moderna tekniken... är det inte underbart. Man kan hålla kontakten med nära å kära både på närmare håll å de längre bort. Men INTE om den inte används. Jag saknar hur det var förr... Hur chatten varit det första man tittat på när man vaknat å det sista innan man somnat. Men inte på senaste tid... kanske det blivit gammalmodigt å tråkigt...



Till helgen åker jag bort. Jag åker till Helsingfors. Ett kärt återseende av "min" båt... å inte minst en person där ombord!!Jag hade planer för hur denna helg skulle vara. Hur jag skulle åka redan på fredag å ta hotell till lördag... Hinna träffa lite folk innan jag gick ombord å innan det var dags för fest på lördag kväll å kryssning på söndag...
MEN det sprack. Motivationen sjönk som en sten... Ingen verkade så jätteintresserad av att träffas... Å bankkontots saldo sa att det var ett av de mest idiotiska besluten jag kunde ta att ens överväga en hotellnatt. Å att sen få höra "Ja mig ser du troligen inte skymten av före sena kvällen"... Whoop-di-hoo... Nej men så trevligt... NOT. Ska nu ändå göra det bästa av situationen. Åka ner på lördag. Rätt till båten... Å hoppas på det bästa med allt. Sedan åka hem på måndag efter massor av roligt å med önskvärda datum å ett arbets-schema som matchar ett annat schema i kappsäcken :) Hoppas jag på för mycket? Troligen! Men hoppet är det sista att dö... å även om det börjar se lite visset ut för tillfället är det ändå mycket väl i liv.



Å titta nu på detta. Min diskbänk. Ingen har diskat på mer än en vecka. Ingen har känt för det eller funnit det särskilt nödvändigt. Men detta är ett säkert tecken på att jag mig inte mår särskilt bra...



Ännu en sista punkt på ämnet ensam. Trots att jag mår rätt dåligt har jag återvänt till min säng efter månader på soffan. Det var en sen lördagskväll för... är det 2 veckor kanske?..som jag inte orkade bry mig längre. När jag insåg. Kände att den inte behövde stå där renbäddad med släta lakan... inte ens chans på miljoner år att någon annan än jag skulle sova i den ändå. Forever alone. Så skönt att bakom mörks draperier kunna dra täcket över huvudet å bara gömma sig för omvärlden!



Avslutningsvis... Som om det inte skulle räcka med att min hjärna drömmer om trevliga stunder i det förgångna, retar sig på saker i nuet... jo, så MÅSTE den också fantisera om framtiden. En nära framtid. Typ 2-3 dagar som komma skall i en nära framtid... Dagar jag inte vet var jag ska göra av mig själv. Ledig från jobbet just precis där så inte ens det som kan distrahera mig. Nätterna kommer bli mun död... Blir nog LÅNGA promenader... med musik på hög nivå i mina öron. Å sen kan jag bara tänka på vad som kan ha hänt... Har jag rätt är det åt helvetet... Å har jag fel... WOHOO. Men jag tänker inte ta reda på sanningen... Tänk OM jag har rätt... Mamma Mia... nej... jag avstår...



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar