Mitt manodepressiva jag

Först måste jag säga att jag nog inte fått någon riktig diagnos. Men så känns det. Hade redan tänkt tanken och läst en del om det. När jag sedan häromdagen "kallades" just manodepressiv tänkte jag "Ja..nog det jag är..."

Så jag är hemma. Hemma å sommarsemester. Kom hem i torsdags. Kom hem med ett för djävligt humör! Onsdagen var underbar... Eftermiddagen i D's hytt...lugnt, skönt...mysigt...hjälpte honom städa bort och sedan till Iguana på god mat. Så långt, så bra... Förutom att jag gärna dragit ut på vår "egentid"...

Gick å sova... Inte glad. Redan då hade livet spelat mig ett spratt. Jag MÅSTE lära mig att inte bara tro...å ta för givet... Jag VET det... Å alla tänker olika... Svårt att somna när man är förbannad...
Dagen efter steg jag upp tidigt då. Mådde inte nödvändigtvis bättre. Inte alls. I loungen öppnade jag min andra skumpaflaska å hällde den i min tomma vattenflaska. Det var knappt så jag sade hejdå... Jag såg mig inte ens om. Deltog knappt i kramen... Kramarna som betyder SÅ mycket.
Allt detta ångrar jag nu...ångrar jag SÅ MYCKET. Jag var så ledsen, besviken, förbannad. ALLT på mig SJÄLV! För att jag gör så mot mig själv som jag gör... Tänker å skadar mig själv mentalt. Ville gråta... Så ledsen å rädd att jag sårat den personen jag minst i världen vill såra. Hatar hur jag kan verka svartsjuk..avundsjuk...missunnsam.. Jag ÄR inte det... Vill alltid det bästa... Dessa tankar å känslan att jag sårat följde mig ända hem men tack vare parfymdoften som dröjde dig kvar i mina kläder höll jag mig lugn. Som om en arm stilla höll om mig å sa att det nog blir bra...

Sen kom jag hem. Efter åtminstone 2 hela veckors frånvaro. Jag borde varit glad...lättad...överlycklig. Jag menar, jag sa hejdå till min lägenhet när jag sist lämnade den. Istället stod jag i vardagsrummet. Tittade ut. Tog ett foto och kände bara "Neeej...UUURK...".

Hade jag inte haft en förälder att ta hänsyn till (å ja, annan ekonomi), hade jag stuckit... Jag hade inte berättat för nån (just då kände jag verkligen INTE NÅGON) nu tänker jag att "jo...en...". Men nu var ju detta inte möjligt. Bara att stanna kvar.

Jag har gått genom mycket senaste åren. Mycket händelser och mycket förändringar. Å förändringarna fortsätter. Vissa känslor jag nuförtiden kan känna är skrämmande. Som att jag börjar tröttna på Nykarleby (tydligen)... Whats that all about??

Just nu ser jag några "möjliga" lösningar.

#1. Få jobb på båten. Jobba 10/10 (i mitt fall blir det snarare 9,5/9,5 (åker till & från jobb första å sista lediga dagen)). På detta sätt kan jag väl se att jag kunde leva. Med nån resa nu å då när jag är ledig. Å detta blir bara en fast punkt i livet. En sån behöver väl alla.

#2. Flytta från Nykarleby. Tillika känns det inte som något jag skulle göra... Inte på eget bevåg bara sådär. Det må vara att jag inte känner många här MEN skulle nog känna mig ännu mer övergiven i en storstad. Inte för att jag behöver flytta långt. Jakobstad är ett jävla pack att ha att göra med men som stad i sig själv är det väl inte så illa.

#3. Å nu kommer min favorit naturligtvis. Denna lösning gör att jag kan bo kvar...eller flytta...vilket som. När man kollar på alla bostäder till salu... Hus som lägenheter. I Nykarleby och i Jakobstad. Tänk om man fick flytta till någon av dem... Jag är inte så kräsen, jag kan nog få dem alla till ett hem med hjälp av lite blid, svett och tårar.
Men det finns ju ett krux...ett STORT sådant...
Jag vill inte flytta till detta nya ställe ensam. Jag vill hitta en karl. Jag vill ha en kille. Jag vill inte vara singel längre. Å både jag, Gud å alla runtomkring vet att jag FÖRTJÄNAR en pojkvän (man...sambo..fästman...) å alla VET han skulle få det bäst i världen med mig. Å jag skulle må SÅ bra.
Självklart förväntar jag mig inte att dejta nån å flytta ihop nån vecka senare.
Så nu känner jag i skrivandets stund det blir en
#4. också.
Få (träffa och hitta låter fel) en kille. (borde ju egentligen stå som nr.1 ;) ) Vilken livsförändring det skulle bli. Det är som jag fick höra häromdagen av en som minsann förstår mig "Jag måste bara få en man...vi har börjat snacka om liv å död nu". Å mitt svar var lugnt "Jag förstår precis...". Kanske skulle jag flytta till honom efter en tid eller så skulle vi försätta bo separat men övernatta en här å en där. Detta för att SEN utföra punkt #3.

Så tro mig... Jag har tänkt.

Men låt mig återgå till nuet. Å verkligheten trots att min drömvärld är MYCKET trevligare. De första dagarna hemma var verkligen bedrövliga. Fick frågan hur mina senaste dagar varit. I vanliga fall skulle jag vant, utan att tänka svarat något i stil med "Jo...de har varit bra. Inget särskilt att rapportera... Kunde alltid förbättras...". Ett rätt neutralt svar. Istället skrev jag "Vill du jag ska vara ärlig eller få det att låta bra?" Å fick det bästa svaret... "I'm not much for frosting". Så det blev ärligt. Jag ljuger inte ens nuförtiden...jag mår inte bra. Inte här... Men när det gungar lite under fötterna å vänner sover 2 däck upp... Då leker livet...

Tog en bild häromdagen. Folk gillade den på fb men jag gillade den inte. Som om glöden slocknat. Har knappt lett på riktigt sen jag kom hem och varför fejka att man är glad.

Första riktiga dagen hemma gick alla krafter åt till att  dekorera om hemma. Ännu stod ljus å "vintriga" saker framme å gardinerna var ovanligt mörka i mitt hem med årstiden i åtanke. Tänkte att en förändring kunde höja mitt humör. Ljusare å somrigare blev det. Nöjd blev jag...men ja... Inga hurrarop direkt ändå. Sen sov jag resten av dagen...orkade inget mer...

Dagarna gick å i måndags när jag varit hemma i 4 dagar kändes det ändå lite bättre. Lite... På kvällen/natten kom jag på mig själv med att aningen ifrågasätta klädvalet på promenaden när jag såg min spegelbild i skyltfönstret...hur såg jag ut i de grå mjukisbyxorna å Crocs på fötterna. Detta var väl inte jag. Men gick vidare när den RIKTIGA Tommy skulle vänt hemåt i nästa gathörn (trots att klockan var 00:30 mellan mån-tis å ingen annan var ute) å bytt om. Sen sjön jag faktiskt med i en glad sång å log på riktigt när den påminde mig om någon. Men det var det.

Antar att de flesta skulle säga att detta humörsmässiga "uppsving" berodde på att jag fått vila upp mig i några dagar. Men jag vet bättre å de i min närhet samt de som sett min almanacka på köksväggen vet bättre...


Nu gäller det att ta en dag i taget. Jag har mått dåligt förr å råkat ut förr mycket jävulskap. Så inget av detta är väl något nytt. Å den dagen mitt liv blir lätt... Undrar var man då ska rista korset...
Å ja... Jag glömde ju helt... MARDRÖMMAR!! VARJE natt!! Å jag brukar banne mig inte ha såna... Bara någon enstaka...NÅNGÅNG!
Detta är olidligt... Gissa varför klockan är 03:22 när jag ligger i sängen å skriver detta. Å varför jag går ut å gå upp till 2 timmar varje natt... Motion... Visst... Men också för att just då mår jag lite bättre... Flyr in i nån annan värld. Å den friska luften ska hjälpa med sömnen. Varit såhär i någon vecka nu (men inte ombord (bara sista natten)). Önskar bara nån fanns här å höll om mig.. Eller lät mig hålla om honom.

(Känns bra att ha skrivit detta klart som jag hållit på i dagar... )