Bilden säger väl egentligen allt...
(Efter att ha skrivit en bra bit på detta inlägg inser jag
att det blir rätt så ärligt å delvis utlämnade. Så olikt mig... På ett sätt...
Så ni vet...)
Den senaste 1 1/2 veckan har varit ett rent helvete
inombords. Mitt huvud i vilket min överarbetade hjärna huserar har snurrat.
Detta samtidigt som mitt hjärta, organet där bredvid det stora sugande
tomrummet i min själ, har ropat på hjälp nästan konstant.
Förjävligt minst sagt.
Ett hjärta som bryr som mer än vad som borde vara möjligt
vill inte höra talas om bl.a. långa dagar. Å när min hjärna får höra A men inte
B men vet det är något jag inte vill höra så börjar den dikta upp alla möjliga
scenarier. Sanningen kunde vara bättre, men också SÅ mycket värre...
Visst har det funnits ljuspunkter... men när jag tänker
tillbaka på dem så ändras de plötsligt till något dåligt också. Att få börja
ett videosamtal där killen på andra änden blir alldeles ifrån sig efter som han
ÄNTLIGEN får SE mig efter 1 år av chattande. Ja... trevliga stunder när vi
kunnat hålla varandra lite sällskap i vår ensamhet. Men när man börjar tänka
mer gör det också ont... han där. Jag
här...
Förra veckan hade jag 3 dagar ledigt å jag kunde höra
rösterna i mitt huvud som sa "Åk... bara släng lite i en väska å hoppa på
tåget å åk! Bara säg hej!". Visst, saken övervägdes men jag gick mot de
inre rösterna ändå... Gör så kunde jag ju inte bara göra...
"Men lägg av *heart* du är fin tommy! Hade vi bott
närmare varann så vet du :) "
Att få detta till svar när man inte är nöjd över sitt
utseende... Det värmer... Verkligen. Men tänk om någon kille på närmare håll
kunde säga det å visa vad de känner... DET skulle vara toppen *wink wink*
För just nu är jag INTE nöjd. Jag håller tillbaka... Tränar
en timme varje dag... kanske har det ändrats något upptill kring axelhöjd å
efter all cykling har både lår å vader fått mer muskler å låren (lite onödigt
men) blivit bredare men muskulösare... Så att jeansen är tajtare över rumpa å
lår är både bra å dåligt, tajtare är inte bra, men är det lite musklers fel
så...
Men den JÄVLA magen... Det är som om den helt släppt från
resten av kroppen å inte påverkas av NÅGOT längre...
Å jag känner mig ensam. Jag erkänner. Det spelar sen ingen
roll hur van jag är... ibland blir det helt enkelt för mycket. Att sen höra om
andras planer å funderingar gör allt så mycket värre. Men det är skillnad på
vem å vad det handlar om. Ibland känner jag "Jag är så glad för din
skull" å andra gånger känner jag "Nej... fan! Det skulle varit
JAG"
Byter ämne hejvilt å om vartannat nu men måste skriva bort å
avhandla en del saker. Moderna tekniken... är det inte underbart. Man kan hålla
kontakten med nära å kära både på närmare håll å de längre bort. Men INTE om
den inte används. Jag saknar hur det var förr... Hur chatten varit det första
man tittat på när man vaknat å det sista innan man somnat. Men inte på senaste
tid... kanske det blivit gammalmodigt å tråkigt...
Till helgen åker jag bort. Jag åker till Helsingfors. Ett
kärt återseende av "min" båt... å inte minst en person där ombord!!Jag
hade planer för hur denna helg skulle vara. Hur jag skulle åka redan på fredag
å ta hotell till lördag... Hinna träffa lite folk innan jag gick ombord å innan
det var dags för fest på lördag kväll å kryssning på söndag...
MEN det sprack. Motivationen sjönk som en sten... Ingen
verkade så jätteintresserad av att träffas... Å bankkontots saldo sa att det
var ett av de mest idiotiska besluten jag kunde ta att ens överväga en hotellnatt.
Å att sen få höra "Ja mig ser du troligen inte skymten av före sena
kvällen"... Whoop-di-hoo... Nej men så trevligt... NOT. Ska nu ändå göra
det bästa av situationen. Åka ner på lördag. Rätt till båten... Å hoppas på det
bästa med allt. Sedan åka hem på måndag efter massor av roligt å med önskvärda
datum å ett arbets-schema som matchar ett annat schema i kappsäcken :) Hoppas
jag på för mycket? Troligen! Men hoppet är det sista att dö... å även om det
börjar se lite visset ut för tillfället är det ändå mycket väl i liv.
Å titta nu på detta. Min diskbänk. Ingen har diskat på mer
än en vecka. Ingen har känt för det eller funnit det särskilt nödvändigt. Men
detta är ett säkert tecken på att jag mig inte mår särskilt bra...
Ännu en sista punkt på ämnet ensam. Trots att jag mår rätt
dåligt har jag återvänt till min säng efter månader på soffan. Det var en sen
lördagskväll för... är det 2 veckor kanske?..som jag inte orkade bry mig
längre. När jag insåg. Kände att den inte behövde stå där renbäddad med släta
lakan... inte ens chans på miljoner år att någon annan än jag skulle sova i den
ändå. Forever alone. Så skönt att bakom mörks draperier kunna dra täcket över
huvudet å bara gömma sig för omvärlden!
Avslutningsvis... Som om det inte skulle räcka med att min
hjärna drömmer om trevliga stunder i det förgångna, retar sig på saker i nuet...
jo, så MÅSTE den också fantisera om framtiden. En nära framtid. Typ 2-3 dagar
som komma skall i en nära framtid... Dagar jag inte vet var jag ska göra av mig
själv. Ledig från jobbet just precis där så inte ens det som kan distrahera
mig. Nätterna kommer bli mun död... Blir nog LÅNGA promenader... med musik på
hög nivå i mina öron. Å sen kan jag bara tänka på vad som kan ha hänt... Har
jag rätt är det åt helvetet... Å har jag fel... WOHOO. Men jag tänker inte ta
reda på sanningen... Tänk OM jag har rätt... Mamma Mia... nej... jag avstår...
.jpg)
