Klockan är tydligen 04:09 när jag börjar skriva detta å jag släckte just TV å belysning och flyttade mig till sängen. För att sova? Ja, jag borde väl det men känner ännu inte något sådant behov.
Jag har alltid varit en nattuggla, inga frågetecken där inte, men detta är nog ändå lite att ta i eftersom detta ny är 4:e natten i rad. Å kan ni tänka... 4:e dagen på året (nå officiellt 5:e nu men...) så det säger väl lite om hur det startade. Hade visserligen bra början redan i mellandagarna...
Sist det var såhär...Ja jag minns det knappt, men det var en sommar många år sen, jag vände på dygnet och gick sova på morgontimmarna.
Har i 3 lediga dagar suttit i min soffa, kollat filmer och serier och stickat. Ett enkelt mönster som går att kombinera med tevetittande men ändå tillräckligt invecklat att man måste koncentrera sig lite å tankarna kan inte skena iväg vart som helst. Så började mitt år. Jag har inte ens bytt almanacka i köket ännu...ni vet...den jag kryssar (någons) frånvarodagar på. Kanske för att jag vill inte se hur många de är å hur mycket det är kvar å tänka på händelser under de dagarna. Kanske för att jag inte tycker om januari alls. Kanske för att februari skrämmer mig lite. Och kanske för att resten av året är så ovisst... Orsakerna är många...
Klockan är nu 04:22 å jag kan koncentrera mig rätt bra. Nångång kring kl.03 brukar min hjärna tystna rätt bra å jag ser inte längre bilderna i mitt huvud, bilderna jag nuförtiden inte ens behöver sluta ögonen för utan de finns och dukar alltid upp på min näthinna. Ser hur nån jobbar, vilar sover... Ett "care free life", å inte en tanke på mig eftersom jag inte betyder något... En vän bland vänner..det är allt...
Å min hjärna undrar...tänker och fantiserar ihop...mycket mer än den ens har att göra med... Dygnet runt å hela tiden om den får chans, å ja, den är svår att stoppa.
Men som sagt...den tystnar nuförtiden där på småtimmarna... Åtminstone så jag för en stund får tid för att andas...Bara lite... Men inte känna... Det undviker jag. Om jag känner all den psykiska och fysiska smärtan... Allt på en gång... Då faller jag ihop... Kännandet får tas i små portioner...
Så är tillvaron just nu... Men man ska ju vara glad å tacksam för det man har å det man fått ha och fått uppleva å se positivt på framtiden. Sånt har jag fått höra och förstått att jag måste lära mig. Och allt jag önskar är att det verkligen vore så enkelt... Å löjligt egentligen när jag tänker på vilken liten sak....En lite chans...Som kunde göra mig lycklig... hah...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar