Nyfikenhetens baksida

Jag ÄR en nyfiken människa. Det kan jag utan problem erkänna. När det kommer till personer jag älskar är jag många gånger värre än med någon annan person.  Jag vill veta allt å lite till, oftast troligen också ibland saker jag inte har med att göra. Vissa skulle kanske säga att det är för att jag behöver vara i kontroll. 

Men ja, det har sina baksidor. Snaror,  krokben och fallgropar. Å alla hittar jag med jämna mellanrum...

Ta igår t.ex.

En enkel fråga...
"Så vad sker nu då... mat å under täcket? :) "

Ett enkelt svar...
"Nope. Är påväg in till stan och äta ^^ "

Jag säger jag kan gissa vart å önskar en trevlig kväll (för det SKA man ju göra).

Men så gör jag det... Jag gör det verkligen. Jag ställer frågan "Med vem?" och gissar på 2 av de det brukar gå ut å ätas med.

Redan när jag ställt frågan visste jag att jag borde låtit bli... Att jag borde ta den tillbaka för svaret är ett jag INTE vill höra.

Nån timme senare kommer det...
"Nej det här var en ny bekantskap"

Som om jag inte det visste... Straffet för min nyfikenhet.
Jag ville inte höra det... Och speciellt INTE på kvällen till Valentine's Day.

Hade jag då föredragit lögner rakt av? Helt klart.

"Så vad sker resten av kvällen?"

#1. "Jättetrött som du märkte när vi pratade tidigare idag så blir nån serie...tror jag somnar ganska snabbt ^^ "

#2."Trött men ska in till stan å äta några av oss från jobbet... Ska bli skönt att gå rakt å sova efter det"

2 perfekta vita lögner. För att skona mig från sånt som är allmänt känt jag INTE vill höra...

Men ja...det var ju JAG som FRÅGADE... Jag skulle hållit käften...