”Luke: Good how? ;) ”

Tro det eller ej men det har gått nästan en halv månad sen jag senast skrev något. En ny vecka börjar imorgon med 14:e september, folk här och där har börjat räkna ner dagarna till julafton.  Stressar det mig? Inte då :P

Annars är allt som vanligt. Djupa dalar å rosa moln. Nåja… de där molnen är det väl inte direkt så många av men… En dag bättre, en annan sämre. Fysiskt och psykiskt. Mot det ena finns det värkmedicin å inflammationshämmande… Mot det andra… nåja, inga mediciner tar jag åtminstone, ännu…  

Jobb och lediga dagar… och de lediga dagarna, visst, på sitt sätt är de uppskattade men de dagar man jobbar får man åtminstone 8 timmar av någon typ av distraktion, å det är något jag VERKLIGEN välkomna!

Bland många andra tankar

En dag i taget å så ser vi vad som händer framöver. Jag håller tummarna och hoppas på något bra… 

Facebook vet

Hade tråkigt en kväll när jag satte mig framför datorn och på fb hade någon gjort ett test. Klickade på det för att se mitt eget resultat och tyckte det var riktigt underhållande så jag gjorde ett till… och ett till… och ett till… Å jag gillade faktiskt resultaten… Även om de kanske inte var så sanningsenliga alla gånger :P

Detta var bara några stycken ;)

Dags att fortsätta

Nu kan man mins säga att det var ett tag sen jag skrivit något. Många har säkert undrat hur jag riktigt mår eller om jag tänkt sluta skriva.

Har tänkt skriva så många gånger men under all tid som förflutit som har jag inte haft orken eller koncentrationsförmågan. Helt ärligt är nog varken det ena eller andra på plats nu heller men nu ska något skrivas. Det blir nog inte så bra som jag vill men det blir något.

Solen skiner. Vindstilla. Säkert varmt också. En perfekt söndag alltså… egentligen. Men hos mig är det inte så. Min hjärna å mitt hjärta samarbetar som vanligt inte och jag ifrågasätter hur allt blev såhär. Å jag VET svaret… men kan inget göra. Nu är det bara som det är å man får bara leva med det.

Men kan konstatera, 4 timmar på 10 dagar. Lite för lite att leva ännu 10 dagar på…

Nåja… Dags att sätta några små ord på pränt då…

Livs-situation #1. Kärlek

Man ska väl börja med det viktigaste å mest tragiska (skrattretande?) så har man det ur världen.

Och efter den meningen vet jag inte längre vad jag ska skriva. Det blir liksom alldeles tomt i hjärnkontoret. Kunde säga lika tomt som mitt hjärta, men en sak är väl säkert, mitt hjärta är ALDRIG tomt. Mitt hjärta är alltid fullt… överfullt… ibland svämmar det över. Allt detta med känslor som aldrig får något utlopp…

En dag är det min tur också… Eller hur, det måste det ju faktiskt vara. Men med vem. När jag, TYDLIGEN, inte träffat honom ännu lär det ju ta tid å evighet.

Om jag bara själv fick välja… Bara peka å säga, ”Jag väljer dig!” Å det skulle vara det. Men så funkar det ju inte… UPPENBARLIGEN.

En dag i taget… För det mesta går det trots allt att leva med smärtan, ensamheten, tomheten… Man blir van, trots att det är något man aldrig borde bli van med…

Var finns den knappen??

Livs-situation #2. Boende

Jag bor där jag bor. Å just nu känns det faktiskt ganska gångbart. Men ändå drömmar jag mig ofta bort. Nånstans. Till platser å lägenheter jag knappt vet var de finns. Ibland känns det som om det skulle kunna funka å ibland helt omöjligt.

Hade jag haft pengarna å möjligheten hade jag som sagt bara stuckit, som jag sagt tidigare, men trots alla rader på alla möjliga Veikkaus-spel så går man dessvärre mest på minus.

Men ett problem är… När jag ser mig själv i dessa nya städer och lägenheter så gör jag det väldigt sällan ensam. Så blir väl nog att stanna här i min inbodda 1:a på 35kvm i denna lilla stad… En fördel är ju att alla vet var de hittar mig :P

Livs-situation #3. Jobb

Vad kan man säga på detta ämne då. Jag jobbar och står i. 8 timmar om dagen, 5 dagar i vecka, eller åtminstone 15 dagar/ 3 veckor.

Å var då? Nå det senaste versionen är nu att jobba 3 veckor var på Avd.9/Björkbacka. Åtminstone lite nytt… inte så illa egentligen, omväxling behöver jag just nu men känns bra att få behålla lite av det gamla också. I denna fråga hade jag nog inte orkat byta helt å hållet. Så nu får det väl helt enkelt rulla såhär ett tag.

Båten då… JA… självklart är det ju ännu drömmen. Å (kanske, förhoppningsvis) inte bara för mig.

Men jag orkar inte hela tiden ligga på och tjata, påminna och fråga. Det hjälper ju fan inte och jag känner att jag inte ska behöva göra det. Å skulle de sen höra av sig om nån dag kan jag ju slå vad om att det skulle vara helt OMÖJLIGT att få ledigt från nuvarande jobb… så att… Har inte orken att kämpa mer på det området OCKSÅ!!

Livs-situation #4. Framtid

Ska jag ens uttala mig i denna fråga. Jag tvivlar. För tillfället ser jag inte direkt något ljus i någon tunnel. Inställd på att allt kommer fortsätta i samma hjulspår… å då blir det ju inte direkt bättre.

Får väl bara tänka på de ord som den väldigt betydelsefulla säger. ”Vem vet hur bra nästa år blir” eller ”Januari 2017, tänk va spännande”

När himlen rasar...

Fredagen 17.7.2015... En dag att minnas... Eller så inte, jag har inte riktigt kunnat bestämma mig ännu.

Å vad ska jag säga och var ska jag börja.


Hjärtat gör sina egna beslut. Hjärtat frågar inte vem du vill falla för. Det gör som det vill. Mitt hjärta bestämde sig för att att älska men glömde fråga kärlekens mottagare om där fanns ett hjärta att ge.
Mitt hjärta älskade ovillkorligen från första stund.
Mitt hjärta tog emot slag å sparkar trots att jag var den enda inblandade som ens visste det.
Mitt hjärta fortsatte älska. Väl medveten om situationen. Det hade många gånger känt på dörren mittemot och vetat att den var låst. Å mitt hjärta hittade inte nyckel.
Dag blev natt och sedan dag igen... Tiden gick å allt var bra. Den låsta dörren förblev låst.
Hjärtat va naivt å hade vant sig vid situationen. Såg dagligen mot den låsta dörren å tänkte att den då inte kommer öppnas under denna livstid. Men ändå...ett litet, litet hopp fanns ändå där långt inne å ibland när det var mörkt och ingen såg lade hjärtat en hand på det tröga dörrvredet, man kunde ju aldrig så noga veta.
Till slut gav hjärtat upp... Det kände aldrig mer på dörren.
Nästa dag hängde där på dörren en stor skylt med texten "Lägenhet till Salu"

Mitt manodepressiva jag

Först måste jag säga att jag nog inte fått någon riktig diagnos. Men så känns det. Hade redan tänkt tanken och läst en del om det. När jag sedan häromdagen "kallades" just manodepressiv tänkte jag "Ja..nog det jag är..."

Så jag är hemma. Hemma å sommarsemester. Kom hem i torsdags. Kom hem med ett för djävligt humör! Onsdagen var underbar... Eftermiddagen i D's hytt...lugnt, skönt...mysigt...hjälpte honom städa bort och sedan till Iguana på god mat. Så långt, så bra... Förutom att jag gärna dragit ut på vår "egentid"...

Gick å sova... Inte glad. Redan då hade livet spelat mig ett spratt. Jag MÅSTE lära mig att inte bara tro...å ta för givet... Jag VET det... Å alla tänker olika... Svårt att somna när man är förbannad...
Dagen efter steg jag upp tidigt då. Mådde inte nödvändigtvis bättre. Inte alls. I loungen öppnade jag min andra skumpaflaska å hällde den i min tomma vattenflaska. Det var knappt så jag sade hejdå... Jag såg mig inte ens om. Deltog knappt i kramen... Kramarna som betyder SÅ mycket.
Allt detta ångrar jag nu...ångrar jag SÅ MYCKET. Jag var så ledsen, besviken, förbannad. ALLT på mig SJÄLV! För att jag gör så mot mig själv som jag gör... Tänker å skadar mig själv mentalt. Ville gråta... Så ledsen å rädd att jag sårat den personen jag minst i världen vill såra. Hatar hur jag kan verka svartsjuk..avundsjuk...missunnsam.. Jag ÄR inte det... Vill alltid det bästa... Dessa tankar å känslan att jag sårat följde mig ända hem men tack vare parfymdoften som dröjde dig kvar i mina kläder höll jag mig lugn. Som om en arm stilla höll om mig å sa att det nog blir bra...

Sen kom jag hem. Efter åtminstone 2 hela veckors frånvaro. Jag borde varit glad...lättad...överlycklig. Jag menar, jag sa hejdå till min lägenhet när jag sist lämnade den. Istället stod jag i vardagsrummet. Tittade ut. Tog ett foto och kände bara "Neeej...UUURK...".

Hade jag inte haft en förälder att ta hänsyn till (å ja, annan ekonomi), hade jag stuckit... Jag hade inte berättat för nån (just då kände jag verkligen INTE NÅGON) nu tänker jag att "jo...en...". Men nu var ju detta inte möjligt. Bara att stanna kvar.

Jag har gått genom mycket senaste åren. Mycket händelser och mycket förändringar. Å förändringarna fortsätter. Vissa känslor jag nuförtiden kan känna är skrämmande. Som att jag börjar tröttna på Nykarleby (tydligen)... Whats that all about??

Just nu ser jag några "möjliga" lösningar.

#1. Få jobb på båten. Jobba 10/10 (i mitt fall blir det snarare 9,5/9,5 (åker till & från jobb första å sista lediga dagen)). På detta sätt kan jag väl se att jag kunde leva. Med nån resa nu å då när jag är ledig. Å detta blir bara en fast punkt i livet. En sån behöver väl alla.

#2. Flytta från Nykarleby. Tillika känns det inte som något jag skulle göra... Inte på eget bevåg bara sådär. Det må vara att jag inte känner många här MEN skulle nog känna mig ännu mer övergiven i en storstad. Inte för att jag behöver flytta långt. Jakobstad är ett jävla pack att ha att göra med men som stad i sig själv är det väl inte så illa.

#3. Å nu kommer min favorit naturligtvis. Denna lösning gör att jag kan bo kvar...eller flytta...vilket som. När man kollar på alla bostäder till salu... Hus som lägenheter. I Nykarleby och i Jakobstad. Tänk om man fick flytta till någon av dem... Jag är inte så kräsen, jag kan nog få dem alla till ett hem med hjälp av lite blid, svett och tårar.
Men det finns ju ett krux...ett STORT sådant...
Jag vill inte flytta till detta nya ställe ensam. Jag vill hitta en karl. Jag vill ha en kille. Jag vill inte vara singel längre. Å både jag, Gud å alla runtomkring vet att jag FÖRTJÄNAR en pojkvän (man...sambo..fästman...) å alla VET han skulle få det bäst i världen med mig. Å jag skulle må SÅ bra.
Självklart förväntar jag mig inte att dejta nån å flytta ihop nån vecka senare.
Så nu känner jag i skrivandets stund det blir en
#4. också.
Få (träffa och hitta låter fel) en kille. (borde ju egentligen stå som nr.1 ;) ) Vilken livsförändring det skulle bli. Det är som jag fick höra häromdagen av en som minsann förstår mig "Jag måste bara få en man...vi har börjat snacka om liv å död nu". Å mitt svar var lugnt "Jag förstår precis...". Kanske skulle jag flytta till honom efter en tid eller så skulle vi försätta bo separat men övernatta en här å en där. Detta för att SEN utföra punkt #3.

Så tro mig... Jag har tänkt.

Men låt mig återgå till nuet. Å verkligheten trots att min drömvärld är MYCKET trevligare. De första dagarna hemma var verkligen bedrövliga. Fick frågan hur mina senaste dagar varit. I vanliga fall skulle jag vant, utan att tänka svarat något i stil med "Jo...de har varit bra. Inget särskilt att rapportera... Kunde alltid förbättras...". Ett rätt neutralt svar. Istället skrev jag "Vill du jag ska vara ärlig eller få det att låta bra?" Å fick det bästa svaret... "I'm not much for frosting". Så det blev ärligt. Jag ljuger inte ens nuförtiden...jag mår inte bra. Inte här... Men när det gungar lite under fötterna å vänner sover 2 däck upp... Då leker livet...

Tog en bild häromdagen. Folk gillade den på fb men jag gillade den inte. Som om glöden slocknat. Har knappt lett på riktigt sen jag kom hem och varför fejka att man är glad.

Första riktiga dagen hemma gick alla krafter åt till att  dekorera om hemma. Ännu stod ljus å "vintriga" saker framme å gardinerna var ovanligt mörka i mitt hem med årstiden i åtanke. Tänkte att en förändring kunde höja mitt humör. Ljusare å somrigare blev det. Nöjd blev jag...men ja... Inga hurrarop direkt ändå. Sen sov jag resten av dagen...orkade inget mer...

Dagarna gick å i måndags när jag varit hemma i 4 dagar kändes det ändå lite bättre. Lite... På kvällen/natten kom jag på mig själv med att aningen ifrågasätta klädvalet på promenaden när jag såg min spegelbild i skyltfönstret...hur såg jag ut i de grå mjukisbyxorna å Crocs på fötterna. Detta var väl inte jag. Men gick vidare när den RIKTIGA Tommy skulle vänt hemåt i nästa gathörn (trots att klockan var 00:30 mellan mån-tis å ingen annan var ute) å bytt om. Sen sjön jag faktiskt med i en glad sång å log på riktigt när den påminde mig om någon. Men det var det.

Antar att de flesta skulle säga att detta humörsmässiga "uppsving" berodde på att jag fått vila upp mig i några dagar. Men jag vet bättre å de i min närhet samt de som sett min almanacka på köksväggen vet bättre...


Nu gäller det att ta en dag i taget. Jag har mått dåligt förr å råkat ut förr mycket jävulskap. Så inget av detta är väl något nytt. Å den dagen mitt liv blir lätt... Undrar var man då ska rista korset...
Å ja... Jag glömde ju helt... MARDRÖMMAR!! VARJE natt!! Å jag brukar banne mig inte ha såna... Bara någon enstaka...NÅNGÅNG!
Detta är olidligt... Gissa varför klockan är 03:22 när jag ligger i sängen å skriver detta. Å varför jag går ut å gå upp till 2 timmar varje natt... Motion... Visst... Men också för att just då mår jag lite bättre... Flyr in i nån annan värld. Å den friska luften ska hjälpa med sömnen. Varit såhär i någon vecka nu (men inte ombord (bara sista natten)). Önskar bara nån fanns här å höll om mig.. Eller lät mig hålla om honom.

(Känns bra att ha skrivit detta klart som jag hållit på i dagar... )

10 dagar går så fort…

Jag håller vad jag lovat… när jag hade mer tid skulle jag skriva mer. Nu har jag mer tid.

Ligger för tillfället här i D:s hytt som jag hyrt in mig i till imorgon. Min arbetsdag å sista timmarna på detta pass tog slut kl.14:30. Just nu gungar vi ut ur hamn, å trots att jag nu smuttar på ett glas skumpa så tror jag faktiskt att samtliga ombord också skulle kunna hålla med mig :P (somnade visst också där mitt i att jag skrev på detta inlägg så tog lite längre att få det publicerat…i Tallinn nu :P )

Precis som rubriken säger så går 10 dagar snabbt. Å mitt pass är egentligen 11 dagar, 5 timmar första dagen, å 5 sista (11:e dagen) på det sättet blir det 10 timmar i 10 dagar. Men det går snabbt….över förväntan trots att jag visste det.  Det är en av orsakerna till att jag gillar detta jobb… man bara jobbar… tiden går å jag hinner inte ens tänka (eller känna så värst mycket). Däremellan står maten klar i mässen och sen när dagen är slut tar man en dusch å hoppar sen i säng. Somnar snabbt å sover gott. En viss speciell chargång finns kanske här å när folk börjar bli trötta där på nattens timmar kan det bli som det blir men det är ju helst enkelt inget att bry sig i och det är bara att köra på å börja från 0 nästa dag…

Vad kan jag säga om dessa dagar då… Mycket jobb… varmt som tusan och man har på nätterna tänkt att man kanske smälter bort. Full båt… fulla passagerare och toaletter som är stockade. Å minst 300 hytter per dag (allt mellan 2-4 sängar i var hytt) så arbetet räcker till. Å vi är allt mellan 2-6 stycken i jobb på dagarna… på kvällarna 10+ i jobb. 

Å så har jag blivit så väldigt kunnig på det finska språket att när en engelskspråkig passagerarare börjafe tala med mig kunde jag inte svara. Inte för ett ögonblick. Var som om jag aldrig någonsin kunnet ens ett litet ord engelska. Finska blev der...inte ens svenska. Å blev första ordet i meningen något som liknade engelska var det ändå finska som följde... Går inte att förklara hur det var...

Däremellan lediga timmar. De flesta sover lugnt i sina hytter medan jag gått bar, till bar, till lounge… osv å pratat med folk… När ska jag annars hinna. Konstigt nog stått mest i Loungen ändå ;) Å jag känner mig själv så bra att jag vet att går jag å sova där mitt i dagen är jag tröttare när jag vaknar å jobbet kallar än om jag håller mig vaken och sysselsatt :)

Finns det något att klaga på i nuläget? Njaa… skulle ju vara att man måste hem då. Men DENNA gång känns det ok… faktiskt… Ingen stress. Ska bara vara ledig, ta dagen som den kommer…försöka hinna njuta…träffa folk osv. Men nästa gång jag ska hem, NÄSTA gång. Ja fy fan, det vill jag inte ens tänka på. Det enda jag var orolig med på detta pass var 2 (3?) dagar när jag lämnades ”ensam” här ombord… men tack vare alt jobb så är också såna dagar helt ok… Jag klarade det, ja,  fast  men det kändes ändå underbart när ett efterlängtar ansikte äntligen dök upp (letat reda på mig?) å gav mig en stor kram… Då visste jag att jag att allt var komplett.

Å avslutningsvis… Om jag nu slutat jobba… varför är jag då kvar här? Jo, Dreya å jag har tyvärr väldigt olika arbetstider så trots att vi jobbar på samma båt blir det inte att vi ses så värst mycket å hinner umgås. (Detta trots att jag hänger i konferensen/loungen mer än tillåtet kanske :P ) Så jag stannar en extra dag å vi slipper ut å äta ikväll. Underbart. Kan lika bra vara ledig här en dag å ta det lugnt som hemma… å här slipper jag känna den känsla som ofta finns det hemma…alltid med samma tidsintervaller… Jag mår bra nu… Verkligt bra :D

Måste ju ta en liknande bild som ifjol... Inte lika smal nu som då... Men denna piké var verkligen owersized ändå :P

God fortsättning!