Tiden går snabbt. Sist skrev jag om att vända blad, och ett
par dagar efter det fick jag känna mig glad igen. Även om det tog onödigt många
dagar efter att kryss-märkandet tog slut för den gången, men på ett sätt av
helt förståerliga orsaker.
Sen dess har dagarna tickat på. När det var 4 veckor till
att jobba innan semester å det tillfälliga ”karriärbytet” kändes det länge, det
var lugnt, inget att ens tänka på. När det sedan plötslig var 3 veckor kvar
var det väldigt påtagligt, endast en arbetslista kvar. Nu sitter jag här å nu
snackar vi om 10 dagar kvar. Börjar känna märkligt, skrämmande… som att det
inte kan stämma. Men nu är det så… NATURLIGTVIS ser jag fram emot det, på ett
annat sätt verkligen INTE! Men så var det förra sommaren också och så är det
överlag så fort det handlar om att lämna hemmet. En jäkla vemodighet som bara
hör till, ett släktfel som inte går över, inte ens på 60 år.
Men livet känns just nu lite mörkt… nästintill svart. Inget
att riktigt se fram emot. Inga resor eller happenings. Ej heller ser jag just
nu när tid å pengar för en resa skulle ske. Så just nu lite svårt att vara positiv.
Jag
önskar jag jobbade på en sådan plats att jag hade både tid å ekonomiska
möjligheter att resa när jag ville. Å i stort sätt så ofta jag ville.
Just nu
filar jag på några dagar i Stockholm och det verkar just nu ju faktiskt inte
som någon TOTAL omöjlighet. Men lär det bli av… tillåt mig att tvivla.
Tar en dag i taget å så ser vi. Allt jag vill är att bara få
vara glad. Faktiskt vakna, öppna ögonen å känna mig glad. Inte en massa saker
att fundera på. Livet är inte enkelt och alltid kommer det att finnas något att
fundera på, men LITE mindre hade allt varit trevligt. Inte bara le för att jag brukar.
Det idealiska hade varit att slippa vakna ensam. Att ha
någon där bredvid sig eller att vakna å höra att någon står i duschen å doften
av kaffe i lägenheten. Eller klä på sig å gå ner till köket å aldrig riktigt
veta vilka familjemedlemmar eller vänner man där kan möta. Men jag drömmer
vidare.
Men det gäller att hålla på traditioner att upprätthålla en
fasad. Så som sig bör kom det blommor på min balkong innan midsommar.
Men när
jag annars ser mig omkring i lägenheten känns det rätt deprimerande. Inte bytt
till sommargarniden. Ännu finns Ljus å lampor lite här å där. Inte alla den
våriga/somriga lägenhet som här nog borde vara. Men jag varken orkar eller
orkar bry mig.
När jag nu kommer till slutet av detta flummande så ställer
jag undan Vodkaflaskan, som jag som finne dricker som det är, å går och lägger
mig.
Jobbet kallar imorgon (idag). Kvällskifte på midsommarafton passar mig
fint å sen blir det att fira med mamma. Kolla nån film å äta LCHF-våfflor med bär
å turkisk joghurt.
God fortsättning
(nedan följer nu några inlägg precis som detta, rätt
flummig, om tankar å sånt som slagit mig när jag sett de bilder som där finns
med…)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar