lördag 11 juni 2016
Vardagsrapport
Bakom fasaden
Väl endast på resa eller redan i Helsingfors jag försöker se mer avslappnad och världsvan ut än jag egentligen är. (Så gissa att jag inte gillar när man typ fastnar i en grind i Londons tunnelbana för att man inte vet vad man sysslar med å den man reser med bara sprungit före å sen småskrattar åt en!! (Ja blir ännu jävligt irriterad när jag minns det så vissa ska vara glada jag inte exploderade och han fortfarande lever!!))
Nu sa jag oftast.
Jag går inte omkring å ser glad eller åtminstone helt ok glad ut per automatik. Jag får verkligen påminna mig själv att le å manuellt koppla på leendet för att inte se ut som ett åskmoln eller åtminstone allmänt blaha-blaha.
Jag orkar inte plocka å städa på hemmafronten. Just nu mår jag varken bättre eller sämre om allt är stökigt eller prydligt där. Jag ska väl ändå inga gäster ha. Själv sitter/ligger jag mest i soffan å stickar å kollar DVD eller ligger i sängen när jag är hemma så låt det vara stökigt för i jösse namn.
Ja nu kommer nog en del undra om jag faktiskt är lite smått knäpp men, hej, det bjuder jag på.
Här i söndags tog jag en bild. Föreställande mitt finger.
Å jag vill bara säga att jag skrev inte detta i jakt på medlidande. Jag säger det bara för att det är sanning å för att konstatera, mycket för mig själv, att jag inte mår tiptop å försöka figurera vad nästa steg är. Och för att visa att också solen har sina fläckar och att det är helt OK.
Oscar - Hat och kärlek
Han kunde inte stå emot mera.
Bilfärden hem var inte lång, ca 20 km. Många gånger de gjort denna "resa" tillsammans Oscar och Jonas. Oftast hade Oscar ogillat det, det var ett tecken på att träffen var över osv. Helt ärligt hade det också, nån enstaka gång, varit en lättnad. Helt ärligt talat visste han inte vad han kände denna gång.
Iväg på "fika", ett ord som Oscar hatade men hade lärt sig acceptera pga. (tack vare?) Jonas. En annan sak Oscar blivit van med efter dessa år med Jonas var att dricka kaffe å äta något gott på en servicestation. Oscar ville väl lite anse att detta var lite under sin värdighet. Jaja, lite märkvärdig måste man ju försöka vara :P
När de satt där vid bordet å pratade så undvek Oscar denna gång faktiskt inte att se på Jonas. Inte för att han längre EGENTLIGEN behövde studera honom mer ingående. Om sanningen skulle fram så kände Oscar till varje del av Jonas ansikte, troligen bättre än Jonas själv. Fräknar, skrattgropar och rynkor. Allt fanns inristat i hans inre...
Men han tittade ändå.
Bara för att han kunde...För att han älskade vad han såg.
Å ja, då går det inte att hålla sig mer. Oscar ler. Hela vägen hem ler han. Och säger för sig själv: "Men lägg av att le jävla idiot :P ". Men det går inte. Han ler å tittar ibland ut...ibland på Jonas.
I dessa stunder är han lugn, avslappnad, bekväm, mår bra. Känner sig hemma.
Å hatar sig själv för att han tillåter dessa känslor.
I hans huvud hade alla minnen arkiverats i skrivskyddade mappar med krypterade lösenord. Just nu fanns allt att se som i en öppen bok.
lördag 14 maj 2016
Oscar - Jonas: Mötet
"Rummet Oscar satt i var mörkt. Inte ens TVn var på. Det såg ut som om allt höll på att rasa samman. På borde stod en flaska och ett upphällt glas champagne. Som om han inte hällt i sig tillräckligt ur fickpluntan redan ikväll. Han hade precis publicerat en, i sina ögon, välskriven statusuppdatering:
"Jag såg på mig själv en stund i spegeln när jag kom hem...
Kom fram till att en skådespelare behöver ingen scen när livet är som mitt är.
Jag såg på mig själv å kunde inget annat säga att jag gjorde rollen bra...rent utseendemässigt
Men bara på bild... Den som spenderade kvällen med mig kan omöjligt säga att han kände igen mig...jag önskar han kunde
Jag tittade på den helt svartklädda figuren i spegel...sorgeklädsel, annat kunde inte sägas. T.o.m. halsbandet och armbanden i läder (läder ja, det har jag inte använt på flera år annat än i skor för att vara vänlig men den gesten har väl förlorat sin kraft om den nånsin hade någon...
Håret rakat igen...egenhändigt, jag måste ju lära att klara mig själv...
Allt som saknades var svarta örhängen men de hade glömts bort så öronen var tomma, helt klart en avvikelse...
Ja... En enastående rollprestation... Kritikerna hade jublar..."
Kvällen hade varit ett eldprov. Från första stund. Han visste inte hur det skulle kännas att träffa Jonas igen efter tiden som gått. Såhär i efterhand kunde väl Oscar ha försökt vara mer Oscar... Men detta var nu en start.
En sak var dock säker. Från kvällens början utanför den asiatiskt restaurang..till cafét..bion..å kramen innan han steg ur bilen, hade Oscar inte förträngt å tryckt undan vad han verkligen så hade han lyst som solen hela kvällen med världens leende. Han kunde inte hjälpa det. Men inte ens Oscar var tillräckligt stark när Jonas började dansa...Gud...Oscar kunde inte motstå det.
Helt ärligt hade Oscar bara på dessa få timmar upplevt så mycket av det han älskade med Jonas. Småsaker ingen annan skulle tänka på. Kramen till att börja med, även om den inte var lika bestämd som den brukar. Följt av omtänksamheten. Sen kom leendet och det där ögonblinkandet. Som sagt dansen...och det där speciella ljudet när han jäspar. Sen i biosalongens mörker kunde han inget annat än le för sig själv när han hörde "scratch scratch", tydligen skäggstubbe som kliade lite. Å till sist värme. Vid bion kunde han känns Jonas värme osa och Oscars händer var kalla å han önskade han hade fått värma dem hos honom.
En lista i stort sätt utan slut...
Var allt detta sen bra..Eller dåligt.. Det var ännu inte bestämt... Det var nu mest ett faktum.
Nu var det en dag i taget som gällde igen..."
tisdag 10 maj 2016
Oscar, och kärleken som förändrade allt
Det månatliga…
torsdag 7 april 2016
Enkel fråga - Svårare svar
Ja detta är väl egentligen en väldigt enkel fråga... För de flesta. Men nja, jag var osäker på vad jag skulle skriva och övervägde att svara med en fråga som "Vad vill du jag ska svara?". Men jag svarade ärligt "Ja du... Den har gått... Det är väl egentligen allt jag kan säga utan att ljuga... "
Hur positivt lät det egentligen?
Denna vecka blev det dock på torsdag. Mestadels att ingen brytt sig och orkat tänka på ordning nu på ett bra tag. Idag orkade jag nu nödvändigtvis inte heller men gjorde det ändå, det tog hela dagen. Men så hade jag något att göra.
Men jag tvivlar... Nå, jag klarar mig.
Känslor å minnen
Ett liv utan känslor (om inte stress räknas) å minnen... Ingen sentimentalitet. Inget sånt som i vanliga fall gör mig till den jag är.
Jag kommer igår när jag kom in i hytten. Glad. Å där låg denna, samt några karameller, på min kudde där i sängen. En trevlig hälsning...så typiskt just honom... Var så glad att vara där å få spendera all tid jag kunde med honom å sen få höra honom andas där bredvid hela natten.
Mindes allt men kände inget...
Å jag kände... Verkligen...
Orden gjorde ett hål i min mur släppte ut massa minnen. Och just där å då kände jag...massor...
söndag 27 mars 2016
“For all sad words of tongue and pen, The saddest are these, 'It might have been'.” - John Greenleaf Whittier
![]() |
Det var jobbigt att komma hem från resan å vara ensam igen... |
![]() |
Även om påsk nu bara är någon stackars dag måste man ju bjuda till å pynta lite... |
![]() |
Blev visst en halsduk av lite restgarn här i påsk |
“Better three hours too soon than a minute too late” – William Shakespeare

