Det var min sista dag. Det var min första dag.

Tisdagen 23 September. 

Dagen jag inte hade förväntat mig att skulle komma. Jag trodde verkligen att dagen jag tömde mitt skåp, tvättade mina kläder å bar hem mina arbetskor skulle vara dagen när jag för gått slutade mitt jobb på avdelningen. Men så var det inte. Nu skulle hela 34:an i himlen in.
Jag började där för "många" år sen, Juli -07. Jag skulle bara jobba en månad å inte en dag till...det var med långa tänder jag ens började. 1 månad blev till 7 år..å fotsätter.
Det har varit trevliga år...bättre än någon kan förstå. Visserligen har det ju funnits dalar också men sånt tänker man inte på. Men allt har ett slut.

Onsdagen den 24 September. 

Första dagen på "nya" avdelningen. Hagalunds källarvåning. Delar av personalen den samma...patienterna likaså..samt arbetsuppgifterna. Ändå var det inte detsamma. 
Borta var vår städskrubb, stället där båda personal och saker som tillfälligt behövde gömma sig sökte asyl.
Borta var Raijas klädvårdsrum där vi alla kunde få andas ut lite och få en trevlig ptatstund,
Borta var kökspersonalen man, nästan,  alltid kunde sticka sig in å prata med.
Kafferummet...dagsalen...vårt avdelningskök... Borta, borta och borta.
 

Första dagen var rätt kaos men efter andra och tredje kändes det faktiskt som om detta kan funka. Annorlunda ja...men under omständigheterna, gångbart.

Det värsta är personalen som är borta. Gamla vänner samt nya bekantskaper. Såna som alla sökt sig till andra ställen...helt förståeligt, ja. Men samma saknad finns ändå...

En dag i tagen...sen ser vi...