fredag 12 september 2014

Sparven flög sin kos

Kan redan nu i första meningen meddela att jag är väl medveten om chansen att bli anklagad för att hänga ut folk nu i detta inlägg men det gör jag verkligen inte. Jag berättar om mitt liv.., precis som alltid. Å de som ställer till med problem i det får så lov att stå för konsekvenserna. Jag nämner inga namn och avstår från ord som ragata, idioter, Hitler-fasorner osv.
Förra veckan blev till viss del ett helvete och jag vet inte hur jag ska förklara på ett diffust men ändå tydligt sett.

"Avslutade just ett 12 år långt kapitel i mitt liv. Ett jag aldrig trodde kunde bli såhär men som i någon dag nu gjort mitt liv till ett helvete. Jag kom in som en pojke, mobbad å utstött som behövde en fristad där han kunde vara sig själv. Nu lämnar han platsen när fristaden blev värre en helvetet han flydde från 12 år tidigare. En dörr stängs...en annan öppnas...nånstans.."
Detta var statusen på fb natten till förra veckans fredag. Då hade jag lämnat in nykeln som i många år hängt med bland mina andra nycklar och varit en kär ägodel. Men jag blev vänd ryggen, inte av alla, men en klar majoritet. Det ändrade allt.

  - Ta nu chansen, skriv om ditt liv....
  Det gjorde jag å lämnade in ett manus
  - Jättebra, texten är din, vi ändrar inte på något, vi litar på dig, detta blir kanon
Såhär lät det i månader.
Sen kom 1 1/2 vecka till premiär.  Då passade det inte mer. Texten skulle ändras på. Inte stort, men vitalt. För mig. Livet var mitt, storyn var min. Å jag fick inte säga emot. En så nedlåtande behandling hade jag inte fått på evigheter. Det hade funnits gott om tid att meddela ändringar. Skulle det varit en fiktiv hitoria hade allt varit annorlunda men man kan inte skriva om ens livshistoria. Vore det möjligt hade jag gjort det själv för länge sen.
Då gav jag upp. Jag orkade inte ta mera ogrundad kritik å annorlunda behandlig. Speciellt inte efter all otaksamhet man fått i år.
 
Jag tänkte ta en paus...komma tillbaka till våren. Kanske skulle mitt värde då uppdagats å vi alla kunde gå vidare med en nystart i det gula huset som helt diktaturiskt fick oxblodsröda dörrar. Men NEJ! Majoriteten av mina sk.vänner blev förbannade. Jag hade svikit, var inte att lita på, jag och mitt stora ego.... Nyckeln skulle tillbaka, jag skulle ut ur styrelsen. Jag var syndabocken medan hon som orsakat det hela var felfri. Å jag gav med mig...även om jag verkligen inte behövt. Men det fanns inget mer att kämpa för. 


Den behandlingen jag där, helt plötslugt, eftet alla år fick gjorde att högstadiemobbningen verkade som en droppe i havet. Jag stängde dörren bakom mig, såg att den gick i lås och gick därifrån med stoltare steg än någonsin tidigare.

Något av det värsta är att dessa personer nu uppför ett verk som de verkligen inte borde. I alla fall inte när det handlar om mobbning och medmänsklighet.
 
Alla som känner mig vet nog precis vad detta handlar om. Men jag har inte hängt ut något, bara i korta och milda drag berättat en liten del av vad som jag utstått senaste veckan. Med all rätt. PUNKT!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar