Oscar satt på den andra raden efter mittgången. På första raden och några steg till sidan satt Rasmus. Oscar visste att Rasmus var nervös och Oscar önskade att det fanns något som han kunde göra för att lugna honom. Allt han ville göra var att luta sig framåt, lägga armarna om honom och viska "allt går bra". Men nu fanns ju inte den möjligheten. Han satt där och tittade på Rasmus. Visste inte vad han skulle känna. Han kände sig glad över att få sitta såhär nära honom, men han kände tillika att han var en dålig människa, hur kan man tillåta sig att ha sådana känslor på en begravning. Rasmus var så vacker, men var det månne allt som nu fanns kvar. Oscar kunde inte mera beskriva de känslor han hade för Rasmus, de gjorde honom extremt exalterad samtidigt som de ofta gjorde ont.
Plötsligt dök andra tankar upp i hans medvetande...tankar på Jonas. Han skulle kanske få träffa honom ikväll. Käraste älskade Jonas. Tanken på att han skulle vara så långt borta om en månad gjorde så ont. Han trodde ALDRIG att det skulle kunna finnas någon som kunde få honom att känna på samma sätt som Rasmus...eller snarare BÄTTRE. Med Rasmus blev allt så stort och överväldigande...trevligt till en början men inte i det långa loppet. Första gången Oscar träffade Jonas kände han väldigt lika...efter det känner han sig trygg och lugn i sinnet. Hemma var han än var. Detta trots att han visste hur oberäknelig och spontan Jonas kunde vara.
Oscar var fast mellan 2 personer. En gammal bekantskap, en ny. Oscars hjärta var öppet för Rasmus eller Jonas. Eller varför inte nya bekantskaper helt och hållet. Han var öppen och redo. Men ENSAM. Han kände att han redan för länge sedan hade förlorat Rasmus, nu stod Jonas på tur...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar