Stockholm är en väldigt vacker stad. Vattnet å broarna. Arkitekturen, uteserveringarna, gamla stan. Men jag syftar just nu på männen. Ett ämne som disskuterades allt som oftast.
Där fanns så mycket vacker...sånt där som är så vackert så det blir overkligt...ouppnåeligt. Något man bara får titta på...som bilder i en tidning. Jag uppmärksammade för det mesta inte dessa skönheter desto mer. För mig var det mest som "jaha, där var en, å där, å där". Å ja, jag delar bilder av seriösa hunkar på fb ibland. Jag gillar "The inked boys" där det känns att ingen kille har mindre än ett 8-pack på magen. Men jag kallar det lite "grupptryck". Man SKA gilla sånt. Men nej...det är FÖR mycket.
Jag tittade på all denna "skönhet" runtomkring mig å tänkte "jaja, ok...".
Jag tittade på all denna "skönhet" runtomkring mig å tänkte "jaja, ok...".
Det perfekta i mina ögon är det som anses som "skönhetsfel" hos den som egna individen. Jag bryr mig inte i dendär perfekta muskulösa ryggen å den lilla vältränade hårda rumpan. Jag föredrar de naturligt breda axlarna, den lena men kanske lite fräkniga ryggen som går ner till den fina runda rumpan...allt annat än platt. Jag bryr mig inte om svällande biceps, hårda bröstmuskler å en tvättbäda till mage. För mig räcker armar som utfört vanligt arbete, en bröstkorg att vila mitt huvud mot å en mage som säger att man kan njuta av livet ibland.
Å visst fanns detta i Stockholm också men låt oss säga i en mer begränsad upplaga.
MEN, jag tänker inte ljuga. Ibland ser jag också sådant som tar andan av mig. Inte ofta...vetkligen inte, men undatag finns när det tränade får min 100% uppmärksamhet. Som t.ex. denna rugbyspelare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar