onsdag 22 oktober 2014

21.10-14

Vaknade i morse å visste att detta är en såndär dag det är bra om jag håller mig sysselsatt så att inte jag hinner tänka å känna så mycket. Glad att min kropp vet när den ska varna mig lite.
Å jag höll mig sysselsatt, först ett möte via jobbet å sen jobb till kl. 20. Så jag hann som tur inte tänka så mycket.
Hade en liten fråga i mitt huvud. En jag har vett att inte ens ställa. En fråga vars svar jag vill ha ENDAST om det är smått negativt, då är det positivt för mig. Å lets face it, vem lägger väl inte sig själv i första hand ;)

Efter jobbet gick jag upp via HVC med lite grejs som tvätteriet skickat fel. Jag närmar mig min gamla arbetsplats. Parkeringen tom. Alla fönster svarta. Man känner hur dött det är ända in i själen bara genom att se på huset. Naturligtvis stängt å låst denna tid på dygnet så jag lämnar påsen utanför personalingången.

Tittar in genom glaset i dörren till den mörka avdelningen.
Å spöklikt ser jag mig själv komma halvspringades uppför backen till ett kvällsskifter å rycker upp dörren. Ett speciellt ljud när den liksom ”svishar” upp. Genast möts jag av ljudet. Det underbara ljudet som är en salig blandning. Klockor som ringer och locket till byk och –roskiskärror som slamrar. Någon patient som ropar ”Hej… hej”. Snabba steg i korridoren å en röst som rör sig bortåt ”Jå jag komber”. Telefoner som ringer i kansliet och i något hörn några som glatt skrattar. Alltihop på en å samma gång. Jag rundar hörnet å slänger in väskan i städskrubben på vänster sida, å där sitter allt som oftast mina kollegor, de 2 som då jobbat morgonskifte, å ger mig en blick som alltid säger ”Ja, så du kom nog idag också” (svårt att vara i tid… ”IBLAND” :p )
 




Stunden är över å jag gick hemåt… å kom att tänka på att denna backe… den ”lilla” just vid postlådan å uppåt, i vinter behöver jag inte sakta, som en anka, balansera mig upp för den på isen som inte sandats, med mina fina, släta, kalla ”vinter”skor….

Jaa-a---

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar