Gång på gång har jag byggt upp mitt liv igen. Från 0 eller 50...oavsett har jag tagit ett djupt andetag och stigit upp igen. Rätat på mig och börjat om eller gått vidare. Och naturligtvis ska några tårar fällas också som för att göra allt perfekt. Och där var jag ikväll igen. Tänk va allt kan ändras på en sekund. Igår kväll trodde jag...inbillade jag mig...kanske... När livet äntligen börjar se ljust ut, något det verkligen gjort I ÅR så ändras allt...på en sekund... Ett halvår blir nån månad...som blir nån vecka...som blir 2 dagar... allt som nu behövs är att det blir förändringar och någon drar in min tjänst och sen sväller jag upp som en ballong. Aldrig har jag sagt att jag är optimistisk...det är dumt...realistisk bättre...och gör för allt i världen inte upp några planer...de spricker!
"Tatiana förbannade alla män. Varför gjorde hon samma misstag om och om igen. Hon förälskade sig i fel män eller läste alldeles för mycket in i saker och ting. Kanske hade hon gjort det igen.
Hon fyllde på med ved i spisen i köket och kakelugnen i rummet och sköt igen spjället lite så det inte skulle slockna på en bra stund och gick ut en sväng. Det var en varm vinterdag trots snöfallet. Hon hade stort behov att få tänka.
Hon fälde upp huvan på capen. Hon grävde fram cigaretterna och skulle just tända. Hon behövde lugna sig lite. Tändstickorna var fuktiga och funkade inte. Men hon behövde verkligen få röka. Hon vända in till grannarnas kvarter där hon visste att en pojke alltid gick längs med gatorna och sålde tändsticksaskar för att få in pengar till sin sjuka mor. Hon fick sina tändstickor och kunde tända och dra ett djupt bloss. Det kändes bra.
Hon gick vidare...längst med industriområdet rörde sig tunga transporter trots att det var söndag. Verksamheten stod aldrig stilla.Hon bröt fimpen itu och slängde den i snödrivan hon passerade. Kanske kunde det ändå bli bra på kärleksfronten, hon hade lärt sig hur snabbt vissa saker/personer ändrade sig. Kanske också denna gång. Tatiana hörde ett tunglastat tvåhästekipage närma sig bakom henne. Kusken drev på hästarna hårt för att det skulle gå snabbare. Tatiana tänkte på hur enkelt det skulle vara att göra slut, på allt. Hon skulle bara behöva ta ett steg ut på vägen precis i rätt ögonblick. Det skulle vara över. Helt smärtfritt, nja, men snabbt. "Hennes män" skulle få ångra sig för sin dumhet och sörja, ärrade för livet, kanske. Men så tänkte hon på sina vänner...de skulle verkligen sörja henne. Och under åren hade hon dragit på sig personliga skulder, inga stora men tillräckligt för att hennes anhöriga inte skulle kunna betala dem. Ekipaget var sedan länge borta och tankarna att göra slut på allt följde med det.
Hon gick vidare. Hon hade lugnat ner sig men visste att det inte kunde hålla i sig. Hon närmade sig "Club Culture" inhyst i det gula kalla trähuset, men när showen var igång blev det nog varmt ändå. Hon hade en känsla vad hon skulle möta när hon rundade hörner. Och hon hade rätt. Antoschas ekipage kom emot henne. Hon böjde ner huvudet. Drog huvan tätare och gick vidare. Allt hon egentligen ville göra var att greppa en sten, en brädbit eller närmaste bråte från marken och sikta på ekrarna på vagnen. Det skulle han förtjänat. Men eftersom oskyldiga kunnat komma till skada ändrade hon sig. Hon gick en sista gång förbi fönstret till "Butik Dubrovnik" och såg där ryggtavlan av Aleksei...allt hon kunde hoppas var att han blev lycklig. Tatiana klarade sig alltid. Hennes jobb som husa på prästgården skulle fortsätta imorgon. Det skulle ge henne något att tänka på en stund."
Hon fyllde på med ved i spisen i köket och kakelugnen i rummet och sköt igen spjället lite så det inte skulle slockna på en bra stund och gick ut en sväng. Det var en varm vinterdag trots snöfallet. Hon hade stort behov att få tänka.
Hon fälde upp huvan på capen. Hon grävde fram cigaretterna och skulle just tända. Hon behövde lugna sig lite. Tändstickorna var fuktiga och funkade inte. Men hon behövde verkligen få röka. Hon vända in till grannarnas kvarter där hon visste att en pojke alltid gick längs med gatorna och sålde tändsticksaskar för att få in pengar till sin sjuka mor. Hon fick sina tändstickor och kunde tända och dra ett djupt bloss. Det kändes bra.
Hon gick vidare...längst med industriområdet rörde sig tunga transporter trots att det var söndag. Verksamheten stod aldrig stilla.Hon bröt fimpen itu och slängde den i snödrivan hon passerade. Kanske kunde det ändå bli bra på kärleksfronten, hon hade lärt sig hur snabbt vissa saker/personer ändrade sig. Kanske också denna gång. Tatiana hörde ett tunglastat tvåhästekipage närma sig bakom henne. Kusken drev på hästarna hårt för att det skulle gå snabbare. Tatiana tänkte på hur enkelt det skulle vara att göra slut, på allt. Hon skulle bara behöva ta ett steg ut på vägen precis i rätt ögonblick. Det skulle vara över. Helt smärtfritt, nja, men snabbt. "Hennes män" skulle få ångra sig för sin dumhet och sörja, ärrade för livet, kanske. Men så tänkte hon på sina vänner...de skulle verkligen sörja henne. Och under åren hade hon dragit på sig personliga skulder, inga stora men tillräckligt för att hennes anhöriga inte skulle kunna betala dem. Ekipaget var sedan länge borta och tankarna att göra slut på allt följde med det.
Hon gick vidare. Hon hade lugnat ner sig men visste att det inte kunde hålla i sig. Hon närmade sig "Club Culture" inhyst i det gula kalla trähuset, men när showen var igång blev det nog varmt ändå. Hon hade en känsla vad hon skulle möta när hon rundade hörner. Och hon hade rätt. Antoschas ekipage kom emot henne. Hon böjde ner huvudet. Drog huvan tätare och gick vidare. Allt hon egentligen ville göra var att greppa en sten, en brädbit eller närmaste bråte från marken och sikta på ekrarna på vagnen. Det skulle han förtjänat. Men eftersom oskyldiga kunnat komma till skada ändrade hon sig. Hon gick en sista gång förbi fönstret till "Butik Dubrovnik" och såg där ryggtavlan av Aleksei...allt hon kunde hoppas var att han blev lycklig. Tatiana klarade sig alltid. Hennes jobb som husa på prästgården skulle fortsätta imorgon. Det skulle ge henne något att tänka på en stund."
Ska nu röra ihop något gott åt mig, som Turkisk yoghurt och granatäpple, tröstmat. Stackars mig känner jag bara. Morgonskifte imorgon och på kvällen stickafton hos Bella. Bytte skifte så jag kunde närvara. Måste ännu ikväll lägga upp ett par vantar...åt MIG SJÄLV. Tänk he..."tänk he"...jaja...minnen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar