I saw that in a nickelodeon once and I always wanted to do it.

För länge sen, år och dagar sedan,  läste jag en bok, eller kanske var det en film eller en TV-serie jag såg, minns inte så noga. (Jag har nämligen läst böcker som skrivits så bra att jag, när jag senare tänkt tillbaka på det, trott det varit något jag sett).  Men det var hursomhelst en scen som jag minns väldigt bra. Det handlade om en kvinna, en prostituerad. Efter varje "kund" renbäddade hon sängen å desinficerande varje cm hennes "kund" varit i närheten av, filtar å kuddar ur soffan åkte också i tvätten medan hon bara tog nya, rena ur skåpet. Till sist åkte de egna kläderna i tvätten å hon tog en dusch. Ready to go again

Som sagt ;) Men nästa "kund" var, i detta fall, bara livet å framtiden osv....

My rules apply

Ibland känner jag mig som en väldigt orättvis person. Jag försöker alltid vara ärlig å rättvis men tillika så har jag lite andra regler för mig själv än andra. Saker som görs mot mig är en kniv i ryggen. När jag gör det...så vadå. Kan andra kan väl jag.
Ändå ser jag något positivt i ett jag är medveten om detta...vet att det är fel...å får jobba på det framöver :)

Hur gör djur

Hade tänkt skriva blogg över livet sen det blev att åtrevända till vardagen men på något sätt har jag svårt att formulera ord just … … jag är ju lite av en drömmare för den som inte visste det :P

Nåja, lets give it a shot!


Efter att ha sovit knappa 7 timmar natten till tisdag vaknade jag upp förvånansvärt utvilad. Jag steg upp. Klädde på mig. Gick runt i lägenheten. Ändå skönt att vara hemma. Men kände mig hungrig, eller snarare sugen, på något sött. Jag visste att bara jag hittar så finns det en påse Malaco gummibjörnar. Tänkt att äta på resan. Å så var det ju ändå tisdag å över kl.00 när jag åt godis sist så tisdagen var ju liksom redan förstörd. Jag slängde in en näve. Tuggade å svällde. En handfull till. Glufsade i mig när jag gick förbi en spegel. Stannade. Frös till is. Svalde det sista. VA FAN? Vart hade mitt smala vackra ansikte tagit vägen. Såg nara något runt å plufsigt, snudd på the old me. Jag vände på klacken, gick tillbaka till vardagsrummet och greppade godispåsen. Gick till badrummet, hällde ut den å spolade. Kände mig lättad, frestelsen var borta. Tänkte sen, är detta ett tecken på stor viljestyrka eller kommande ätstörning?

Resten av dagen var det till att packa upp å hålla igång, en lista på ärenden att uträtta fanns. Vardagen var helt klart här. Jag hade investerat i ett par löpartights från HM, storlek L. Jag, löpartights, L. Den ekvationen får jag inte riktigt att gå ihop men… Så kan det bli. Dessa måste ju testas, så jag tog en sväng till Annika, hann prata en bra stund å fick sedan cyklat hem cykel 1/2 som varit på reparation. Kedjan hade bland annat kortats eftersom det borde varit stört omöjligt att cykla med den som det varit. Tyckte det gått bra :P Å visst var det skillnad… Så tacksam över såna vänner :D Å tightsen var riktigt trevliga…men löparskorts att ha utanpå är beställda, känns nog bättre med dem om man far ut soliga dagar ;-)

På onsdag var det jobbet som kallade å jag vaknade med huvudvärk. Dessutom väldigt stel i kroppen. Men det spelade ingen roll, no rest for the wicked. Efter jobbet han jag få in lite andro… innan det var dags å fara å servera på Scala.


Sen bestämde jag jag ska låta telefonen laddas en stund innan jag tar en motionsrunda… telefonen hann nog laddas flera gånger om kan man säga men jag fastnade lite ute i cyberrymden…

Torsdag. Sovmorgon å kvällsjobb. Inget mer med det.


 Fredag. Morgonskifte på jobbet. Söndagsordning. Men bara man bara jobbar å inte tänker så mycket så går det fint. Efter jobbet följde städning å dylikt också på hemmafronten. Visserligen satte jag mig på balkongen å njöt av solens strålar en stund men till sist hann jag ändå både duscha å klä på mig innan min celebra gäst kom på te. Å jag säger celebra för vi ses så sällan i dessa dagar.

Nu kallar jobbet… men en sväng via salladsbaren på Torghallen först. 8 timmar jobb… så ser vi sen…

En bussresa by night

Onsdagen var en intensiv dag. Mycket som skulle göras. Ändå inte tillräckligt för att det skulle bli stressigt. Vilket i sin tur istället ledde till att jag sköt på göromålen hela dagen. Men för att göra den delen av storyn kort så kom jag ju mig iväg som planerat. 
Från eftermiddagen hade jag något av en "stirra-ut-i-tomma-intet-och-ha-nära-till-tårar"-dag. För att citera vad Annika skulle sagt, och HAR sagt flera gånger i liknade situationer "To e ondeli" . Det hade sina orsaker...främsta orsaken var  en KARL(AR)... En delorsak (som om det ordet faktiskt finns :p ) var funderingar om varför dåliga saker händer bra människor. Hade tidigare på dagen hört från min kusin att faster låg på sjukhus helt plötsligt. VARFÖR? Inte hon... Fick senare på dagen höra att hon mådde bättre men oron å tankarna spökade i huvudet. Men det hjälpte att hålla sig sysselsatt...prata med Annika, styrelsemöte, stå å prata med Sofia när hon satt i kassan. För Annika förklarade jag en tanke jag visste var snudd på M1 varning, t.o.m. för mig, något jag erkände, å det bästa var, vilket jag inte förstår, att hon, som hon sa, på något sjukligt sätt faktikt förstod hur jag tänkte :)

Resan startade. Bussens hjul rullade ut ur staden. I å med detta, resans start, ändras alltid känslorna till det bättre. Men vägen är mycket lång. Vägen till Vasa, en väg man färdats ganska många gånger. Å ändå kan jag nästan se varje gång framför mig. Jag minns disskussioner, känslor. Hur jag varit arg, ledsen, sviken, flutit på rosa moln, trött... allt finns där å det går lätt att plocka fram. Det är en konstig väg till Vasa...en jag hellre skulle färdats på annat sätt. Väl i Vasa,vid busstationen tittar jag ut. Staden i sig rör upp mycket. Det är en vacker stad, en trevlig stad. Något säger mig att här kunde jag faktiskt tänka mig att bo. Här finns också en del trevliga män å i min krets vet jag det finns andra som gärna flyttar dit. Vem vet...kanske nångång i framtiden.

I Vasa steg dessutom en ung man på...med de sötaste strumpor. Dessvärre satte han sig så dåligt till att jag inte kunde sitta å titta...dessutom somnade jag :P

Med jämna mellanrum vaknade jag till, för att somna om igen. Nånstans i Björneborg vaknade jag, det hade tydligen blivit dag igen. Solen sken å en ny sötis hade stigit på å bänkat sig aningen bättre ;)

Nu hade jag 2 orsaker att hållas vaken de 2 sista timmarna...vilket jag nog ändå inte gjorde. Oj det är en lång bussresa...

På lungt hav

Tråkigt eller tråkigt. Det är de två alternativen jag ger för att beskriva denna båtresa. Lugnt som attans. Å visserligen har jag INGA promblem lugna vatten, det kan jag utan problem acceptera. Men de negativa med lugnet är att det inte direkt lugnet i sig själv utan snarare det faktum att det är lättare att hålla sig vaken om det är lite liv omkring en, man har något att titta på å speciellt om man har något VACKERT att vila ögonen på så är det mycket svårare att somna. Men icke då. På båten fanns någon enstaka snygging...unga pappor t.ex. (dessvärre lite för unga) men i brist på annat fick det duga. 

Mat å kaffe varvades med att sitta vid ett bord å hoppas på att klockan skulle gå fort. Turen till TaxFreen var däremot ganska produktiv. Därifrån kom jag med alldeles för mycket godis (som jag de kommande dagar satte i mig som en galning) doftandes av Chanel Egoiste, (jag borde inte, förbjuden doft, men använder jag den bara när jag lånar lite på väg genom taxfree de gånger om året jag där går är det inte så farligt). Och till sist genom kassorna...3 öppna...3 valmöjligheter...3 vackra karlar. Vilken skulle jag välja. Som tur slapp jag välja, en hade svinlång kö, andra stängde kassan å gick så det blev kassa nummer 3, killen med det trevliga exotiska utseendet.  Det trevliga sträckte dig dessvärre inte till uppförandet trots atg rösten var härligt mörk :)

Efter timmar tog båten i hamn på Åland. Skönt efter en lång resa. Äntligen på Åland åtminstone. 

När magsjukan kom till Geta

Torsdagen på Åland. Med allt bagage samlat möttes mamma å jag glatt  vid terminalen av Nettans mamma som tog oss på en liten guidad tur runtomkring Åland på vägen ut till Geta. Å jag kunde snabbt konstatera att våren är verkligen mycket längre hunnen på Åland än på fastlandet. 

Väl på Geta möttes vi av Nettan å Lukas på trappan  de hade väntat på oss, precis som vi på dem. Å gosse vad den killen växt på 7 månadet sedan vi sist var dit på hans dop. Vi konkade in vårt bagage å satte oss ner. Äntligen framme. Prat prat prat var händelserna fram tills det att morbror Dan anlände hem efter jobbet. Varvid pratet fortsatte.
Mat å samvaro kring matbordet ledde till att Dan å mamma plötsligt fanns utomhus å städade av berget utanför för lördagens stundande bröllop. Å för omväxlings skull var faktiskt Nettan å jag sociala...å pratade...med varandra :P

Solen sken, timmarna gick, kvällen kom, solen gick ner. Vattnet var stilla. Fridfullt, sinnesfrid nu, no problems.

Natten kom, alla gick å lade sig, trötta. En stilla natt, för de flesta av oss blev morgon. Fredag. Ännu en solig dag. Å mamma hade spytt hela natten.
Magsjuka, bröllop, INGEN BRA KOMBINATION! Jag kunde däremot avnjuta en god å stilla frukost :)

De kommande timmarna var "kritiska". Hur skulle det hela utvecklas.  Skulle mamma tillfriskna snabbt å skulle resten klara sig eller insjukna de också? Mamma låg halvdöd på övervåningen medan jag å Nettan stannande i köket. Med jämna mellanrum gick jag upp å kollade läget.
Läget rätt så oförandrat när morbror kom hem från jobbet på eftermiddsgen. Beslutet tog att de skulle ta Lukas med sig och "fly" undan smittan till övernsttningslägenheteni stan. Å så blev det. Jag ansåg att jag nog var den som varit medt utsstt så jag stannade i karantänen på Tallbacka.

 

Timmarna framskred å medan jag fördrev timmarna med att tvätta kläder, bädda, diska...ja alla husliga sysslor jag kunde utföra åt mitt värdpar (något måste jag ju fylla timmarna med) så passade jag också på att sticka, vara ute en stund i solen å njuta å kolla läget på fb, QX å liknande. 

Med jämna mellanrum var mamma uppe ur sängen...piggare å bättre såg hon kanske inte ut, men helst uppe. Å innan hon lade sig sista gången slank t.o.m. lite blåbärssoppa ned.

Plötsligt var klockan över 00 å jag gick upp. Finkläderna plockades fram ur väskor å hängdes upp. Vi skulle alla vara redo för festligheter imorgon, å så var det med det. Jag slängde mig på min soffa men nog tog det ännu många timmar innan jag sov...oj, teknikens under...

Tager du?

En spännade dag man vaknade till idag.  Förvanad, å väldigt lättad blev jag när jag gick ner för trapporna å in i köket. Där satt mamma, hade duschat å drack nu pulverkaffe (vi från fastlandet kan inte riktigt detta med att KOKA kaffe) samt åt lite knäckebröd. Hon var i stort sätt återställd.  Dessutom, hade hon pratat med Dan å också inne i stan fanns det 3 stycken friska personer. Showen skulle bli av. Å magsjuka, vi konstaterade att det nog snarare var närmare matförgiftning, ingen annan smittades å hon återhämtade sig förvånandsvärt snabbt. På väg till Åland åt vi i stort sätt detsamma på båten, förutom EN sak...mamma åt lite fisk, inte mycket för hon tyckte den smakade konstigt men tydligen tillräckligt.

Med en liten samling på 20 människor gick vigselcermonin av stapeln,  väldigt kort (knappt 5 minuter) men innehållande allt det viktiga. En skål för de lyckliga nyvigda paret å gästerna åkte i iväg längs den skumpiga vägen å tog sikte på församlingshemmet.

Solen stod högt på himlen å alla väntade ivrigt på brudparets ankomst,  de borde nog strax komma, de skulle ju bara ta ännu några bröllopsbilder...jo snart kommer de...nej de skulle inte in till stan å ta bilderna... Till slut kom brudparet, å sedan fotografen.

Hur ska jag sedan besriva bröllopet?  Det var som bröllop brukar vara. Gästerna satt längst ett långbord. Brudparet bredvid varandra vid bordets bortre ände. En meny bestående av 3 rätter serverades upp. Ja inte behövde man gå hungrig inte. Brudvalsen skulle dansas...3 gången gillt, ja då lyckades det...man kan säga att musikanläggnigen var allt annat än samarbetsvillig.

Allt flöt sen på med mingel å prat fram till att Cadilaccens vrål hödes utomhus. Å brudens överraskning hade anlänt. Å att hon blev både glad å överraskad var detverkligen ingen frågan om :)

Då var det bara resten kvar...att plocka bort å få församlingshemmet som dagen innan hade förvandlats till festlokal att återigen bli ett församlingshem. Verkligen en förvandling.

Ett litet trevligt bröllop för endast de närmaste av brudparets släkt.  Lite inprovisation här å där kanske men smidigt gick det ändå. 

Jag hade naturligtvis ögon överallt å konstaterade snabbt några saker...

# 1. Den manliga halvan av serveringspersonalen var ju söt (visserligen både straight, gift å hade barn)
# 2. Bruden hade en snygg svåger (vilket jag ju tyckte redan på dopet 7 månader sedan) å jag tror personligen det lite sitter i namnet.
# 3. Snygga svågern har många tänder...inte nödvändigtvis något negativt, bara många, men snygga å vita. Colgateleende.
# 4. Klädkoden på Åland...till bröllop...  Kan ifrågasättas. Vita strumpor till svart kostym eller vit/ljusgrå mönstrade till mörkgrå kostym?! Kom igen nu... Snyggsvåger å brudgum :P
# 5. Har du slips, knäpp översta skjortknappen, brudgum å snyggsvågern (här kan jag visserligen försvara brudgummen eftersom han lånat svärfars skjorta...) 

Ok, så de fleste iaktagelserna hade att göra med svågern men han satt mittemot mig å var den snyggaste karln i rummet...klart jag tittar ;)

En resa tillbaka hem...

När måndagen kom var det bara att stiga upp från min sovplats, tempurmadrassen bakom den antika soffan på Klinten. Jag visste att jag nu bara hade några timmar kvar här på Åland...trots det försökte jag att inte tänka på det. Jag passade på att hålla i Lukas några sista gånger (jag saknar honom redan), min älskade lilla kusin! Mitt i dagen, när kläderna var bytta ännu en gång...en ny kombination smycken prydde hals, handleder å fingrar...så samlades packningen igen å Nettan med Lukas i barnvagnen tog med oss på en solskenspromenad ner till hamnterminalen. Vad fanns det då mer att göra. Bara att ta farväl av fru Jansson. MiniJansson i vagnen var det bara att titta en sista gång å låta sova. När det kommer till honom  så är det RÖR EJ som gäller om han sover, Viking Grace anlände å resan hem startade.

Lite mera folk på denna hemresa tror jag, men eftersom båten var större märktes det föga. Samma "båtsjuka" fanns där på hemvägen, å trots att godingarna var svåra att finna så fanns där nog några, småbarnsfäder också denna gång (kan bara inte låta bli att gilla). Sen fanns det en som satt å tittade på mug...tittade bort...å tittade igen. Ville kanske ta kontakt, men vågade inte... Jag borde kanske gjort det istället men inte 100% på G efter en lång resa.

Så fanns också denna herreman...han satt med ryggen mot medan han drack en kopp kaffe...steg upp, hämtade påtår å återvände. Jag tyckte faktiskt han gick att vila ögonen på. Jeansen passade honom å man såg skulderbladen å ryggraden vackert avbildade på ryggtavlan. Klagar jag, I think not.

Så var det bara X antal timmar med buss kvar då... å i detta skede inser man att "hej, min mobil kommer bli utan ström innan jag är hemma." Jippikajejj alltså.
I Åbo redan steg en man på. En som åkte med när vi for till Åbo också.  Han satt några säten längre fram då, likadant nu. Det fanns något gulligt tilltalande över honon, men en aningen "gubbig" stil för för sin ålder.
Åbo busstation sedan var stället där ännu en kille steg på. Ung...alldeles för ung för min smak egentligen. Max 20 år (men förhoppningsvis inte så ung att det skulle klassats som barnarov...). Så smal, "spinkig"...men så fina drag tillika. Jag kunde inget annat än med jämna mellarum  vrida på huvudet å småle för mig själv.

Annars...vad kan man säga...en bussresa som alla andra. Lång å måttligt bekväm. Åt för mycket godis, blev törstig å hade onödigt lite vatten. Skrev klart lite blogginlägg å snappade någon kort stund upp ett eller annat trådlöst,  öppet nätverk.  Men hem kom vi ju...

Några sista allmänna punkter/tankar från de senaste dagarna

Vartefter jag suttit å skrivit har vissa saker kommit upp, saker jag inte tyckte passade direkt där jag skrev eller som jag glömt bort att skriva å nu efteråt inte bara ville få pusslat in sådär bara....

# 1.Jag kan erkänna att det här å där flikats in en hel del "karlaiaktagelser". Men vad ska man göra...singel på jakt som jag väl på ett eller annat sätt är kan jag ju inte blunda när jag ser något estetiskt tilltalande...

# 2. Är det riktigt normalt att leka papparazzi med vilt främmande personer? Nej,troligen inte, men det är något som ska tas som en komplimang ;)

# 3. På bröllopet, där satt man, ensam. Man borde haft en kille med sig där vid sin sida. Jag drömde mig bort å fantiserade,såg framför mig 2 (o)möjliga (o)tänkbara scenarier.
A) Jag är där med den spralliga lekfulla killen. Han låter mig aldrig känna mig ensam. Han lockar till glada skratt. Han får mig, kanske mot min vilja,att skaka loss på dansgolvet å när bruden skuttar på där ensam för hon tycker det är kul, skulle han joina henne.
B) En man med stil. Han vet hur man för sig å rör sig. Han pratar med de andra bröllppsgästerna med en dignifierad ton. Han är ute och röker med brudgummen och bestmannen. När valsen börjar tittar jag på honom. Älskvärt. Han ler, stiger upp, räcker fram sin hand och bjuder upp, lägger armen om mig å för mig ut på dansgolvet där vi valsar som vi aldrig gjort annat.

Men något skulle dessa ha gemensamt. De skulle båda, på sitt sätt, sett OTROLIGT bra ut i kostym :)

# 4. Kärleken finns.. Var frågar ni? Jo det är mellan de två personer vi gifte bort i helgen. Dan -Anders å Nettan. Man behöver bara se på de två personerna så vet man.

# 5. Vilken gästfrihet. På denna resa har vi nog minsann servats, sängar har bäddats upp åt oss både här å där. Inga frågor har ställts.  Å vi har sen inte behövde fundera på att reda upp efter oss, "Lämna det bara så fixar jag det sen..."

# 6. Åland i mitt hjärta. Åland är ett väldigt ställe. På något sätt blir man så lugn där. Familjen där tar emot en med öppna armar, no questions asked, å genast blir man lugn. Jag sa det att jag mår så otroligt bra där men för inget i världen kan jag beskriva den där känslan...lugnet som på något vis infinner sig...

Bröllopsselfie

Vy från badrummet

 #7. Gillade INTE min kostym. Men mitt enda val...inget passade alls ihop...men men...

Ett kort besök, ett snabbt farväl

Torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag. Jsg räknade dagarna...5 dagar. Vi har varit på Åland 5 dagar. Jag riktigt räknade efter på fingrarna...jo...samma resultat, 5 dagar. Längsta besöket hittills,  ändå kändes det precis lika kort som alltid. 

På söndagseftermiddagen efter det att vi faktiskt hunnit med lite kvalitetstid allihopa på Tallbacka omlokaliserade vi oss alla till Klinten, övernattningslägenheten. På det viset var mamma å jag på plats i  Mariehamn redan när måndagen kom å fick då sova lite längre samt att vi hann spendera lite extra tid med Nettan å Lukas.
Söndagskvällen blev ändå sen, vi satt alla 4 i vardagsrummeg å pratade allvar blandat med att vi skrattade så vi tänkte kikna.
När det var dags att söka sig till sängs började redan sermonin med att säga hejdå. Eftersom Dan skulle upp tidigt morgonen därpå och fara till jobbet skulle vi inte hinna se honom mer denna gång. Det kändes så konstigt att krama honom adjö. Redan...igen... (det låter konstikt men ögonen tåras här i bussen när jag sitter å skriver detta). Sen var det bara att sova...