Onsdagen var en intensiv dag. Mycket som skulle göras. Ändå inte tillräckligt för att det skulle bli stressigt. Vilket i sin tur istället ledde till att jag sköt på göromålen hela dagen. Men för att göra den delen av storyn kort så kom jag ju mig iväg som planerat.
Från eftermiddagen hade jag något av en "stirra-ut-i-tomma-intet-och-ha-nära-till-tårar"-dag. För att citera vad Annika skulle sagt, och HAR sagt flera gånger i liknade situationer "To e ondeli" . Det hade sina orsaker...främsta orsaken var en KARL(AR)... En delorsak (som om det ordet faktiskt finns :p ) var funderingar om varför dåliga saker händer bra människor. Hade tidigare på dagen hört från min kusin att faster låg på sjukhus helt plötsligt. VARFÖR? Inte hon... Fick senare på dagen höra att hon mådde bättre men oron å tankarna spökade i huvudet. Men det hjälpte att hålla sig sysselsatt...prata med Annika, styrelsemöte, stå å prata med Sofia när hon satt i kassan. För Annika förklarade jag en tanke jag visste var snudd på M1 varning, t.o.m. för mig, något jag erkände, å det bästa var, vilket jag inte förstår, att hon, som hon sa, på något sjukligt sätt faktikt förstod hur jag tänkte :)
Från eftermiddagen hade jag något av en "stirra-ut-i-tomma-intet-och-ha-nära-till-tårar"-dag. För att citera vad Annika skulle sagt, och HAR sagt flera gånger i liknade situationer "To e ondeli" . Det hade sina orsaker...främsta orsaken var en KARL(AR)... En delorsak (som om det ordet faktiskt finns :p ) var funderingar om varför dåliga saker händer bra människor. Hade tidigare på dagen hört från min kusin att faster låg på sjukhus helt plötsligt. VARFÖR? Inte hon... Fick senare på dagen höra att hon mådde bättre men oron å tankarna spökade i huvudet. Men det hjälpte att hålla sig sysselsatt...prata med Annika, styrelsemöte, stå å prata med Sofia när hon satt i kassan. För Annika förklarade jag en tanke jag visste var snudd på M1 varning, t.o.m. för mig, något jag erkände, å det bästa var, vilket jag inte förstår, att hon, som hon sa, på något sjukligt sätt faktikt förstod hur jag tänkte :)
Resan startade. Bussens hjul rullade ut ur staden. I å med detta, resans start, ändras alltid känslorna till det bättre. Men vägen är mycket lång. Vägen till Vasa, en väg man färdats ganska många gånger. Å ändå kan jag nästan se varje gång framför mig. Jag minns disskussioner, känslor. Hur jag varit arg, ledsen, sviken, flutit på rosa moln, trött... allt finns där å det går lätt att plocka fram. Det är en konstig väg till Vasa...en jag hellre skulle färdats på annat sätt. Väl i Vasa,vid busstationen tittar jag ut. Staden i sig rör upp mycket. Det är en vacker stad, en trevlig stad. Något säger mig att här kunde jag faktiskt tänka mig att bo. Här finns också en del trevliga män å i min krets vet jag det finns andra som gärna flyttar dit. Vem vet...kanske nångång i framtiden.
I Vasa steg dessutom en ung man på...med de sötaste strumpor. Dessvärre satte han sig så dåligt till att jag inte kunde sitta å titta...dessutom somnade jag :P
Med jämna mellanrum vaknade jag till, för att somna om igen. Nånstans i Björneborg vaknade jag, det hade tydligen blivit dag igen. Solen sken å en ny sötis hade stigit på å bänkat sig aningen bättre ;)
Nu hade jag 2 orsaker att hållas vaken de 2 sista timmarna...vilket jag nog ändå inte gjorde. Oj det är en lång bussresa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar