På söndag kom den. Det såg ut som det brann runt hela staden. Jag gick ut på balkongen och drog ett djupt andetag...nej, det var nog inte rök. Den fyllde staden mer å mer, tjock var den. Man såg knappt till andra sidan gatan i första anblick. Dimma.
Måndagen var likadan...när solen gick ner kom dimman. Inte lika tjock idag men nog fanns den där alltid.
Måndagen var likadan...när solen gick ner kom dimman. Inte lika tjock idag men nog fanns den där alltid.
Å med dimman kommer minnen, jag önskar det gick att stoppa flödet. Minnen från kvällen när jag vandrade på Scala, oroligare hade jag nog aldrig varit kändes det som, med en knut i bröstet tills jag med egna ögon såg att allt har OK. "Fastnat i dimman...lotsa till hamn...halvt ihjälfrusen...varm dush..." När publiken sen var inne i salongen den kvällen hoppade jag ur skorna å småsprang i caféet för att hinna ikapp all förlorad tid... Ett djupt andetag när kaffet bars upp...Å när pausen kom var leendet på å allt var som det skulle vara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar