Dan före dan-piss off

Ifjol var första året i mitt liv när jag kände noll julkänslor. I år fortsätter det. Jag trodde de skulle infinna sig helst när jag julfixat lägenheten men icke sa Nicke. Viss blev det mysigt och ombonat men allt känns så totalt meningslöst. Jag spelar med. Att ge julklappar och se glada människor värmer i hjärtat men det försvinner. Ändå spelar jag med. Och idag var liksom på ett sätt höjden. Min dag var planerad… nästan minutiös. Till Jeppis med mamma. Handla det sista. Med julklapp åt… låt oss kalla honom Mr. X, han är ju naturligtvis hemma, det är ju söndag före jul och allt, han bjuder mig in, eller så bjuder jag in mig själv som han gjorde den 22.12 i fjol och jag får se hans lägenhet som han fick se min då. Detta tar kanske en timme och då passar det perfekt att fara till Boman & co med deras klappar och ”fira jul” med dem tills jag blir hemkörd till halv 9.


Blev det så? NEJ!


Det sket sig från början. På väg in till Citymarket är X på väg ut. Jag ser honom ropar han namn och han vänder sig om, ler och hälsar glatt. Jag undrar om han är hemma senare. Han svarar att han är på väg till gymmet och vet inte hur länge han är där (but I do) och säger han kanske ska hjälpa någon vän senare och frågar nyfiket om det var något särskilt. Jag informerar att jag tänkte komma med hans julklapp. Han gör en min som bara kan tolkas som – men du är väl för snäll va- och säger med glimten i ögat att jag ska sluta ge honom sådana. (Samma diskussion i fjol men efter att ha sett hur glad och barnaktigt sugen han blev på att slita upp och kolla innehållet genast hur kan jag då motstå att få ge honom något i år igen). Hursomhelst meddelar jag att sin julklapp ska han ha och jag lämnar den utanför han dörr om han ej är hemma. Han ler, och slutar protestera och säger att vi ser och jag ska ha det så bra. Planen omarbetas och jag har inte längre någon aning om vad jag skulle ha handlat. Vid kl. 14 anländer jag för utdelning #1. Hans bil står på parkeringen. Spännande, han är hemma. Jag går upp för trapporna och ringer på… väntar… nada. Upprepar processen 2 ggr, lägenheten är ju rätt stor. Lämnar besviket påsen med julklapp(ar) och går. Skickar ett medelande att endels är han borta och har bilen hemma eller så är jag vid helt fel dörr (fullt möjligt eftersom huset inte har namn eller korrekt numrering på lägenheterna). Jag går vidare till Boman & co och har en trevlig kväll. Ändå finns så många tankar kvar. Timtal senare kommer sms:et som jag åter känner är fullt med lögner och ursäkter. Att hans bil står där kan bero på att han inte använder den just nu (konstigt nog såg den verkligen inte nedsnöad ut ändå, och varför inte använda den, det har han ju alltid gjort förr) och om jag hade varit där kan det hända att han var ute, var på vinden, duschade, dammsög… Jojo… visst visst. Meddelar att jag var dit och lämnade en påse så han kan ju se att jag helst lämnade den vid rätt dörr. Och dessutom tog det honom en timme att svara på dessa meddelanden fast jag svarade genast och han troligen nästan inte hann lägga bort mobilen emellan. Visst han hade fått det jag lämnade och önskade mig en god jul och skulle då börja med förberedelserna. Snabbt som attan skrev jag att det ju var bra men att jag fortfarande var kvar i staden. Bara ett par hundra meter bort och skulle gärna träffa honom och se hur han bor nu när jag ändå var i Jakobstad och han tydligen nu var hemma. inget svar kom på det… kanske han dammsög igen.


Önskningar om god jul. Jojo. Jg spelar med. Inte för att det känns bra. Alls. Det gör ont i kroppen. Ensamheten tär. Och han önskar mig en god jul. Jag kan inte hjälpa det. 4 högtidsdagar om året minns jag X och två av dessa kommer presenter eller blombud. Inte en gång skulle han av sig själv minnas mig. Men naturligtvis tackar han alltid. Jag borde sluta. Men inte så enkelt. Minns ni början av ”The Holiday”? Kate Winslet säger det bäst  (för att komma direkt till det jag menar http://www.youtube.com/watch?v=ORwxcaWvyYQ&feature=youtu.be )



Sen så är det enklast att ha det så när ingen annan visar stort intresse. Och egentligen söker jag något beständig och inget tillfälligt men som en vän sa, man behöver väl inte köpa bilen bara för att man testkör den. Visst nej. Och just nu vill jag bara ha roligt… få ha roligt och glömma… eller få ha roligt med den jag borde glömma. Så enkelt kan min jul räddas.


Sen vill jag inte ha några moralpredikningar, detta något jag måste få skriva ur mig, jag har försatt mig i denna situation själv. Sen vet jag att det finns de som läser detta som känner Mr. X och helt klart vet att det är honom jag menar. Och gör ni det så behöver ni inget säga åt mig, försök då bara få honom att förstå att inget av det han gör, säkert utan att tänka på det, gör ont i mig. Jag vill bara få träffa honom. Lite vänlighet om man får be… jag ÄR ingen hemsk människa.