Utan internet i 3 dagar försmäktade jag i detta hus

Julstressen är här. Planera vad som ska göras när. Har jag verkligen kommit ihåg alla som ska ha presenter. Paketera, dela ut och skicka och hoppas på att de sista hinner komma innan de ska delas ut. Och av någon anledning så kommer alltid en topp i antalet arbetsdagar just kring julen… tänka sig vilken tur alltså… not…


Posten har varit välbesökt och vid nästan varje besök har jag retat mig på Anttila… kan inte någon lära dem att packa så det inte blir så stora paket. T.ex. kunde man tydligen inte skicka presentspåsar och omslagspapper i samma låda. Detta tog verkligen rekordet…

Känner ändå att saker och ting börjar falla på plats nu. Kanske var det väldigt bra att inte det fanns något internet i detta hus sedan fredag för då kanske jag skulle slösat bort dyrbar tid. Som jag sa mycket jobb har det blivit och inte mycket datortid, ändå så har ju suget funnits där att få sätta sig och blogga om allt och inget. Främst mitt i natten när jag skulle behövt sova…sömn är ibland överskattat….men har hoppat över det eftersom man ju tillika då troligen varit så trött att när man väl skulle suttit vid datorn skulle man knappt kunnat hålla sig vaken och något skrivande att tala om skulle det inte ha blivit. Och faktiskt, med jobbet, vad skulle det egentligen finnas att skriva om. Bra dagar ändå, om än stressiga.


Fast en dag var inte bra. Kvällskifte. En stund innan det hade jag fåt frågan om hur jag skulle fira julafton. Svarade som det troligen blir, firar först med mamma och sen något som kunde kallas pityparty. Visst, jag är van, detta är som det är, ännu en sak man inte borde behöva bli van med som jag är van med. Och varje år tänker jag att kanske nästa år blir annorlunda. Anyways, denna tanke stannade mitt huvud de första timmarna av det skiftet, som förövrigt var rätt så dödsdömt i sig själv, och gjorde det till en kamp. Och jag begär inte mycket.
Allt jag önskar är ett manligt sällskap de sena timmarna. Att inte behöva sitta där ensam och se någon film man inte bryr sig i men bara sitter framför för att det är enklare så, kan kanske skingra tankarna lite. Att inte behöva stå ute i kylan och se sig om och fantisera hur andra har det. Att inte behöva gå och lägga mig ensam och ändå inte kunna sova. Men jag vet att det är för mycket begärt…kanske nästa år…en dag händer det, jag vet det, en dag…
Ibland önskar jag verkligen att jag kunde stänga av den romantiskt tänkande sidan av mig och bara glömma det där tomrummet som inte kan fyllas av familj, släkt eller vänner och ej heller av materialistiskt shoppande. Men kunde jag det skulle jag nog inte vara jag, men jag vill fylla tomrummet, då endast med det som jag vill ha där…

Häromdagen hade vi samling på teatern. Stora delar av Snövit-gänget var samlat för lite samvaro, gott att äta och dricka och naturligtvis se inspelningen som gjordes av pjäsen. Nice kväll. Jag ger den en 9:a. Och bandningen, ja-a, härligt att få se allt i sin helhet…inte undra på att publiken tyckte den var bra. Och tårtan jag hade bakat var god och omtyckt och ikväll lagade jag en kopia till jobbet imorgon, jag hade lagat alldeles för mycket chokladtryffelsmet och köpte för mycket grädde. Inget ont som inte har något gott med sig. Lika med pepparkakor, färdigbakat till julen tack vare denna tillställning.


Om någon minut börjar en ny dag. Jag ska jobba. The show must go on….