What is love???

Jag borde ta mitt hjärta. Ge det åt någon och be dem låsa in det någonstans där det inte kan skada mig. Låta det vila, låta mig vila upp mig ifrån det.

När det kommer till kärlek har jag aldrig haft tur, så jag frågar mig därför väldigt ofta varför jag inte har miljoner på kontot i spelvinster.

 

Jag älskar. Ofta. Mycket. Alltid.  

 

I mitt hjärta finns det många rum. Och alltid en upptagen svit. I den sviten bor personen jag verkligen älskar just då. Han som kan göra mig lugn på en sekund bara jag hör hans andetag. Problemet är bara att denna person troligen inte visar något som helst intresse ellet åtminstone inte något intresse av att ha mig som en partner istället för bara en vän. Med all sannolikhet.

Sedan finns det andra gästrum...inte lika stora...men med bekväma sänger, badkar och fin utsikt. Roomservicen är dessutom inte heller så förskräckligt dyr. Av denna typen av rum finns det flera. Här bor personer som verkar som kunna vara kandidater för sviten, förutom skillnaden  att dessa på ett eller annat sätt visar intresse. Troligen blir det inte något mer av dessa heller. Men ändå inversterar jag mycket för att de ska trivas.
 

Å idag flyttade en sådan ut. Jag visste det var för bra att vara sant. För mycket begärt, men ändå hoppades jag å tänkte -kanske. Men ack nej. Han hittade/blev hittad av någon annan...någon på närmare håll. Jag förstår å önskar allt gott, men ändå...det gjorde och gör ännu ont.

En dag ska jag väl ändå också hitta någon...å månne det nu inte ske SNART!!

Sparven flög sin kos

Kan redan nu i första meningen meddela att jag är väl medveten om chansen att bli anklagad för att hänga ut folk nu i detta inlägg men det gör jag verkligen inte. Jag berättar om mitt liv.., precis som alltid. Å de som ställer till med problem i det får så lov att stå för konsekvenserna. Jag nämner inga namn och avstår från ord som ragata, idioter, Hitler-fasorner osv.

Förra veckan blev till viss del ett helvete och jag vet inte hur jag ska förklara på ett diffust men ändå tydligt sett.

"Avslutade just ett 12 år långt kapitel i mitt liv. Ett jag aldrig trodde kunde bli såhär men som i någon dag nu gjort mitt liv till ett helvete. Jag kom in som en pojke, mobbad å utstött som behövde en fristad där han kunde vara sig själv. Nu lämnar han platsen när fristaden blev värre en helvetet han flydde från 12 år tidigare. En dörr stängs...en annan öppnas...nånstans.."
Detta var statusen på fb natten till förra veckans fredag. Då hade jag lämnat in nykeln som i många år hängt med bland mina andra nycklar och varit en kär ägodel. Men jag blev vänd ryggen, inte av alla, men en klar majoritet. Det ändrade allt.

  - Ta nu chansen, skriv om ditt liv....
  Det gjorde jag å lämnade in ett manus
  - Jättebra, texten är din, vi ändrar inte på något, vi litar på dig, detta blir kanon
Såhär lät det i månader.
Sen kom 1 1/2 vecka till premiär.  Då passade det inte mer. Texten skulle ändras på. Inte stort, men vitalt. För mig. Livet var mitt, storyn var min. Å jag fick inte säga emot. En så nedlåtande behandling hade jag inte fått på evigheter. Det hade funnits gott om tid att meddela ändringar. Skulle det varit en fiktiv hitoria hade allt varit annorlunda men man kan inte skriva om ens livshistoria. Vore det möjligt hade jag gjort det själv för länge sen.
Då gav jag upp. Jag orkade inte ta mera ogrundad kritik å annorlunda behandlig. Speciellt inte efter all otaksamhet man fått i år.
 

Jag tänkte ta en paus...komma tillbaka till våren. Kanske skulle mitt värde då uppdagats å vi alla kunde gå vidare med en nystart i det gula huset som helt diktaturiskt fick oxblodsröda dörrar. Men NEJ! Majoriteten av mina sk.vänner blev förbannade. Jag hade svikit, var inte att lita på, jag och mitt stora ego.... Nyckeln skulle tillbaka, jag skulle ut ur styrelsen. Jag var syndabocken medan hon som orsakat det hela var felfri. Å jag gav med mig...även om jag verkligen inte behövt. Men det fanns inget mer att kämpa för. 

Den behandlingen jag där, helt plötslugt, eftet alla år fick gjorde att högstadiemobbningen verkade som en droppe i havet. Jag stängde dörren bakom mig, såg att den gick i lås och gick därifrån med stoltare steg än någonsin tidigare.

Något av det värsta är att dessa personer nu uppför ett verk som de verkligen inte borde. I alla fall inte när det handlar om mobbning och medmänsklighet.

 

Alla som känner mig vet nog precis vad detta handlar om. Men jag har inte hängt ut något, bara i korta och milda drag berättat en liten del av vad som jag utstått senaste veckan. Med all rätt. PUNKT!

Med pennan i hand

Tro det eller ej men jag är tillbaka. Efter mer än 2 veckor lyckas jag nu publicera något. Tidvattnet har kommit in och runnit ut många gånger sen sist så hur ska jag lyckas få hela denna tid nedskriven? Nåja, som tur är att, trots att en "lång" tid har passerat har inga stora händelser rört om i mitt liv så det blir väl rätt så lätt att sammanfatta.

ALLMÄNT
"Allt bra?" En fråga jag allt som oftast får. Jag svarar att "jo allt är bra" för visst,  det är det, men egentligen inte. De senaste 2 veckorna, ända sen jag kom hem har jag gått i en dimma har det känts som. Världen har varit kall å grå. Naturligtvis inte varje minut för där har funnits stunder av lycka också. Jag skulle inte säga jag varit OFF men snudd på. Å träsket...däri har jag mer eller mindre KONSTANT vadat.

JOBBSITUATIONEN
Under dessa veckor som gått har jag också återgott till mitt "gamla" jobb, det stod å väntade snällt på mig, kläderna i skåpet, namnskylten, pennorna i bröstfickan, allt som jag lämnat det. Men ändå var det inte detsamna. Jag kom tilbaka till en avdelning som stod i startgroparna för att riva upp rötterna, flytta och splittras. Alla funderade vart de skul5ke å när, vem som skulle till samna ställe och vart alla andra var på väg. 5 biträden å bara 3 platser i Nykarleby, ni hör ju själv,  det går bara inte. Till slut var vi alla placerade...alla borde vara glada, men det är de inte. Ingen är så värst glad, inte ens de som slapp dit de ville eftersom man tänker på sina kollegor. Men det är bara att köra på...hoppas på det bästa...ett annat bättre jobberbjudande kanske?

JUTHBACKA
Nästan genast jag kom hem drog Kulturveckan här i staden igång.  Säkert mycket program, inget jag lade mig så värst in i . Det enda jag gjorde var 3 timmar av filmaffisch-försäljning vid Café Bildström för Scalas räkning.

På torsdag var kulturnatten. En regnig dag. Jag gick över torget när jag varit och handla och köpte vårullar och gick sen hem å firade mammas födelsedag, en enda punkt hade jag varit intresserad av, "Karakilometern" men tydligen var det inga anmälda i år trots stor publik ifjol. Å visserligen, vad skulle det varit att se på i mörker å regn...men vindstilka å gassande sol...då så ;)
Sedan den helgen kom också JuthbackaMARKNADEN. Traditionsensligt hjälpte jag att ställa till redan på torsdag för att på fredag efter jobbet marschera dit å ta min plats som sällskap i tält nr.718 i besittning. Jag bara satt där å studerade människor och omgivningen...och FRÖS! Och bara för att hålla kylan borta var kaffe, kaka, Baylies och cider nödvändiga ingredienser.  Samma procedur på lördag (då väldigt VÄLDIGT uppgiven)...då utan Baileyså med vårrullar :)

På fredagen fick jag också träffa en jag faktiskt saknat lite...fick ett lekfullt leende, lite flört och ett "Tyhmäliini"

JÄVLA CYKLAR
Punktering.  Varför HATAR cyklar mig egentligen. När jag kom hem hade jag 2 cyklar med lappade och luftfyllda däck. Nu är one down for the count, IGEN! Kände det på mig idag genast jag kom ut på Bådavägen, tänkte att "kommer jag hem med luft i däcken kan vadsomhelst hända idag"...lyckades ju inte. För 1 vecka sen var vägen slät, som ett tvättbräde visserligen men slät. Nu var det grusad igen. Jag vet vilket jag föredrar.   Nästa år skaffar jag mountainbike (om ryggen nuförtiden klarar den framåtlutande ställninfen) eller de punkterfria däcken jag hört talas om...
Inte hela värden förutom att cykling är den enda motion jag egentligen klarar av just nu. Att gå längre sträckor gillar inte rygg å höfter,  vete gudarna varför. Å att springa...hmm...kvinnor använder sport-BH när de springer för att ge stöd men det finns inte tillräckligt med spandex för hålla min framsida stilla när jag springer. Och det gör det mycket, MYCKET jobbigare och obekvämare. Måste nog verkligen försöka dra igång processen att få min hudborttagningsoperation. Dyr som synden men efter stor viktnedgpng kan man få den gratis. En kaveri gick igenom den i torsdags å han lever ännu. Livet är inte rättvist, jag ändrade livstil å gick ner i vikt. Nu håller kroppen mig ändå tillbaka. Det som nu stör mig försvinner inte med träning hur mycket jag än vill å försöker.

För 2 veckor sen...första turen på evigheter...underbart :)

"NÄR SPARVEN FALLER"
Det ni just läste var titeln till det senaste projektet på Scala. Något som kommer uppföras redan om 2 veckor så skriv in 12:e, 13:e och 14:e September i era kalendrar. Musik, monologer, människor.   Jag lovar er en upplevelse över det vanliga, näsdukar KAN behövas. Starkt...vackert...ärligt, å därimellan skratt :)

LOVE
För inte så lång tid sen hade jag en vän på besök. Det var kväll, det var mörk, gatlamporna lyste. Han satt bekvämt i min soffa och tittade ut. "Det ser så mysigt ut" konstaterade han. Allt som fattades var lite snö på marken. Och han hade rätt, det var mysigt, det ÄR mysigt. Varje kväll sitter jag där på samna plats å tänker detsamna...jag går ut på balkongen å låter mörkret å lugnet å den kalla hösten som är så nära omfamna mig. Jag drömmer mig bort och är inte längre ensam...för trots att det ÄR mysigt, å lugnt å rofyllt är det ensamt. Å just det mysiga gör ens tillvaro ännu ensammare.

Det där om snö på marken får mig ALLTID att tänka på detta....

VILLAVSLUTNING/VENETSIANSK
Detta är var vi är idag. Ingen speciell dag för mig egentligen,  å säkert lika för många andra. Jag har aldrig växt upp med en sommarstuga å att det skulle vara så viktigt. Jag växte upp på landet med jordbruk. På somrarna fanns det utarbete samtidigt som djuren skulle skötas precis som alla andra dagar. Tid för semester å lata dagar vid någon sommarstuga var inte att tänka på. Visst hade vi en villa men det var främst en plats var vi plockade liljekonvaljer å var å grillade en korv eller 2 någon enstaka gång.
Men när denna dagen kommer blir jag alltid lite vemodig. Man ser bilder från folk som riktigt firar ute vid sina villor med vänner och bekanta. Eller kanske bara lugnt med familjen. Ljus å marschaller å kanske någon raket. Men detta betyder att de har någon, en partner de lever med, en pojkvän vars föräldrar har villa. Något dylik scenario. 
Jag drömmer varje år om en tur med den röd båten jag aldrig suttit i till en villa med bastu på en ö jag aldrig satt min fot på. Med en man naturligtvis, om jag nu måste tillägga det. Det är löjligt, jag vet...men det bara finns där, bak i huvudet å retar mig. År efter år... A man can dream...  Min livssituation densamna alltid. Men skillnaden i år är att suget å pirret i magen inte längre finns där. Nu mera en kniv i hjärtat och ett stort ?
Min villavslutning blev cykeltur (resultat:punktering) men glädje över att jag är så bra på att lösa mysterier. En grillad kyckling, några cider väntar. Plus väldigt bra fynd a la -50% på Torghallen passliga för de som behöver protein.

ALLMÄNT 2.0
Detta var detta. 2 veckor av i stort sätt bara vardagssysslor.  Jobb, filmtittande, lite stickande, nätshopping, subventionsbedrägeriböterbetalande (45 dagsböter á 19€ = 855 (fucking) € ), (för) lite cyklande. Plus naturligtvis den långa listan med saker jag velat och borde fått gjort som bästa aldrig blivit gjorda.
Var detta en bra å snabb sammanfattning? Jag vet inte...men detta är vad jag nu åstadkom. Det jag nu önskar är jag jag skulle få skrivit 3 saker till...
# 1. Oscar-Jonas story
# 2. Oscar-Rasmus story
# 3. Fortsättningen på berättelsen om Fredrik och Lucas

Dramatisk melankoli

Pga. åska å vissa tekniska problem blev detta aldrig publicerat igår...

Tåget rullar fram när jag börjar skriva detta. Jag sitter i vagn 6, plats 40, vid gången. Jag äter godis. Påsen med röda godisar jag fick av Dreya eftersom han inte äter något med rött färgämne i. Jag inbillar mig naturligtvis att han tyckte jag behövde dem å ville ge dem åt mig å inte bara för att han skulle slängt dem annars så då kunde ju jag lika bra äta upp dem :P

Jag tänker tillbaka lite på tiden i maj när jag påbörjade denna "karriär" som hyttari, indenturbiträde, whatever, kärt barn har många namn. Men då tänkte jag att "oj vilken konstig sommar det kommer att bli". Jag fällde många tårar sen när saker å ting inte riktigt gick som jag tänkt det men i slutänden så skulle jag bara ta en dag i taget å se. Det var långt till 14:e augusti då jag skulle gå av båten en sista gång. Jag räknade, 36 dagar sammanlagt...å 34 dagar ledigt därimellan. Kom igen...HUR LÄNGE SOM HELST. Men vad är då dagens datum...? Jo...14 augusti!  Å blev det en lång sommar? KNAPPAST!

Men för att lite liva upp stämningen kan jag istället härimellan berätta om festen på söndagen. Det var grillfest på ytterdäck kl. 22:30-01. Alla hytter å allt annat var "mirakulöst" städat kl.00:30 å aldrig har jag då tvättat av mig så snabbt å bytt kläder å upp på däck som ett skott. Den var stämningen fin å jag bara joinade in. Vi dansade å drack (tur jag hade haft vett att äta mycket innan...8 kebabspett (vilket NÅGON anmärkte markant på ;) ) å ris på det) skrattade å dansade lite mer. Vi hamnade sedan 4 stycken runt ett bord, "svensktalande bättre folk" kunde man kanske säga. Dessvärre skulle vissa börja jobba redan 07 dagen därpå, så då var vi bara 3. Men på 3 kan man ha trevligt också. Den straighta killen i gänget undrade hur vi homosexulla stöter på killar å jag berättade smådemonstrerade så gärna. Allt i undervisningssyfte. Naturligtvis. Också när jag satte mig där på andra sidan bordet å sakta lät min fot glida upp för unge mannens mjukisbyxbeklädda ben å sedan hamnade så fint mitt i...ja...grenen å råkade smeka ett par gånger där. (Han hade inga underkläder kan jag tillägga ;) ) Han skrattade glatt å unga underbara bartjejen Hanna trodde nog jag var smågalen men skrattade av hjärtats lust hon med.
Tillåt mig säga att ovanstående beteende dagen efter gjorde att jag fick en sträng blick å ett bestämt "Men Tommy!". Å när Hanna övertygande berättade om hur oskyldigt det var sades det bara att "orden Tommy och oskyldig inte passar i samma mening". Hah...kanske det ja :)
Festen fortsatte oavsett å när min 2 sista svenska medlemmar lämnade festen dansade jag vals, lambada och macarena till kl.04 på morgonen :D

Nåja. Men äventyret över. "Det var den sommaren det" som de sa i slutet av  Änglagård. Alla förutom crewadmin sa att jag VARMASTI kommer igen snart. Å får bara leva på det, å det fakum att jag vet att många andra i mitt liv aldrig ger upp hoppet att jag ska få återvända.
Men här på tåget påminns jag om att saker kanske inte avancerade exakt som jag hoppats. Eller kanske har det, på sitt sätt,  avancerat. Vi får bara vänta å se...

Imorgon bitti kl.07 är jag tillbaka på bädden. Vi får se hur det går. Kommer kännas märkligt det också...

Jaja...livet, livet...

All alone

Ok...så jag överdriver och kommer säkert göra det ett par gånger ännu innan jag skrivit klart detta inlägg. Jag är ju liksom, ibland, lite lagd åt det teatraliska hållet :P

Jag ligger här i min hytt. Det är mitt i natten. Arbetspasset är slut. Jag äter körsbärschoklad och dricker tranbärslonkero. Min hytt är vägg i vägg med sällskapsrummet. Där är det fest, som mer eller mindre alla nätter men nu på veckoslutet lite mer än vanligt. Man hör prat, sludder å skratt. Stolar som dras fram å tillbaka. Men det stör inte för här är man så van med allt vad ljud heter.
 Jag ligger här å tänker...tycker kanske lite synd om mig själv. En människas rätt för livet är inte lätt. Ämnet är främst killar...eller avsaknaden av en kille. Man. MIN kille. MIN man.
Det började redan tidigare ikväll när jag satt i dagrummet å det på TV kom "Sex and the city" å ett avsnitt om själsfränder. Jag led vissa kval där en halvtimme... Att sen se bilder föreställande champagne å 2 glas på fb gjorde sen inte saken bättre.

Ett antal män snurrar i mitt huvud. Vissa mer än andra. För tillfället är det 3 stycken.
 #1. Killen jag träffar typ 1 gång per månad. Just nu inte ens det. Han som håller om mig hårt, ler å kysser mig å jag blir alldeles...knäsvag. "Förhållande i långa loppet"-potential? Nja. Kanske inte men vem vet.
#2. En kille jag känner så väl. Bättre än han själv vet. Det vackraste som finns. Men ouppnåerig...går ej att nå, ej att röra. Men som ändå får hela mig att le. The one and only. En av mina "planer" som S skulle säga.
 #3. Killen jag ALDRIG ens träffat. Men som är så lika mig å får mig att verkligen känna mig omtyckt. Tillika känns det som om jag förlorat honom flera gånger om innan jag ens hunnit träffa honom. Life isn't fair. Vänta bara tills jag kommer hem å kan planera en kort resa med båt till andra sidan Östersjön? ...så fort som möjligt..innan det är för sent. Han kan ju vara den rätta så kan jag försitta chansen?

Å så en liten story i jobbets tecken för att avsluta. En händelse som lite fick mig att bitcht tänka, bara för en sekund, "janå, bra någon får ha så roligt". På fb beskrev jag det såhär: "Min uppgift ikväll är att "repii". Riva ur sängar, tömma roskisar osv. Jag går in i WC, bara 2 papper i roskisen så de tar jag bort med handen (tar ju längre att byta hela påsen) men ännu ligger något kvar. Sträcker mig efter det och...voila... ANVÄND KONDOM. Jaja...å långt från första gången. Slänger den i svarta sopsäcken å det är det. Ändå undrar jag lite... Vem? Kön? Osv... Nyfiken...nej. Vill ju bara veta. Nåja, det blev ingen M/S Finlandia-baby :P "

Nej gått folk...trots allt dags att blunda å försöka stängs av hjärnan nu. Livet går vidare...på ett eller annat sätt.

Sov på min arm...

En enkel strof från en sång. En sång jag inte kan fortsättningen på å nog inte hört på evigheter. Ändå var det just dessa 4 ord, dessa 4 toner som snurrade i mitt huvud dag efter dag...

Det blev en tidig start på dagen torsdagen 31.8. Själv hade jag sovit kanske 3 timmar. Allt blev så sent och "att göra"-listan växte under jobbets gång. Men förvånansvärt pigg steg jag upp å alla kom sig i tid till tåget.
Det var en gammal tågvagn, vagnar jag trodde de tagit ur bruk redan länge sen. Men jag brydde mig inte. Jag satt där i mitt säte å njöt. Tittade till sidan å log. Drömde mig bort. På något sätt kändes det inte som om vi precis lämnat Bennäs utan om man riktigt fantiserade så kändes det lite som att vara ute och tågluffa.

Från Bennäs till Helsingfors, och sen ut till flygplatsen. Ett kort flyg å plötsligt landar man i Sverige. Arlanda Express snabbtåg förde oss på ett huj in till Stockholm och efter en stunds promenad men kappsäckar släpandes över kullerstenar (undrar om Benettons väskor är gjorda för det :P ) så checkade vi in på hotellet. HILTON! Rummet erbjöd underbar dubbelsäng, ( :) ) luftkonditionering och ett badrum i marmor...med badkar i PLAST?!? Det kan jag faktiskt ännu inte fatta...men men...

Den torsdagen kan jag säga att herrskapet inte var så pigga utan tog en helt sjukt tidig kväll ;)

Dagarna gick fortare än man kan förstå. Innan tänkte jag att 5 dagar å 4 nätter...SÅ trevligt...det tar sin tid. Men nja...tror det var något fel i beräkningarna.
På fredag hade vi inga planer...vandrade runt i staden å butiken...köpte färska frukter å bär från torget. Bara såg vad som kom emot oss.
Lördagen var däremot en mera upptagen dag med paraden. Å det som följde. Men aj min rygg å mina ben. Som tur var jag inte den enda som kände sig invalid i sällskapet.
Söndagen kom, ännu en dag utan planer. Vilket är skönt...det är semester det på ett vis.
Å nästa var då måndag...dags att stiga upp tidigt...packa ihop å checka ut. Hur sjutton gick det till egentligen. Varje dygn har ju 24 timmar för fan.

Men ändå. Det jag tror jag mästan uppskattade mest på resan var just stunderna som kändes som "stilla hemmakvällar", ligga på sängen, äta något gott, se på TV. Inga klagomål där inte...

Hammare + spegel =

Måndagen den fjärde anländer jag tillbaka till jobbet...å Finland överhuvudtaget. Lite mot min vilja men låter meningen "Vi måste hem å jobba lös lite pengar så vi kan resa mera" snurra som ett mantra i huvudet eftersom det då faktiskt genast känns så mycket bättre.

Jag kommer ombord på båten å eftersom jag vet att höstens jobb planeras passar jag på att fråga. Egentligen vet jag att jag inte borde för att risken var alldeles för stor för att få ett svar jag inte ville ha. Å så blev det. Det finns inget planerat jobb som kunde passa mig till hösten. Båten var nästan överbemmannsd nu i sommar å Viking Line har med sina huvudlösa priser stulit mycket passagerare. Kanske om det i höst kommer sjukskrivningar eller något... Just just. Jag visste det å bara fortsatte le när informationen kom. "Plötsliga sjukskrivningar"...jaja...det som verkligen inte passar. Ett halvårskontrakt? Det jag kunde hantera...NEJ!

Mina sista  dagar ombord känns redan ganska tunga å hopplösa. Det var ju inte såhär det skulle bli, vad jag drömt å planerat (vad har jag sagt om drömmar å planer!?!) . Men det kommet väl en ny sommar om ett år...å jag KAN nu faktiskt säga att jag jobbat på båt. Å gillat det. Den drömmen blev sann...om bara för en sommar..

Naturligtvis finns andra rederier, kandke ska jag kolla upp lite ett å annat men som jag förstått är alla ställen inte såhär "lyxiga" när det kommet till att ha egna hytter t.ex... nåjs, vi får se.

Å som om inte detta skulle räckt vaknade jag denna morgon i det vi kallar för träsk.  Ett välbekant ställe. Enda skillnaden är att detta har ett annat namn å, kanske, t.o.m. är DJUPARE än tidigare upplevelser.  Behövde båda sakerna komma damtidigt? Öööö...nä!

Dont rain on my parade

På lördag var det stor PRIDE-parad i Stockholm och jag känner mig stolt som kan säga att jag faktiskt gick i den. Gärna hade jag gått i en livad grupp med hög musik som dansade fram. Å jag fick bestämma å säga var jag ville gå. Känslan var dock att mina övriga vänner ville gå i en lite mera lugn grupp så jag lät det så vara. Inte för att jag är mjäkig å utan åsikter å man bara kan köra över mig utan snarare för vad jag trodde majoriteten kände för. I ärlighetens namn spelade det ju för fan ingen roll, jag fick ju ändå gå i paraden. Så jag var från Tornedalen :P

Paraden var lång, både att gå och med antalet medlemmar.  Å folket kring gatorna. Det går inte att beskriva. SÅ mycket folk å alla lika glada. Jag hade "klätt upp" mig för ändamålet. 

Fråga inte varför jag ser så bestämd ut :P

Kände mig lite som Fanny i Änglagård :)

Men vi kom fram till att nästa år borde vi köra mera Drag :P

Bilder talar mera än ord...i detta fall åtminstone...

 

 

The beaty of Stockholm

Stockholm är en väldigt vacker stad. Vattnet å broarna.  Arkitekturen, uteserveringarna, gamla stan. Men jag syftar just nu på männen. Ett ämne som disskuterades allt som oftast.
 

Där fanns så mycket vacker...sånt där som är så vackert så det blir overkligt...ouppnåeligt. Något man bara får titta på...som bilder i en tidning. Jag uppmärksammade för det mesta inte dessa skönheter desto mer. För mig var det mest som "jaha, där var en, å där, å där". Å ja, jag delar bilder av seriösa hunkar på fb ibland. Jag gillar "The inked boys" där det känns att ingen kille har mindre än ett 8-pack på magen. Men jag kallar det lite "grupptryck". Man SKA gilla sånt. Men nej...det är FÖR mycket.
Jag tittade på all denna "skönhet" runtomkring mig å tänkte "jaja, ok...".

Det perfekta i mina ögon är det som anses som "skönhetsfel" hos den som egna individen. Jag bryr mig inte i dendär perfekta muskulösa ryggen å den lilla vältränade hårda rumpan.  Jag föredrar de naturligt breda axlarna, den lena men kanske lite fräkniga ryggen som går ner till den fina runda rumpan...allt annat än platt. Jag bryr mig inte om svällande biceps, hårda bröstmuskler å en tvättbäda till mage. För mig räcker armar som utfört vanligt arbete, en bröstkorg att vila mitt huvud mot å en mage som säger att man kan njuta av livet ibland.

Å visst fanns detta i Stockholm också men låt oss säga i en mer begränsad upplaga.

MEN, jag tänker inte ljuga. Ibland ser jag också sådant som tar andan av mig. Inte ofta...vetkligen inte,  men undatag finns när det tränade får min 100% uppmärksamhet. Som t.ex. denna rugbyspelare.

The bitch is in

"Du é en komplicerad person". Detta en mening som sades till mig i helgen. Å det kunde ju egentligen inte vara mera sant. Jag småler när jag skriver detta och tänker på talesättet "Han som sa det, han var det".
Även om det var en lyckad å trevlig långhelg av sitt slag i Stickholm så finns det en inneboende del av mig. Bara en lite, liten en. Den bor där djupt inne men rösten är genomträngande.  Detta är den lilla bitchen som är både sur å tvär å avudsjuk så det förslår.
Avudsjuk på alla paren som så lyckliga å öppet visade sin kärlek på PRIDE. Vackert att se å glad för dem...MEN, det borde också varit jag.
Avudsjuk på vännen som hånglat i 5 timmar å sedan hade trevligt i en säng bara 90 cm bred.
Irriterad på den nya bekantskapen som jag faktiskt på ett sätt blivit lite intresserad av å hoppats på att få träffa men som jag inte fick chansen att träffa å som själv hittade en trevlig kille.

Egentligen kunde listan göras lång på denna bitchens irritationsmoment.  Å även om hon vet att det är småaktigt går det inte att låta bli...det enda positiva är just det att hon är just så liten som hon e...