En afton ur livet

Det var en kväll att minnas. En trevlig afton med vänner. Glada skratt, god mat och vänskap över kultur och språkgränser.
Jag tackar för mig, jag är som vanligt sist, och resten i huset går till sängs. Jag tar inte den vanliga vägen hem, genvägen över gräsmattan och ut genom grinden till stigen nere vid ån, utan går istället gatan ner mot bron tvärs över från kyrkan. Fötterna skriker av smärta, vill man vara fin får man lida pin. Men det har varit värre och jag vill inte gå den snabbaste vägen hem. Luften är varm, den första riktiga sommardagen 2012 ska markeras som torsdagen 5 juli. En riktig sommarnatt dessutom, underbart varm.

Jag är klädd i vitt nästan topp till tå. Jag gillar faktiskt hur jag ser ut. Jag är den jag är och kände idag inte för att försöka dölja det under mörka slimmande kläder. Jag faktiskt klär i vitt. Stegen känns lätta och linnebyxorna svänger lätt kring fotknölarna ovanför de spetsiga skorna. När jag går genom staden slår kyrkklockan 01 och slaget ekar rofullt över den stilla sovande staden. Jag speglas i glasrutan i dörren i mitt hyreshus, not bad, sen får andra tycka vad de vill.

Fast i ärlighetens namn, vem vill inte skippa 10 kilo eller mer.

Stegen uppför trappan går på automat och mina skor för ett underbart ljud när de hårda klackarna slår i cementgolvet. Jag känner mig glad och tar några extra steg. Jag drar igen dörren till min lägenhet och sparkar lätt av mig skorna, vilken befrielse. Nycklarna släpps vant på byrån bredvid den tomma skolådan. På väg till vardagsrummet hänger jag ledigt upp axelväskan på sin plats i köket. Jag stannar vid köksbordet och låter 3 smycken falla bredvid det öppna smyckeskrinet, en klocka, halsband och ring och irriterar mig över varför ringar alltid passar bättre på vänster ringfinger än höger. Frustrerande. Kläderna draperas över stolen precis som en bil kör förbi. En vit skåpbil med dekaler fram och längs sidan. Jag undrar om den tillhörde inrättningen jag känner till och om föraren var den samma som rattat just den bilen de senaste dagarna. Jag önskar att det var han men samtidigt inte. Jag vet bara att jag saknar just HAN. Jag kan inte hjälpa det. En sväng via köket för kvällsmedicinering och så lägger jag mig på soffan med telefon i hand, ännu ingen ny skrivbordstol, och börjar författa. En bit in hörs ljud från utsidan. Den gravida kvinnan i huset mitt emot ska tydligen till BB eftersom mannen lägger plast under en filt på bilsätet, två väskor i baksätet och off they go för att uppleva en av livets med fantastiska händelser.

Jag skriver till punkt och sommar sedan bekvämt i sängen med fläkten svalkande bredvid mig. Imorgon är en annan dag.