Farsdag idag å det är alltid lite...njaa...jobbigt..orsak:
# 1.
Jag å min far har aldrig hade världens bästa kontakt. Vilket i sig väl också har flera orsaker. Pappa blev sjuk när jag var bebis, då visade sig de första symptomen på hans Parkinson. Detta en sjukdom som gradvis blev sämre under min uppväxt och jag kan inte säga att jag skulle minnas en tid när han var 100% frisk så att säga.
Jag växte upp på landet. Vi var bönder. Jag var bondson (vem skulle ha kunna ana), pappa jobbade (slet) tidigt till sent å man såg honom på det sättet sällan. Svår att skapa kontakt med då som barn.
När jag var 9 separerade mina föräldrar å vi flyttade från landet till centrum, bara 4 kilometer bort men jag som då inte hade något intresse av landet blev snabbt "stassbo" å var bara ca. 1-2 ggr i månaden å spenderade en hel dag på landet, hälsade på vänner, farmor OCH pappa. Det var kontakten vi hade då.
Hans sjukdom blev aggressivare och ganska snabbt efter vi flyttat avvecklades jordbruket. Knappa 2 år senare klarade pappa inte av trapporna mera och kunde inte ens komma till oss i höghuset mer.
Pappa bodde kvar i Forsby med min äldsta bror och hemhjälp. Sjukdomen framskrider sakta...nån tur på sjukhus å sen gick det bättre igen. Till slut blev det ohållbart. Han flyttade (flyttades) till pensionärshem och efter det till servicebostad. Med detta klarade han sig någorlunda i många år. När han bodde på dessa ställen var det närmare att hälsa på honom. Inte lättare men närmare. Jag har växt upp med hans sjukdom på ett annat sätt än mina bröder å tror jag kan hantare den lättare. Ändå är det svårt. Man hälsade på honom för sällan. Råkade man komma på en bra dag, när han var med i sinnet, talet var tydligt å man såg han mådde bra blev man glad. Men andra dagar, när han "råddade", talade väldigt otydligt kunde knappt röra sig (som de flesta dagar var) blev det längre till nästa gång igen.
Till slut blev också dessa boenden fel. Han blev sämre. Snabbt. Han blev sängpatient. Flyttad till samma bäddavdelning jag jobbar på. På ett sätt en lättnad, på en annan inte. Jag ser honom nu varje dag, behöver inte fara till någon särskild plats för att besöka honom men har ändå dåligt samvete när jag vissa dagar inte talat med honom. Men det är inte alltid så roligt. Han vet inte vem jag är för det mesta. Ibland om en sköterska frågar eller säger att här kommer någon du känner kan han le men ändå inte veta vem jag är, bara någon bekant. men ibland när de gör så kan han så glatt, leende med de några tänder han har, svara "klart han känner pojken sin" eller skämta att "han ser nog bekant ut, säkert nå släkt". Jag hjälper honom äta om jag hinner, matar honom och pratar med honom. Han ser på mig å jag vet att han inte vet att jag är hans son. Jag jobbar där å är snäll, thats it. Däremellan är han klar...som inget skulle vara fel. De stunderna är man SÅ tacksam för.
Min pappa känner mig inte. Vet inte vem jag är, varken inuti eller utanpå. Vad ska man säga. Han vet nog inte ens om min homosexualitet. Och ingen vits att säga det mer. Det blir inget bättre av det.
Jag är ledsen för att jag inte känner min egen far. Han känner inte mig. Om jag någon dag träffar någon kommer jag med glädje presentera honom å visa upp honom för mamma. Men inte pappa. Vi skulle bara vara 2 besökare i mängden. Usch!
Men han är ändå min pappa å jag älskar honom som så.
Nu kan ni ju förstå varför jag inte gillar denna dag. Har ni en pappa. En frisk pappa. En sjuk pappa. En pappa ni älskar. Ta vara på honom. Se till att ni känner honom. Ta vara på den tid ni har...vi vet inte vad som kan hända här i världen...ingen gör...
# 2.
Så finns det en annan orsak. En knuten mer till mig.
Ska JAG någonsin själv bli pappa. Å vill jag verkligen bli pappa. Vissa tycker säkert att detta är en löjlig fråga att tänka på som homosexuell. Bara för att man är det betyder det inte att man inte vill ha barn.
Förr var jag säker, jag ville ha barn, skulle ha barn. På ett eller annat sätt. Nu vet jag inte längre. Kanske kan jag nöja mig med att ha "bonusbarn"...vänners barn, syskonbarn osv....å riktigt skämma bort dem. Jag ser mig tyvärr inte med en stadig partner inom en snar framtid, en jag flyttar ihop med, förlovar mig, kanske giftermål å sen barn. Adopterade, surrogatmamma eller något alls. Tiden får visa vad det blir till.
Tror ändå jag skulle bli en bra pappa, en bra förälder...
Så, en dålig dag helt enkelt. Imorgon börjar ny vecka. Med jobb.Mycket sådant. Måndag till lördag. Jag har alltid gillat mitt jobb, i våras var det en svacka men sen dess riktigt bra. Nu igen vet jag inte. Ingen arbetsro liksom. Men men...bäst att inte tänka så mycket...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar